info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Bluebeam1 V8-9

Våga göra skillnad på jobb och jobb

Kan ni tänka er en 69-åring uppe på ett tak, som dessutom utför ett hårt arbete däruppe åtta timmar per dag? Nej, inte jag heller.

Eller åtminstone vill jag ropa: ”Hörru, kom ned, det är ju för fan en hälsofara att klättra omkring där i din ålder”.

Så verkar man dock inte resonera inom LO. För det råder nu en total enighet om att pensionsåldern ska höjas stegvis med tre år till 2026 eftersom vi lever längre i dag.

Men man kan inte skapa trygghetssystem utifrån positivt tänkande. Det vill säga tro att bara för att statistiken talar om att vi blir äldre och friskare så gäller det alla. Vi vet ju att människor som jobbar med kroppen inte alls har samma friska ålderdom. Tvärtom behöver de flesta ta ut pension långt före dagens 65 år.

Och då ekar det tomt i plånboken. För pensionssystemet är konstruerat så att arbetsgivaren betalar in lika mycket för varje år du arbetar. Bara den som tjänat en bra bit över 39 063 och har tjänstepension klarar sig. Det vill säga många tjänstemän – och få byggnadsarbetare.

Så lär det se ut framöver också.

Samtidigt pratas det mycket om rättvisa i politiken. Att systemen ska vara för alla. Men vi måste också våga säga att det finns skillnader på jobb och jobb och bygga vårt välfärdssamhälle efter det.

Det är inte upp till mig att konstruera systemen. Men man kan ju tycka att inbetalningarna till pensionen ska variera i storlek inte bara beroende på lön utan även beroende på vilket arbete det gäller; kroppsligt utsatt eller inte.

Och den frågan tycker jag att LO skulle ha drivit i stället för att nicka lamt åt detta hurtfriska förslag. För samma byggnadsarbetare som förväntas balansera tungt på ett bygge kan via sin kommun få hjälp med att sätta upp lampor och gardiner hemma redan på 67-årsdagen. För att undvika fallskador.

Det är så att man tar sig för pannan. Ja, inte för att jag har ramlat utan för att våra politiker tydligen inte har koll på vad det innebär att bli gammal.

Killar – det är dags att säga ifrån

Ingen har väl missat det här med #sistaspikenikistan och den aldrig sinande strömmen av berättelser om hur det är att vara kvinna på många byggarbetsplatser i dag. Om sexuella trakasserier och våld. Ibland dagligen och utan att få upprättelse.

Ändå vet jag att det går runt en massa trevliga snubbar på landets byggen som tycker det här är för jävligt. Men som ändå duckar litet för #metoo, inte riktigt orkar.

Den är här spalten är just till dig. För du anar inte hur mycket du behövs. Du som inte alls känner igen dig i det som kallas machokultur – fast det borde kallas looser-
kultur. Vem vill egentligen springa runt och
 förnedra sina kollegor, begå brott och fram
stå som allmänt dum i huvudet?

Tänkte just det. Inte så många.

Då är det dags att agera nu – det är faktiskt du och dina polare som håller framtiden i era händer. Som kan berätta hur en bra man ska vara i dag. Som kan säga ifrån, fråga vad som står på, visa känslor, sätta stopp. För det är mycket som behöver göras och pratas om män emellan. En man som ständigt springer runt och hotar och går över gränsen gör inte bara livet surt för andra – utan mår förmodligen inte så bra själv. Studier har till och med visat att överdriven aggression och för mycket alkohol är tecken på depression hos män. Sådant, till exempel, tror jag att du och kompisarna måste prata om.

Men Rom byggdes inte på en dag och inte kvinnorörelsen heller. Det är närmare bestämt 125 år sedan startskottet för att ge kvinnor lika villkor och rätt till sin kropp drog igång. Och det är långt ifrån klart ännu. 
Så, vad väntar ni på grabbar? Visst kan facket göra mycket – men inte allt. I slutändan är det ändå du därute som gör skillnad.

Med det sagt önskar jag, från oss alla till er alla, en jämlik och god jul!