info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Arbesko 980×240 v28-30

Världen frågar sig: Hade lagom varit bäst?

Att en höst kan vara så efterlängtad trots att den underbara semestern är slut. Det är ju nu som allt skulle ha återgått till det normala och vi skulle fortsätta att leva våra liv precis som innan coronan; träffas, fika, gå på konserter och kramas.

Foto: Mostphotos

Riktigt så blev det inte. För även om de flesta byggnadsarbetare får gå till jobbet är ingenting som vanligt än. Inget välkomstfika på bygget, ingen AW med kompisarna och vi måste fortsätta att hålla den där tråkiga men livsviktiga distansen till varandra.

Och nya siffror från Arbetsförmedlingen visar att många fler är utan sysselsättning nu trots att byggbranschen samtidigt skriker efter arbetskraft.

Då har vi ändå tur som bor i Sverige. Tack vare den svenska strategin – utan så kallad ”lock down” – hålls marknaden igång och immuniteten sprider sig sakta bland befolkningen.

På nätet har diskussionerna gått höga, om det varit bra eller inte, och många har hånat oss som land. Men nu har vindarna vänt (igen) och världen gluttar med nyfiken blick på Sveriges val att tackla viruset.

Och vet ni? Det är tack vare alla oss – du, du och du – som det här har gått att göra. Människor har på rekordkort tid anpassat sitt sätt att leva, tagit hänsyn till andra och erbjudit sin hjälp till behövande, för att hejda virusets framfart. Det är en himla utmaning och bra gjort av svenska folket.

För det krävs en hel del av oss för att lyssna och leva efter de riktlinjer som våra myndigheter och experter förmedlat, i stället för att dras med i olika påståenden som sprids i sociala medier. Också politikerna har förstått allvaret och varit så eniga som det går och tänkt på medborgarnas bästa – utan alltför många personpåhopp och vendettor.

Det är med andra ord som det gamla svenska ordspråket alltid förespråkat, att lagom faktiskt är bäst.

Givetvis ska samma lön gälla för samma jobb. Hur svårt kan det vara!

I år verkar hela Sverige ha byggt och snickrat sig igenom sommaren. Blir det rusning till byggmissgruppen nu?

Passa på att ladda batterierna – hösten blir intensiv

Till slut blev det ändå sommar. Precis som allt annat detta år blir den inte som vanligt, men den är efterlängtad.

Just byggnadsarbetare hör ju till dem som i stor utsträckning fått fortsätta att gå till jobbet denna märkliga vår, när så mycket stått stilla och så många har fått tillbringa tid i hemmets lugna vrå – eller helt sonika blivit av med sitt arbete.

Men semester betyder ju inte bara att logga ut från arbetsplatsen, utan att man tar paus från allt annat runt omkring. Från vardag, från oro, från hämtningar och lämningar, från tankar på framtiden och alla måsten. Och även om vi i år inte kan resa vart vi vill kan vi i alla fall njuta av naturen och hemmamarkerna.

Det kommer att behövas. För den höst som väntar kan kräva laddade batterier från många av oss. I virusets kölvatten följer nämligen ett avstannat bostadsbyggande, uppsägningar och en vikande konjunktur.

Lägg till det en avtalsrörelse och slaget om lagen om anställningsskydd (LAS), där det förslag som i skrivande stund just sett dagens ljus, redan fått tummen ned av fackförbunden.

Det blir minst sagt en intensiv höst och Sveriges byggarbetsplatser löper en stor risk att bli involverade på ett eller annat sätt.

Därför; passa på att njuta av hängmattan, av bilturer, av umgänge med nära och kära – ute är det lättare att hålla distansen – och inte minst av alla hobbyprojekt som inte hinns med i vardagen.

Tidningen tar som vanligt en välbehövlig paus efter detta nummer medan webben rullar på ett bra tag till. Följ oss där! Och så vill jag passa på att önska alla en skön sommar. Vi ses igen i augusti!

Äntligen blir det lag på att återvinna byggmaterial. Det är galet att så mycket fortfarande kastas.

Varför är det fortfarande så svårt att få testa sig för Covid 19? Jag bara undrar.

Det måste finnas en ordning att luta sig mot

Den verklighet vi så sakteliga ska komma tillbaka till är helt annorlunda. Vi behöver en ordning att luta oss mot så inte undra på att förtroendet för traditionella partier stiger.

