Ledarbloggen

”Host, host”. Tomten snörvlade och snöt sig för fjärde gången och förbannade sin situation.

”Det där nya viruset – coronan – vad skulle det vara bra för”, mumlade han högt för sig själv och tog sig för pannan. Så sjuk han varit, tomten, dessutom tillhörde han ju den så kallade riskgruppen, med sin stora mage och höga ålder.

Och hur skulle det nu gå med julen? Tomten oroade sig – att vara isolerad i fjorton dagar var svårt i dessa bråda tider. Och hur skulle han göra när han ringde på hos alla snälla barn? Man skulle ju inte kliva in hos främlingar alls, hade han förstått.

Nej, 2020 var ett jävla skitår på flera sätt. Men många hade ändå fått jobba hårt – trots alla förbud. Hans favoriter byggnadsarbetarna till exempel. Inte kunde de stanna hemma. Nej, i ur och skur skulle de iväg till sina byggen, upp i kranar och ned i schakt för att se till att vara händerna som bygger Sverige.

Det är klart att han måste besöka dem. Och ute får man ju faktiskt träffas, det har till och med den där Tegnell sagt. Men tomten hoppades i alla fall att alla nu hade lärt sig något av pandemin ifråga. Att det är viktigt med ordning och reda, att staten behöver sina skattepengar för att finnas till för medborgarna i kristid och att yttrandefrihet och demokrati är värt att kämpa för.

Nog blir det en jul ändå, skrockade tomten, litet rosslig just i år, och spände för sina renar. Så tog han sikte mot första bästa byggarbetsplats och lät bjällerklangens toner sprida sig över himlavalvet.

Så värda de är en liten klapp,  god mat och ledighet, tyckte tomten.

Och det tycker vi på redaktionen också och önskar er alla en riktigt god jul!

Och snart rullade bolaget. Succén var ett faktum. Affärsidén var verkligen lysande.

För vi är många som tröttnat på svart arbetskraft – både i det stora och i det lilla – på bolag som inte betalar skatt och på byggnadsarbetare som far illa för att någon mindre nogräknad ska tjäna pengar.

Det är bara ett fel. Varför gör inte alla så här? Varför är det ens en affärsidé att vara laglig och uppfylla de krav vi ska?

Inom byggbranschen råder fortfarande en kultur av fusk och brott som faktiskt skadar sund konkurrens och möjlighet till förändring. Sämst är det förstås för de utsatta byggarna och dem som känner att de inte trivs i en sådan här atmosfär. Det vill säga de allra flesta, när man räknar efter.

Därför är just skrivningen i det nya byggavtalet om ordning och reda så viktig. Inget får lämnas åt slumpen. Redan i dag är det svårt att utföra kontroller och facket har inte rätt att besöka avtalslösa bolags arbetsplatser. Att Byggnads varslade om strejk var bra och att arbetsgivarna lyssnade var ännu bättre.

Och så här när julen närmar sig, kan vi nog konstatera att det lönar sig att vara snäll. Det vi betalar in till systemen kommer tillbaka till oss alla, när vi som mest behöver det. Och så får vi besök av tomten. Men i år stannar han i dörren. Det är ju att hålla i, hålla ut och hålla avstånd som gäller.

Med det sagt önskar vi på redaktionen en riktigt god jul till er alla. Vi ses igen i januari. Till dess; följ oss på webben.

Köp julklapparna  lokalt i år. De flesta företagare har sajter och det går att ge bort presentkort. Så hjälper vi alla småhandlare på den egna orten att överleva.

Du har väl inte glömt att det finns de som har det värre än vi? Skänk en slant till välgörenhet om du kan. Det hör julen till.

Jag kan medge att las numera är lika hålig som schweizerost. I samband med avtalsrörelser och regeringsskiften har det blivit tillägg och avdrag i lagen, till den grad att ganska få egentligen vet exakt vad som gäller. Ändå är det en så viktig lag. Efter din lön är det nog den som styr våra arbeten allra mest.

Det är förstås lätt att vara optimist när man är ny i arbetslivet; det mesta ligger framför en, nog klarar jag mig själv och det är bara att gå vidare om jag är missnöjd. Många sneglar dessutom på det stora landet i väster som länge stått för både frihet och stora drömmar.

Men till slut hinner verkligheten ikapp den amerikanska drömmen. För ju äldre vi blir, desto mer inser vi att livet sällan blir som vi tänkt oss. Det är den egna hälsan och anhörigas, stökiga barn, flyttar, bostäder och annat som beter sig. Då är det skönt att åtminstone vara någorlunda trygg på jobbet. Att veta att man faktiskt har rätt att bilda familj, bli sjuk eller påpeka missförhållanden utan att konkurreras ut av någon yngre, billigare förmåga.

