Samtal är inte alltid vägen framåt

Löntagarens rätt att ha inflytande över sina arbetsvillkor. Sin lön och sin arbetsmiljö.
Det är vad den svenska modellen, ur ett fackligt perspektiv, till sist kokar ner till.
Den rätten kommer inte alltid av sig själv, den är inte av naturen given. Även om det kan verka så i ett land där arbetsmarknaden lyder under fredsplikt minst elva månader om året och där strejker föregås av nogsamt reglerade varsel- och medlingsrutiner.

Vår ordning kring arbetsmarknadskonflikter är utmärkt. Vi slipper gödselkastande bönder, ockuperade industribyggnader och våldsamma sammandrabbningar mellan polis och strejkvakter.
Men den betyder inte att allting, alltid, går att lösa på fredlig väg.
Samtal är inte alltid det mest framkomliga.

I förra veckan deltog jag i ett samtal i SR Studio 1 om den då pågående strejken. Med i samtalet fanns också Christer Thörnqvist, en av Sveriges ledande strejkforskare. Han var tydlig med att förhandling oftast var att föredra, men ibland krävdes bråk för att nå en hållbar lösning. Jag fick direkt i min skalle den utdragna konflikten på Byggnads mindre avtal 2012. Då strejkade som mest 3 500 plåtslagare och rörmokare i en hel månad.
Att döma av de uppgifter som hittills nått oss, har förhandlingarna på deras avtal gått utmärkt i år.

Som vi rapporterade igår, visar medlarnas sista hemställan, att många frågor på Byggavtalet fortfarande är olösta. Men i bästa fall kan årets strejk vara ett första steg mot en tydligare spelplan för både Byggnads och arbetsgivarna. Kanske har arbetsgivarna nu förstått, att om de vill diskutera och lösa diverse utmaningar tillsammans med Byggnads, kan de inte villkora allting med att ackordet ska väck.

De kan vilja det hur mycket som helst. Sett strikt ur BI:s perspektiv är det kanske till viss del en rimlig hållning. Men det är en hållning som inte leder framåt. Den leder bara till konflikt.

JOHAN SJÖHOLM, redaktör