Så har våren kommit med full kraft; isarna lossnar, buskar står i full blom och kvällarna blir allt ljusare. Då är det lätt att glömma vilken allvarlig situation världen fortfarande befinner sig i.

Visst kickar världens byggen sakta igång nu men vi alla kommer tillbaka till en verklighet som är helt annorlunda än den vi lämnade. Arbetsplatser är mer stängda och kontrollerade och plötsligt är vi alla beroende av varandra på ett sätt vi inte är vana vid och inte har varit på länge. Åtminstone inte i Sverige.

Inte undra på att förtroendet för traditionella partier stiger i de olika mätningar som görs. För när krisen är ett faktum måste det finnas en ordning att luta sig mot och samhällets olika institutioner måste fungera. Något som många har velat ändra på och ägnat mycket tid att ifrågasätta. Sådan tur ändå att vi är många som har hållit emot. Vem skulle annars hantera korttidspermitteringar, arbetssökanden och smittspridning i en tid när ekonomins hjul går på lågvarv?

Givetvis är detta nya virus och den pandemi som det orsakat inget positivt. Men något kanske vi ändå kan lära oss av det som har hänt.

Själv har jag lärt mig något av att gå ned i varv, vara med mig själv i stället för att ständigt söka stimulans utifrån – och så saknar jag kontoret! Många har det säkert som jag; när jobbet blir en av de få ställen där vi träffar andra, kanske vi också uppskattar dessa möten mer. Människor vi förut mest hälsat på lite förstrött, får en ny chans att betyda något i våra liv.

Att se det stora i det lilla är något vi kommer att få fortsätta med en lång tid framöver när långväga resor och stora grupper inte är att tänka på.För som någon (nästan) uttryckt sig före mig; aldrig har väl något så litet påverkat så många, så mycket.

Supportyourartist.se, vilket bra initiativ! Du som vill stötta en artist att överleva krisen, köp souvenirer här.

Ge feta utdelningar till aktieägarna samtidigt som man tar emot statligt stöd? Nej, ingen bra idé

Att leva som vanligt utmanar både branschen och oss själva

Pandemin är ett tillfälle att ta tillbaka begreppet solidaritet.

Glest på Stockholms gator men här byggs det vidare.
Glest på Stockholms gator men här byggs det vidare. Foto: Ann-Sofi Löfgren

Att leva mitt i pandemin är sannerligen en utmaning – också i byggbranschen – som dock har klarat sig hyggligt så här långt. Byggena är (än så länge) i gång, de flesta kan gå till jobbet, har ett jobb att gå till.

Men läget förändras från dag till dag och rapporter om de nya korttidspermitteringarna och varsel rullar in, samtidigt som byggbranschen skriker efter folk. Det är en märklig situation men det var svårt att få tag på folk redan innan coronakrisen. Att upp emot tjugofem procent av den egna personalstyrkan på många byggen är sjukskriven gör det inte lättare.

Dessutom är dagens arbetsplatser organiserade precis som den övriga just-in-time-ekonomin. Det finns inga extra huvuden som bara strosar runt i väntan på att få dra sitt strå till stacken. Ny personal måste hittas och anställas.

Ändå verkar de flesta få ihop det på något sätt. Det är imponerande, tycker jag, och tur. För det här undantagstillståndet lär fortsätta ett bra tag till. Därför är det bästa vi kan göra att försöka leva så normalt som möjligt – och följa rekommendationerna så klart – medan viruset smittar allt flera och vi tillsammans skyddar dem som behöver.

Det är också ett tillfälle att ta tillbaka begreppet solidaritet. Börja se varandra i samhället och hugga i där det behövs. Många är i behov av hjälp nu och genom att hjälpa dem, hjälper vi också oss själva.
Förutom att det så klart gör nytta och känns varmt i hjärtat, är det ett bra genrep inför nästa gång.

För det är tyvärr inte sista gången en pandemi kommer att drabba världen. Låt oss hoppas att både vi vanliga människor och landets ledning dragit de slutsatser som behövs till dess.

Ge mig ett antikroppstest nu! Det skulle underlätta enormt att veta om man haft covid-19 eller inte.

400 döda? Ukraina borde kunna bättre. Jag önskar att länder kunde hjälpa varandra med säkerheten inom bygg.

Bara gemensamt kan vi klara det allra svåraste

När krisen rullar in behövs trygga system, men vi behöver också hjälpas åt för att lyckas.