Därför är det bra att LO sagt nej till de kompromisser i las som hittills varit aktuella trots att hela Sverige väntar på ett resultat. Ja, att plocka sönder las ännu mer vore faktiskt en katastrof. Då har vi ingen ordning alls.

Och oavsett hur vi har röstat är vi väl ganska få som vill att vi ska återgå till ett Sverige där både byggnadsarbetare och andra anställda står med mössan i hand och låter arbetsgivaren välja och vraka?

Tänkte väl det. Ibland måste man göra modiga saker – som att säga nej – annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.

En hel lägenhet full med verktyg! Så kan kriminalitet också se ut.

Kom igen alla byggbolag; hur svårt kan det vara att fixa handsprit till bygget och boden?

Vardagen på ett bygge innehåller allt från höga höjder och farliga schakt till prefab-delar på flera ton som kan välta.

Därför kan det som i allmänhetens ögon verkar som små fel, få stora konsekvenser.

För byggnadsarbetare är ju precis som alla andra människor, med samma sorts ömtåliga kroppar.

Ändå blir det allt svårare att säga ifrån utan att drabbas av hämnd. Säkerhet kostar och det är jobbigt när de egna skyddsombuden larmar om en fara och i värsta fall lägger ett skyddsstopp på ett redan stressat bygge.

I denna ansträngda situation har det dessutom diskuterats att helt avskaffa regionala skyddsombud och ersätta dem av oberoende arbetsmiljörådgivare. Det blev det inget av, som tur var.

Som om en myndighet skulle kunna åka runt till rikets alla tusentals byggen och se till att arbetet utförs säkert. Och sedan följa upp detta. Hur skulle de ens hinna lära sig vad som gäller i de olika miljöerna?

Det är förstås en illusion att någon ovanifrån ska fixa det här på ett bättre och mer neutralt sätt. Eller ännu värre; att företagen själva ska stå för säkerheten utan att granskas av någon. Och som så många gånger förr händer det förstås när politikerna är framme och tafsar på det fackliga ansvaret.

Landets skyddsombud borde i stället hyllas som de hjältar de är. För utan dem skulle långt fler byggnadsarbetare aldrig komma hem från jobbet.

Nu drar den igång, avtalsrörelsen. Bra för byggnadsarbetarna som har jobbat som vanligt rakt igenom pandemin.

Trodde någon att ett virus skulle ”ta slut” ett visst datum, typ 31 december 2020? Inte jag i alla fall.

I stället hamnade jag i en roll som mer kan liknas vid en brottsutredares. Det känns som om vi här på tidningen knappt gör något annat än skriver om mer eller mindre grov kriminalitet. Det är människosmuggling, pengatvätt, skattebrott, försök till mord och farliga arbetsmiljöer, där folk dör eller får obotliga skador. För att någon fuskat med säkerheten. Tjänat grova pengar.

Och det blir bara värre.

Våldet sprider sig ut i samhället. Vi journalister blir själva hotade och kartlagda, liksom våra politiker. De har svårt att komma någon vart i frågan (trots att lagarna finns där) och svårt att se helheten. Ansvaret hamnar till slut på myndigheter utan pengar och på facket. Som om en ideell organisation – hur stark och stor den än är – ska ta ansvar för brottsbekämpning. Det är i alla fall dit desperata människor vänder sig när ingen annan lyssnar eller agerar.

Det här är sorgligt och mycket, mycket allvarligt. När ska vi se en vändning?

För samtidigt som kriminaliteten breder ut sig har jag sällan träffat på mer lojala och yrkesstolta människor än inom just bygg. Man älskar sitt jobb och vill inte byta. Då blir det extra smärtsamt att se på denna negativa spiral utan att kunna göra något.

Att själv våga säga nej är viktigt. Och du som är i branschen kan självklart bidra genom att ha koll på dina underentreprenörer – och deras underentreprenörer. Men civilkurage i all ära; mot organiserad brottslighet ska och kan ingen stå ensam. Det är och förblir en stats grundläggande ansvar. När ska det arbetet börja?

Rättvist byggande, vilken bra satsning. Hatten av för det!

Corona, corona och corona. Kan vi bara prata om något annat nu?

