I januari 2020, när coronaviruset bara var en ond fladdermusdröm på marknaden i Wuhan, köpte jag en resa till Reunion i Indiska oceanen.

I april skulle vi åka, sonen och jag. Jag såg framför mig regnskogsvandring, rafting i floder och nätter under en gnistrande stjärnhimmel.

Ett par veckor senare fick jag en ful utväxt ovanför överläppen. Mest av fåfänga (och kanske lite av rädsla för hudcancer) ville jag träffa en läkare omedelbart och absolut före min resa.

Så jag ringde vårdcentralen där jag listat mig. Och fick till svar att alla läkartider fram till mitten av juli redan var bokade.

Nya tider skulle släppas nästa morgon klockan åtta. Jag hängde vid luren prick men nog fan tutade det upptaget. Snart sa ett automatiskt meddelande att dagens akuttider var slut och ”jag kunde vänligen försöka nästa dag”.

Samtidigt nåddes jag av samma gamla nyhet som alltid; Både Östra sjukhuset och Sahlgrenska hade budgetunderskott. Nu måste de skära ner (igen) och kanske stänga hela avdelningar för gott.

Jag ringde en vinstdriven hudklinik som inte hade avtal med Försäkringskassan och fick en tid redan samma dag. Gott så, eller?

Nej, det tycker inte jag även om den så kallade Alliansen tar chansen att tuta i (des)informationstrumpeten: ”Kolla ännu ett bevis för att privat vård fungerar bättre än den för gemensamma skattepengar”. Men det är faktiskt en superbluff som ständigt upprepats, till den blivit en sanning.

En gång i tiden – det är inte jättelänge sen – hade vi ett samhälle som också var beroende av marknaden. Men med regeringsföreträdare som gjorde vad de kunde för att tygla vinstintresserna i stället för att sälja ut sjukhus. Det viktiga var att skattebetalarna fick den service de behövde när de var sjuka.

Det är inte mycket kvar av det tänkandet tyvärr. Idag påminner utmattad vårdpersonal och utarmade glesbygdslasarett om en tid som varit. Men kostnaden är i alla fall fortfarande 300 kronor för ett läkarbesök och de sjukaste får ett frikort.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det allra sorgligaste i detta är att så få fattar vad det handlar om. Till och med vänstermänniskor har svalt populisternas budskap om varför vården ofta fungerar så dåligt.

När pengar och kompetent personal hela tiden slussas över funkar den såklart bättre.

Man vill skrika ”fatta att orsaken till månadslånga väntelistor för att träffa en läkare på Närhälsan handlar om resurser! Pengar och kompetent personal tas hela tiden från den offentliga vården och slussas över till den privata. Såklart att den då funkar bättre”.

Om vårdsektorn skulle förstatligas — som i Norge — och all personal skulle anställas på Närhälsan igen? Ja, då skulle väntetiderna förstås försvinna över en natt.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Det senaste årets pandemi har kanske ändå fått oss att förstå att vård handlar om så mycket mer än pengar (och vaccindoser) till ägarna själva.

Det är kanske rent av så att allt fler åter tycker att ett land mår bäst av en vård som baserar sig på allmännytta och inte vinstintresse.