Foto: Mostphotos

Just när jag skriver den här ledaren kanske Sveriges byggarbetsplatser förbereder sig för att stoppa allt jobb och stänga ned. Det vet vi inte än. Det blir i så fall en situation lika unik som den virussmitta som just nu slår Europa med kraft. Visst visste vi alla att det skulle komma en dag men inte när eller hur sjukdomen skulle ta sig ut.

Det är nog få av oss som inte följt rapporteringen steg för steg. Själv gläds jag, mitt i allvaret, åt våra extremt kompetenta myndigheter och experter. När krisen kommer kan vi förlita oss på att bli omhändertagna. Det är få länder förunnat. Men det är inte bara att bekvämt luta sig tillbaka på sin plats i boden – om du ens fortfarande kan gå till jobbet. Vi behöver hjälpas åt för att lyckas. Då gäller det att inte dras med i den flod av konspirationsteorier och skitsnack som florerar på sociala medier.

Nej, sitt lugnt i båten och gör som du blivit tillsagd. Och låt bli (om du ens skulle komma på tanken) att dela alternativ information eller hetsa mot experter och ansvariga politiker i denna svåra tid. De behöver ditt stöd!

Samtidigt säger denna pandemi något om dagens samhälle och hur skört det är. Alla är beroende av varandra i en oändligt lång kedja som ringlar som en orm över världens länder. Det är egentligen ganska fint.

Men när krisen rullar in är det en stark stat vi behöver med trygga system som tröskar på i stället för upphandlade företag utan ansvar för lagerhållning och den egna vinsten för ögonen. Speciellt när det gäller vård och omsorg.

Vi måste också hjälpa varandra. För vi människor hör ihop.

Bara genom gemensam kamp kan vi klara av riktigt stora utmaningar. Det är kanske ett virus det absoluta beviset på.

Tvätta händerna! Det sparar liv i dessa tider.

Bunkra toalettpapper? Really? En av de få varor som produceras här, av svenska råvaror.

Dörren stängd till praktik för ensamkommande

Det verkar vara svårt att få praktikplats inom bygg med utländsk bakgrund. Varför försvårar branschen människors strävan?

Plötsligt blinkar det till i mobilen; ”Jag fick det, körkortet”. Och så en massa emojier. Jag blir glad så klart – tänk att han klarade det, min duktiga elev!

Det är mörkt och höst när jag börjar övningsköra med denna blivande rörmontör. Vi har fått kontakt via en Facebookgrupp där någon hjälpt honom att lägga in en fråga. Hur ska han annars kunna skaffa det för byggjobbet så viktiga körkortet? Han har ingen egen familj eftersom han hör till en av alla dem som kommit ensam från Afghanistan. Och pengarna han tjänar på sitt extraknäck går åt till mat och hyra trots att han bara går på gymnasiet.

Under timmarna i bilen hinner vi prata.

En dag är M extra brydd. Det är dags för praktikplats. Men hur ska han ordna en sådan? Han har ju inga kontakter i branschen och i skolan är det nästan bara de svenska eleverna som har någonstans att ta vägen – trots att praktiken är ett obligatoriskt moment. Ändå har två tredjedelar av klassen sina rötter någon annanstans ifrån och de fyller upp utbildningsplatser som annars skulle ha stått tomma.

Det är ju inte klokt. Här behöver vi ung arbetskraft, i ett bristyrke dessutom, och så reagerar branschen så här. När det egentligen bara är en hjälpande hand som behövs för att dessa ambitiösa ungdomar ska ta sig hela vägen fram.

Men M skrattar bara åt min upprördhet. ”Inte oroa sig”, säger han, liksom för att trösta mig. Jag må vara naiv, men gör det inte större nytta att hjälpa människor på väg mot ett nytt liv än att försvåra deras strävan mot målet?

Efter att ha ringt runt lite till de kontakter jag har blir det tre utlandsfödda som får praktik hos samma firma, varav M är en. Med tanke på den stora bristen på folk i branschen borde mina samtal inte ens behövas.

När M får beskedet strålar han som en sol. För en människa som klarat sig levande över den turkiska gränsen är ingen utmaning för stor.

Äntligen räknas diskbråck som arbetsskada efter en ny dom i kammarrätten. Det ger större chans för arbetsskadade byggnadsarbetare att få rätt till ersättning.

Att ta hand om ödehus verkar som en dröm. Men hur orkar man?