Riktigt så blev det inte. För även om de flesta byggnadsarbetare får gå till jobbet är ingenting som vanligt än. Inget välkomstfika på bygget, ingen AW med kompisarna och vi måste fortsätta att hålla den där tråkiga men livsviktiga distansen till varandra.

Och nya siffror från Arbetsförmedlingen visar att många fler är utan sysselsättning nu trots att byggbranschen samtidigt skriker efter arbetskraft.

Då har vi ändå tur som bor i Sverige. Tack vare den svenska strategin – utan så kallad ”lock down” – hålls marknaden igång och immuniteten sprider sig sakta bland befolkningen.

På nätet har diskussionerna gått höga, om det varit bra eller inte, och många har hånat oss som land. Men nu har vindarna vänt (igen) och världen gluttar med nyfiken blick på Sveriges val att tackla viruset.

Och vet ni? Det är tack vare alla oss – du, du och du – som det här har gått att göra. Människor har på rekordkort tid anpassat sitt sätt att leva, tagit hänsyn till andra och erbjudit sin hjälp till behövande, för att hejda virusets framfart. Det är en himla utmaning och bra gjort av svenska folket.

För det krävs en hel del av oss för att lyssna och leva efter de riktlinjer som våra myndigheter och experter förmedlat, i stället för att dras med i olika påståenden som sprids i sociala medier. Också politikerna har förstått allvaret och varit så eniga som det går och tänkt på medborgarnas bästa – utan alltför många personpåhopp och vendettor.

Det är med andra ord som det gamla svenska ordspråket alltid förespråkat, att lagom faktiskt är bäst.

Givetvis ska samma lön gälla för samma jobb. Hur svårt kan det vara!

I år verkar hela Sverige ha byggt och snickrat sig igenom sommaren. Blir det rusning till byggmissgruppen nu?

Just byggnadsarbetare hör ju till dem som i stor utsträckning fått fortsätta att gå till jobbet denna märkliga vår, när så mycket stått stilla och så många har fått tillbringa tid i hemmets lugna vrå – eller helt sonika blivit av med sitt arbete.

Men semester betyder ju inte bara att logga ut från arbetsplatsen, utan att man tar paus från allt annat runt omkring. Från vardag, från oro, från hämtningar och lämningar, från tankar på framtiden och alla måsten. Och även om vi i år inte kan resa vart vi vill kan vi i alla fall njuta av naturen och hemmamarkerna.

Det kommer att behövas. För den höst som väntar kan kräva laddade batterier från många av oss. I virusets kölvatten följer nämligen ett avstannat bostadsbyggande, uppsägningar och en vikande konjunktur.

Lägg till det en avtalsrörelse och slaget om lagen om anställningsskydd (LAS), där det förslag som i skrivande stund just sett dagens ljus, redan fått tummen ned av fackförbunden.

Det blir minst sagt en intensiv höst och Sveriges byggarbetsplatser löper en stor risk att bli involverade på ett eller annat sätt.

Därför; passa på att njuta av hängmattan, av bilturer, av umgänge med nära och kära – ute är det lättare att hålla distansen – och inte minst av alla hobbyprojekt som inte hinns med i vardagen.

Tidningen tar som vanligt en välbehövlig paus efter detta nummer medan webben rullar på ett bra tag till. Följ oss där! Och så vill jag passa på att önska alla en skön sommar. Vi ses igen i augusti!

Äntligen blir det lag på att återvinna byggmaterial. Det är galet att så mycket fortfarande kastas.

Varför är det fortfarande så svårt att få testa sig för Covid 19? Jag bara undrar.

Så har våren kommit med full kraft; isarna lossnar, buskar står i full blom och kvällarna blir allt ljusare. Då är det lätt att glömma vilken allvarlig situation världen fortfarande befinner sig i.

Visst kickar världens byggen sakta igång nu men vi alla kommer tillbaka till en verklighet som är helt annorlunda än den vi lämnade. Arbetsplatser är mer stängda och kontrollerade och plötsligt är vi alla beroende av varandra på ett sätt vi inte är vana vid och inte har varit på länge. Åtminstone inte i Sverige.

Inte undra på att förtroendet för traditionella partier stiger i de olika mätningar som görs. För när krisen är ett faktum måste det finnas en ordning att luta sig mot och samhällets olika institutioner måste fungera. Något som många har velat ändra på och ägnat mycket tid att ifrågasätta. Sådan tur ändå att vi är många som har hållit emot. Vem skulle annars hantera korttidspermitteringar, arbetssökanden och smittspridning i en tid när ekonomins hjul går på lågvarv?

