info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Festool 980×240 V16-17

Samarbete är mycket bättre än att sura

EU – så långt bort från mig. Inte alls, anser jag. Snarare en demokrativerkstad som ligger närmre ditt liv än du tror.

I förra veckan var jag i Bryssel, i EU-parlamentet på besök. Det var omtumlande, intensivt och jävligt nyttigt att vara där. För jag blev grymt imponerad över den enorma demokrativerkstad jag mötte på plats.

”Jaha, vad finns det för connections mellan mitt liv i till exempel Tomelilla eller Västerås och maktens korridorer i Bryssel”, tänker säkert många nu och känner sig skeptiska.

”Ganska många,” menar jag.

För det finns väl knappt en enda byggnadsarbetare som inte köpt tomater odlade i Spanien, en cykel till barnen vars delar satts ihop i ett annat europeiskt land, flygbiljetter från ett irländskt bolag eller grillkött från Danmark?

Ja, i dag sitter världen ihop och då går det inte att bara bry sig om sin egen lilla bit här hemma.

Och det är i det sammanhanget som EU blir så viktigt. Det gör att vi får koll på att det går schysst till även utanför Sverige och gör samtidigt att Europas alla små länder blir starkare tillsammans.

Det kan då sannerligen behövas och är förstås extra viktigt för byggbranschen, där det så kallade utstationeringsdirektivet gjort livet surt för många.

Men nu har EU en gång för alla enats och sagt att lika lön för lika arbete på samma plats kommer att gälla inom Unionen.
Det har vi våra duktiga EU-parlamentariker att tacka för och ordförandelandet Bulgarien som varit med och fått processen att rulla.

Det är bara att konstatera att man kommer mycket längre med samarbete än med att sura, oavsett vilket parti man röstar på.

Om du inte tror mig? Då kan du följa precis vartenda möte från EU:s sammanträden på webben och plocka hem alla protokoll på ditt eget språk. Det är vad jag kallar pengar tillbaka på EU-avgiften.

Så hög lön behöver faktiskt ingen ha

Vet ni, jag ska börja med en bekännelse: jag har inte en enda tatuering. Mitt vita tråkiga skinn är alldeles orispat. Annat gäller för byggnadsarbetare. När vi frågade om tatueringar kopplade till jobbet var det som att öppna en slussport. Förslagen strömmade in och de var så snygga.

Vad som däremot inte är så snyggt är lönepolitiken i vårt land. Sverige har år efter år fått bassning av OECD för att löneökningarna bland de med lägst lön varit så små. Framför allt eftersom konjunkturen är god och det är minusränta. När det gäller direktörer är det dock tvärtom. Det visar i alla fall vår granskning av vd-lönerna i byggbranschen.

Skanskas Johan Karlström tjänade 2012 drygt 22 miljoner. 2016 hade det stigit till 34. En ökning på 55 procent. Det får man ju i alla fall säga vara en bra förhandling.

Ingen behöver så mycket pengar för privat bruk. Inte ens om man måste representera på ett slott och åka privatjet. Inte om man ska hinna jobba också.

Det här hör till de saker som jag inte kan fatta. Ingen behöver så mycket pengar för privat bruk. Inte ens om man måste representera på ett slott och åka privatjet. Inte om man ska hinna jobba också. Men det har blivit så viktigt med status i våra liv att till med vanligt folk försvarar lönemodeller som denna:

”Vad då, det är klart att hen behöver 10 miljoner för att vara chef där”.

Nej, faktiskt inte, är mitt svar.

Att bygga klyftor mellan människor är farligare än vad de flesta tror. När vi inte längre kan föreställa oss livsvillkoren för de människor som till exempel städar våra gator eller bygger våra barns skolor börjar fragmentiseringen av samhället. Det som gör att det gemensamma vittrar sönder för att folk inte bryr sig. Pengar förändrar människor, sa alltid min mamma.

Då kommer jag liksom tillbaka till tatueringarna igen. Är det något som jag ska stå ut med att rista in, så ska det få mig att minnas hur det är att vara utan privilegier, att inte orka och att inte kunna.

Frågan är om jag någonsin hittar en tatuering som kan bära upp det budskapet. Så länge får jag förlita mig på allmänt folkvett. Det funkar rätt bra det också.

Rätten att påverka ska vi vara rädda om

Jag minns arbeten jag haft i min ungdom. Arbeten där jag har fått höra vad jag ska göra och ingen har varit intresserad av min åsikt.

Det var liksom bara att lyda order även om det både fanns smartare sätt att lösa uppgiften på och metoder som passade mig bättre – och där både arbetsgivaren och jag skulle ha blivit vinnare.Ändå fanns det inte utrymme för samtal. Behöver jag ens säga att jag aldrig gjorde mitt bästa i dessa sammanhang?

Rätten att få vara med och bestämma är helt enkelt jävligt viktig. Man ger och man tar och har stoltheten i behåll. Det gör något både med hälsan och moralen, och resultatet så klart.