Kommunicera – det betyder mycket i det lilla

80 turkar. 20 polacker. 35 letter.
Ett par svenskar här och där.
Byggbranschen består i dag av ett hav
fullt av isolerade öar.

Byggbranschen idag är som ett hav med isolerade öar. Foto: Mostphotos

Varje upphandling och varje bygge har sina gäng – och sina språk.
Allt är sig med andra ord ganska likt när det nya decenniet, 2020, tar sin början. Människor fortsätter att flyttas omkring som brickor i ett spel där bara lönsamheten räknas och de är helt i händerna på sina arbetsgivare.

Det här var nog inte vad många tänkte med globalisering (som snarare såg framför sig en värld där välståndet spred sig till dem som behövde) men blev det som marknadskrafterna gjorde det till.

För en gästarbetare som bara fraktats hit för att fortast möjligt gjuta en stomme i betong eller spränga en tunnel tillsammans med andra landsmän, blir utmaningen enorm.
De talar inte språket och har ingen koll på sina rättigheter. Kan inte ens varna om något går fel.
Samtidigt släpar samhällssystemen efter. Både kontroll av företagen och information till arbetarna har svårt att nå fram.

Vad kan då du och jag göra? Ofta känns det som ingenting. Men det är inte sant. Vi kan alla se och agera utifrån att människor i grunden är lika och behöver samma omsorg och förståelse oavsett ursprung. Ta ett initiativ till att kommunicera.

Att fråga om någon ska med och käka pyttipanna kanske inte skapar en ny världsordning. Men betyder otroligt mycket i det lilla. Det är svårt att misstro någon vars måltid du delat även om det mest blir gester och bilder i stället för ord runt bordet.

Jag hoppas att det nya decenniet ska återupprätta människovärdet. Att kampen om schysta villkor och ett klimatsmart sätt att leva lockar mer än lyx och konsumtion och att vi inser att det gäller alla. En utmaning för de flesta.

Det kallas visst för civilkurage.

Äntligen ljusare och längre dagar igen, januari ger hopp!

Årets klantigaste – vem är det? Hjälp oss att kora ”Årets värsta byggmiss” på byggnadsarbetaren.se

Skippa hetsen och ge en stund av dig själv

Nu lägger sig snön och kanske till slut stillheten även över landets byggarbetsplatser. Det blir tid att vända hemåt för att fira jul. Det är vi sannerligen värda, så som vi jobbar och skyndar vi nutidsmänniskor.

Jag hoppas att ni alla får tid till eftertanke och reflektion och inte hamnar i den där julhetsen som gör att handeln slår nya rekord varje år. Visst kan det vara härligt med både klappar och choklad men det som vi – och framför allt barnen – behöver, är tid ihop. Tid att umgås och känna efter. Vara tillsammans.

Och där i stillheten hoppas jag att många förstår att det finaste du kan ge nästa generation är en stund av dig själv och din historia, i stället för billiga konsumtionsgrejer som färdats över halva jorden. Det är barnen som ska ärva planeten efter oss och många av dem är stora fans till Greta, även om du kanske inte är det själv (ännu).

Det är förstås lättare sagt än gjort att ändra på en tradition – vanans makt är stor. Men Rom byggdes inte på en dag. Börja i det lilla och känn hur skönt det är när några av julens påhittade måsten försvinner.

Då kanske det faktiskt blir tid till att gå den där promenaden eller bygga en snökoja ihop, den som ni drömt om. Eller att lyssna på gamla farfars historier från förr. Laga mat ihop – den blir så mycket godare då.

Och då, när byggets ackordshets känns långt bort, brukar också förståelsen och empatin för dem som inte har, komma tillbaka. Spara den i ditt hjärta.
I brådskan är det annars lätt att döma andra mycket hårdare och höra på dem som skriker högt om strängare straff.

Vi på redaktionen passar på att tacka för i år och tidningen tar en paus. Till dess får ni följa oss på webben fram till juldagarna. Så från oss alla, till er alla; En riktigt god jul!

Ta det försiktigt de sista veckorna före jul. Det är precis före ledigheter som flest olyckor sker. Var rädda om er och kollegorna på Sveriges byggen!

Kolla in dina utländska kollegors måsten på julbordet och få inspiration. Vad är din egen favorit?

Där solidariteten går ut kliver slaveriet in

Billigast är inte bäst – det är alltid någon som betalar för de kostnader vi slipper när vi jagar lägsta pris.