Givetvis är detta nya virus och den pandemi som det orsakat inget positivt. Men något kanske vi ändå kan lära oss av det som har hänt.

Själv har jag lärt mig något av att gå ned i varv, vara med mig själv i stället för att ständigt söka stimulans utifrån – och så saknar jag kontoret! Många har det säkert som jag; när jobbet blir en av de få ställen där vi träffar andra, kanske vi också uppskattar dessa möten mer. Människor vi förut mest hälsat på lite förstrött, får en ny chans att betyda något i våra liv.

Att se det stora i det lilla är något vi kommer att få fortsätta med en lång tid framöver när långväga resor och stora grupper inte är att tänka på.För som någon (nästan) uttryckt sig före mig; aldrig har väl något så litet påverkat så många, så mycket.

Supportyourartist.se, vilket bra initiativ! Du som vill stötta en artist att överleva krisen, köp souvenirer här.

Ge feta utdelningar till aktieägarna samtidigt som man tar emot statligt stöd? Nej, ingen bra idé

Att leva mitt i pandemin är sannerligen en utmaning – också i byggbranschen – som dock har klarat sig hyggligt så här långt. Byggena är (än så länge) i gång, de flesta kan gå till jobbet, har ett jobb att gå till.

Men läget förändras från dag till dag och rapporter om de nya korttidspermitteringarna och varsel rullar in, samtidigt som byggbranschen skriker efter folk. Det är en märklig situation men det var svårt att få tag på folk redan innan coronakrisen. Att upp emot tjugofem procent av den egna personalstyrkan på många byggen är sjukskriven gör det inte lättare.

Dessutom är dagens arbetsplatser organiserade precis som den övriga just-in-time-ekonomin. Det finns inga extra huvuden som bara strosar runt i väntan på att få dra sitt strå till stacken. Ny personal måste hittas och anställas.

Ändå verkar de flesta få ihop det på något sätt. Det är imponerande, tycker jag, och tur. För det här undantagstillståndet lär fortsätta ett bra tag till. Därför är det bästa vi kan göra att försöka leva så normalt som möjligt – och följa rekommendationerna så klart – medan viruset smittar allt flera och vi tillsammans skyddar dem som behöver.

Det är också ett tillfälle att ta tillbaka begreppet solidaritet. Börja se varandra i samhället och hugga i där det behövs. Många är i behov av hjälp nu och genom att hjälpa dem, hjälper vi också oss själva.
Förutom att det så klart gör nytta och känns varmt i hjärtat, är det ett bra genrep inför nästa gång.

För det är tyvärr inte sista gången en pandemi kommer att drabba världen. Låt oss hoppas att både vi vanliga människor och landets ledning dragit de slutsatser som behövs till dess.

Ge mig ett antikroppstest nu! Det skulle underlätta enormt att veta om man haft covid-19 eller inte.

400 döda? Ukraina borde kunna bättre. Jag önskar att länder kunde hjälpa varandra med säkerheten inom bygg.

Just när jag skriver den här ledaren kanske Sveriges byggarbetsplatser förbereder sig för att stoppa allt jobb och stänga ned. Det vet vi inte än. Det blir i så fall en situation lika unik som den virussmitta som just nu slår Europa med kraft. Visst visste vi alla att det skulle komma en dag men inte när eller hur sjukdomen skulle ta sig ut.

Det är nog få av oss som inte följt rapporteringen steg för steg. Själv gläds jag, mitt i allvaret, åt våra extremt kompetenta myndigheter och experter. När krisen kommer kan vi förlita oss på att bli omhändertagna. Det är få länder förunnat. Men det är inte bara att bekvämt luta sig tillbaka på sin plats i boden – om du ens fortfarande kan gå till jobbet. Vi behöver hjälpas åt för att lyckas. Då gäller det att inte dras med i den flod av konspirationsteorier och skitsnack som florerar på sociala medier.

Nej, sitt lugnt i båten och gör som du blivit tillsagd. Och låt bli (om du ens skulle komma på tanken) att dela alternativ information eller hetsa mot experter och ansvariga politiker i denna svåra tid. De behöver ditt stöd!

Samtidigt säger denna pandemi något om dagens samhälle och hur skört det är. Alla är beroende av varandra i en oändligt lång kedja som ringlar som en orm över världens länder. Det är egentligen ganska fint.

Men när krisen rullar in är det en stark stat vi behöver med trygga system som tröskar på i stället för upphandlade företag utan ansvar för lagerhållning och den egna vinsten för ögonen. Speciellt när det gäller vård och omsorg.