Läs också Lönekonflikten på NCC avslutad i oenighet: "Nu är det stupstocken som gäller"

Och nu har det tjafset drabbat byggbranschen med full kraft – när NCC i flera fall vägrar att lämna ut underlag för att förhandla fram ackord. Det är ju inte första gången och det kan ju verka som en detalj, tänker nog många. Dessutom får man ju bra betalt ändå.

Ja, men det som också ligger i potten är att vara med och påverka. Och den rätten ska vi alla vara rädda om. För det går som en sjuka i samhället just nu att ”bara tala om hur det ligger till” – utifrån den egna lilla bubblan. Det är synd för i vår fina demokrati finns så många möjligheter till att öppet diskutera det mesta, visa hur ett beslut har tagits och vilken fakta som ligger till grund.

Det får mig att undra vad arbetsgivaren i fallet ovan egentligen håller på med. För det fattar ju alla att det är något de vill dölja, när man undanhåller och bråkar om fakta som en deal ska bygga på.

Byggbranschen bygger på lojalitet och teamwork – både från dem som bygger och dem som anställer. Det borde vara en självklarhet vid det här laget. Har ni verkligen missat det BI?

Våga göra skillnad på jobb och jobb

Kan ni tänka er en 69-åring uppe på ett tak, som dessutom utför ett hårt arbete däruppe åtta timmar per dag? Nej, inte jag heller.

Eller åtminstone vill jag ropa: ”Hörru, kom ned, det är ju för fan en hälsofara att klättra omkring där i din ålder”.

Så verkar man dock inte resonera inom LO. För det råder nu en total enighet om att pensionsåldern ska höjas stegvis med tre år till 2026 eftersom vi lever längre i dag.

Men man kan inte skapa trygghetssystem utifrån positivt tänkande. Det vill säga tro att bara för att statistiken talar om att vi blir äldre och friskare så gäller det alla. Vi vet ju att människor som jobbar med kroppen inte alls har samma friska ålderdom. Tvärtom behöver de flesta ta ut pension långt före dagens 65 år.

Och då ekar det tomt i plånboken. För pensionssystemet är konstruerat så att arbetsgivaren betalar in lika mycket för varje år du arbetar. Bara den som tjänat en bra bit över 39 063 och har tjänstepension klarar sig. Det vill säga många tjänstemän – och få byggnadsarbetare.

Så lär det se ut framöver också.

Samtidigt pratas det mycket om rättvisa i politiken. Att systemen ska vara för alla. Men vi måste också våga säga att det finns skillnader på jobb och jobb och bygga vårt välfärdssamhälle efter det.

Det är inte upp till mig att konstruera systemen. Men man kan ju tycka att inbetalningarna till pensionen ska variera i storlek inte bara beroende på lön utan även beroende på vilket arbete det gäller; kroppsligt utsatt eller inte.

Och den frågan tycker jag att LO skulle ha drivit i stället för att nicka lamt åt detta hurtfriska förslag. För samma byggnadsarbetare som förväntas balansera tungt på ett bygge kan via sin kommun få hjälp med att sätta upp lampor och gardiner hemma redan på 67-årsdagen. För att undvika fallskador.

Det är så att man tar sig för pannan. Ja, inte för att jag har ramlat utan för att våra politiker tydligen inte har koll på vad det innebär att bli gammal.

Killar – det är dags att säga ifrån

Ingen har väl missat det här med #sistaspikenikistan och den aldrig sinande strömmen av berättelser om hur det är att vara kvinna på många byggarbetsplatser i dag. Om sexuella trakasserier och våld. Ibland dagligen och utan att få upprättelse.

Ändå vet jag att det går runt en massa trevliga snubbar på landets byggen som tycker det här är för jävligt. Men som ändå duckar litet för #metoo, inte riktigt orkar.

Den är här spalten är just till dig. För du anar inte hur mycket du behövs. Du som inte alls känner igen dig i det som kallas machokultur – fast det borde kallas looser-
kultur. Vem vill egentligen springa runt och
 förnedra sina kollegor, begå brott och fram
stå som allmänt dum i huvudet?

Tänkte just det. Inte så många.

Då är det dags att agera nu – det är faktiskt du och dina polare som håller framtiden i era händer. Som kan berätta hur en bra man ska vara i dag. Som kan säga ifrån, fråga vad som står på, visa känslor, sätta stopp. För det är mycket som behöver göras och pratas om män emellan. En man som ständigt springer runt och hotar och går över gränsen gör inte bara livet surt för andra – utan mår förmodligen inte så bra själv. Studier har till och med visat att överdriven aggression och för mycket alkohol är tecken på depression hos män. Sådant, till exempel, tror jag att du och kompisarna måste prata om.

Men Rom byggdes inte på en dag och inte kvinnorörelsen heller. Det är närmare bestämt 125 år sedan startskottet för att ge kvinnor lika villkor och rätt till sin kropp drog igång. Och det är långt ifrån klart ännu. 
Så, vad väntar ni på grabbar? Visst kan facket göra mycket – men inte allt. I slutändan är det ändå du därute som gör skillnad.

Med det sagt önskar jag, från oss alla till er alla, en jämlik och god jul!

Annons
info

Byggnadsarbetaren.se använder cookies för att optimera upplevelsen för dig som besökare. Läs mer