Foto: Mostphotos

Vet du vilka skuggorna är? Jaså, inte det. Du har inte märkt något, säger du. Inte när du var på däckfirman och fick på dubbarna för 200 kronor. Inte när du beställde pizza via appbolaget med gratis hemkörning eller hittade den där superbilliga resan till fjällen.

Men faktum är att Sverige är fullt av skuggor. Det vill säga människor som smugglats hit i hopp om ett bättre liv men luras på både pengar och värdighet. På byggena finns de någonstans längst ned i entreprenörskedjan och jobbar i princip gratis.

Hur blev det möjligt? Det hände när arbetsmarknaden avreglerades och välfärden såldes ut med glada hejarop från det svenska folket. För några extra hundralappar i plånboken blev vi som förhäxade och sjöng enkelhetens lov medan facken gycklades när de protesterade.

Och nu står vi här med en välfärdsstat som ser ut som en schweizerost. Grundlurade. Under den gräddiga ytan är hålen stora som kratrar.

Skattepengarna har försvunnit ut i upphandlingsträsk eller hamnat i händerna på dem som redan har. I skuggornas kölvatten frodas brottslighet och problem. Allt medan vi vanliga kliar oss i huvudet och undrar: ”var kom allt det jobbiga ifrån?” Vi som hade det så bra.

Men vet ni? Billigt är inte bäst. Inte på ett bygge, inte i mataffären och inte för transporter. För där solidariteten går ut, kliver slaveriet in. Det sker medan vi vanliga jagar syndabockar i samhällets mest utsatta grupper och skyller problemen på invandringen.

Kanske orkar vi inte förstå, kanske skäms vi för mycket. Vi vet ju. Någon annan får betala för de kostnader som vi slipper. De kallas för skuggorna.

Gör om och gör rätt vad gäller Arbetsförmedlingen! Just när Europa och Sverige går in i en avmattning tvingar C Sverige att lägga ned Arbetsförmedlingen och ge hela ansvaret om utsatta människor till privata aktörer. Skandal är ordet.

Tre procent i potten låter rimligt. Nu har startskottet gått i avtalsrörelsen. Men kommer vi nu att höra den vanliga visan – från arbetsgivarhåll – om att pengarna inte räcker?

Nya ID06 – ett viktigt steg mot en sund bransch

Om drygt tre månader ska de nya ID06-korten börja gälla. Det är i grevens tid som branschen sansat sig och insett att något måste göras.

För i vinstjaktens spår har svenska byggarbetsplatser länge varit arenor för både människohandel och grov organiserad brottslighet. Hit luras människor från olika länder som hoppas på ett bättre liv men i stället tvingas arbeta under slavliknande förhållanden.

Men inte förrän det på allvar drabbar storbolagens fortsatta verksamhet har problemen tagits på allvar. Ingen kan tävla med anbud som bygger på att den enskilda arbetaren får 10 kronor i timmen för sitt jobb.

Ute på byggena är det de vanliga byggnadsarbetarna som får ta smällen. De tvingas ofta utföra sitt arbete omgärdade av kaos och risker och undrar så klart vad i hela världen som är på gång. Hur kunde det bli så här trots att man betalar sin fackavgift, undrar många och önskar sig stängda gränser fastän det är fel väg att gå. (Arbetarna behövs ju, utan dem stannar bygg-Sverige.) Men kollegorna från underentreprenörer i många led är varken utbildade eller har en aning om sina egna rättigheter och de talar inte svenska.

Det här är så klart en konsekvens av avregleringar som drivits av Svenskt Näringsliv och som länge motarbetat fackens krav på ordning och reda och lika lön för lika arbete. Nu när brottsligheten drabbar de egna leden och sprider sig ut i samhället måste branschen dock enas med övriga samhällsinstanser.

Nya ID06 kan inte ensamt få bukt med den organiserade brottslighet som redan fått fäste här. Många frågetecken kvarstår. Som till exempel vad som ska hända med alla de runt 100 000 byggnadsarbetare som kommer att sakna en giltig bygglegitimation den 22 januari 2020. Men nya ID06 är ett viktigt steg i rätt riktning för en sund och fungerande byggbransch.

Kinesiskt jättebolag vinner upphandling med ett bud som ligger 70 procent under närmaste konkurrent. Hur tänker region Stockholm?

Smart att dna-märka verktyg men synd att det ska behövas.