Vi måste också hjälpa varandra. För vi människor hör ihop.

Bara genom gemensam kamp kan vi klara av riktigt stora utmaningar. Det är kanske ett virus det absoluta beviset på.

Tvätta händerna! Det sparar liv i dessa tider.

Bunkra toalettpapper? Really? En av de få varor som produceras här, av svenska råvaror.

Plötsligt blinkar det till i mobilen; ”Jag fick det, körkortet”. Och så en massa emojier. Jag blir glad så klart – tänk att han klarade det, min duktiga elev!

Det är mörkt och höst när jag börjar övningsköra med denna blivande rörmontör. Vi har fått kontakt via en Facebookgrupp där någon hjälpt honom att lägga in en fråga. Hur ska han annars kunna skaffa det för byggjobbet så viktiga körkortet? Han har ingen egen familj eftersom han hör till en av alla dem som kommit ensam från Afghanistan. Och pengarna han tjänar på sitt extraknäck går åt till mat och hyra trots att han bara går på gymnasiet.

Under timmarna i bilen hinner vi prata.

En dag är M extra brydd. Det är dags för praktikplats. Men hur ska han ordna en sådan? Han har ju inga kontakter i branschen och i skolan är det nästan bara de svenska eleverna som har någonstans att ta vägen – trots att praktiken är ett obligatoriskt moment. Ändå har två tredjedelar av klassen sina rötter någon annanstans ifrån och de fyller upp utbildningsplatser som annars skulle ha stått tomma.

Det är ju inte klokt. Här behöver vi ung arbetskraft, i ett bristyrke dessutom, och så reagerar branschen så här. När det egentligen bara är en hjälpande hand som behövs för att dessa ambitiösa ungdomar ska ta sig hela vägen fram.

Men M skrattar bara åt min upprördhet. ”Inte oroa sig”, säger han, liksom för att trösta mig. Jag må vara naiv, men gör det inte större nytta att hjälpa människor på väg mot ett nytt liv än att försvåra deras strävan mot målet?

Efter att ha ringt runt lite till de kontakter jag har blir det tre utlandsfödda som får praktik hos samma firma, varav M är en. Med tanke på den stora bristen på folk i branschen borde mina samtal inte ens behövas.

När M får beskedet strålar han som en sol. För en människa som klarat sig levande över den turkiska gränsen är ingen utmaning för stor.

Äntligen räknas diskbråck som arbetsskada efter en ny dom i kammarrätten. Det ger större chans för arbetsskadade byggnadsarbetare att få rätt till ersättning.

Att ta hand om ödehus verkar som en dröm. Men hur orkar man?

Varje upphandling och varje bygge har sina gäng – och sina språk.
Allt är sig med andra ord ganska likt när det nya decenniet, 2020, tar sin början. Människor fortsätter att flyttas omkring som brickor i ett spel där bara lönsamheten räknas och de är helt i händerna på sina arbetsgivare.

Det här var nog inte vad många tänkte med globalisering (som snarare såg framför sig en värld där välståndet spred sig till dem som behövde) men blev det som marknadskrafterna gjorde det till.

För en gästarbetare som bara fraktats hit för att fortast möjligt gjuta en stomme i betong eller spränga en tunnel tillsammans med andra landsmän, blir utmaningen enorm.
De talar inte språket och har ingen koll på sina rättigheter. Kan inte ens varna om något går fel.
Samtidigt släpar samhällssystemen efter. Både kontroll av företagen och information till arbetarna har svårt att nå fram.

Vad kan då du och jag göra? Ofta känns det som ingenting. Men det är inte sant. Vi kan alla se och agera utifrån att människor i grunden är lika och behöver samma omsorg och förståelse oavsett ursprung. Ta ett initiativ till att kommunicera.

Att fråga om någon ska med och käka pyttipanna kanske inte skapar en ny världsordning. Men betyder otroligt mycket i det lilla. Det är svårt att misstro någon vars måltid du delat även om det mest blir gester och bilder i stället för ord runt bordet.

Jag hoppas att det nya decenniet ska återupprätta människovärdet. Att kampen om schysta villkor och ett klimatsmart sätt att leva lockar mer än lyx och konsumtion och att vi inser att det gäller alla. En utmaning för de flesta.

Det kallas visst för civilkurage.

Äntligen ljusare och längre dagar igen, januari ger hopp!

Årets klantigaste – vem är det? Hjälp oss att kora ”Årets värsta byggmiss” på byggnadsarbetaren.se