Följ Greta – och ställ krav på beslutsfattarna

Du har säkert inte missat det; medan många av oss legat i solstolen i somras firade världen att det var 50 år sedan den första månlandningen.

Det måste varit så konstigt för dåtidens människa, att vi plötsligt kunde ta oss upp genom skyn, till en annan himlakropp och se ut över vår egen planet. Bakom denna satsning låg så klart decennier av forskning och förberedelser.

En likadan utmaning står vi inför nu men den här gången måste det gå fortare. Det gäller så klart klimatet.

Greta har uppmanat facket och arbetstagarna att stötta hennes strejk för klimatet för att få med alla – eftersom det angår alla. Den omläggning i livsstil och tekniska innovationer som krävs kommer att påverka varenda en. Det handlar verkligen inte bara om plastpåsars vara eller inte vara, utan om tillgång till mat, färdmedel och hur vi lever våra liv, firar vår semester.

Och den som står längst ned i hierarkin kommer att drabbas hårdast om vi inte lyckas. Så är det alltid och på den platsen hittar vi förstås den vanliga hederliga arbetaren.

Därför tycker jag det vore coolt om byggnadsarbetare strömmade till och med buller och bång tog plats på Mynttorget i Stockholm på uppmaning från denna modiga tjej, den sista fredagen i september. På så vis kan vi tillsammans snabba på omställningen på dagens byggarbetsplatser och ställa krav på våra beslutsfattare att agera och agera tufft.

Att våga förändring och på så vis bli ett föregångsland som visar riktningen för andra, är vägen
till framgång. Och kom igen nu, så svårt är det inte om vi gör det tillsammans.

Det är, som någon sagt före mig, ett litet steg för den enskilda människan men ett enormt kliv för mänskligheten.

Ett egentillverkat prefab-hus verkar ju grymt. Som lego men på riktigt!

Att bygga ett raffinaderi som släpper ut mest koldioxid i Sverige i dessa klimatomtänkartider? Really?

Inget samhälle är bättre än sin svagaste länk

Den nya överklassen är den som tillhör ett trygghetssystem och när de får en skada, lyckas få den godkänd. Helst bör man dessutom ha en extra försäkring från sin arbetsgivare. Dit hör vanligen inte byggnadsarbetarna.

Sedan Bygghälsan lades ned på 90-talet och ersattes av upphandlad företagshälsovård på den öppna marknaden har det bara gått utför.

Det är bland annat Timmy, 38, som lever med kronisk smärta från ett diskbråck ett typiskt exempel på (läs hela reportaget i detta nummer). Allt färre får i dag sina skador klassade som arbetsrelaterade.

Kunskapen om arbetares villkor och hur jobbet påverkar deras kroppar verkar har fallit i glömska. Istället möts de drabbade ofta av långa processer där detaljer i kriterierna aldrig verkar kunna uppfyllas. Därmed ingen ersättning.

Sanningen är förstås att väldigt få människor klarar att bära flera hundra kilo år in och år ut och att vi alla har olika fysiska förutsättningar redan när vi kliver in i arbetslivet.

Den gamla unkna machokulturen inom bygg gör det inte lättare. ”En redig karl råder ju sig själv” och ska inte be om hjälp. Därför håller många ut alldeles för länge och de som möter byggnadsarbetare känner inte till vilka villkor som gäller på bygget.

”En stark man i sina bästa år kan väl inte vara invalid redan” resonerar systemets företrädare och glömmer helt av att de flesta inom bygg slitit på kroppen sedan tonåren.

Det är förstås drömmen om att var och en är sin egen lyckas smed som ligger bakom. Det nya övermänniskoidealet är inte bara en fara för våra unga, utan en katastrof för hela samhället. Det ger fritt spelrum för populistiska krafter där olika grupper skyller på varandra och sväljer enkla floskler, i hopp om förbättring.

Men sanningen är att inget samhälle är bättre än sin svagaste länk. Det bör vi tänka på när vi sätter upp kriterier för vad det är att vara en människa.

Tänk att det fortfarande går att bada. Underbart med kvällsdopp. Arbetsdagen bokstavligen bara rinner av en!

Hotet och hatet i den digitala världen gör mig rädd. Hur kan man vilja sprida fascism och vilja förstöra våra demokratier, när det finns så mycket gott att göra?

Annons
EHRAB 250×600 v28-30a
EHRAB 250×600 v28-30b
EHRAB 250×600 v28-30c