Murarens ungar förväntas numer bli kvar vid sleven

Nyligen rapporterade vår reporter Nina Christensen om den dramatiska förändring som i det tysta skett på landets gymnasier. På ett enda läsår har andelen byggelever som går ut med högskolebehörighet minskat från över 80 procent till att på vissa inriktningar nu ligga under 20 procent.

Resultatet är givetvis en följd av den nya läroplan som infördes 2011. Tidigare fick yrkesförberedande gymnasieelever en högskolebehörighet på köpet (förutsatt att man gjorde vad man skulle på lektionerna). Byggeleverna som gick ut i somras hade blivit av med den förmånen. Mannen bakom förändringarna, allas vår Jan Björklund, brukade framhålla det som att han gjort ”skoltrötta elever” en tjänst.

Som gammal klassresenär med två LO-anslutna föräldrar kände jag alltid ett litet sting av obehag i hjärtat av att höra skolminister Björklund argumentera. Jag var tillsammans med min syster den förste i min släkt att läsa vidare på högskola. Det gör mig inte till en bättre människa än mina föräldrar. Det har inte nödvändigtvis givit mig ett rikare eller lyckligare liv. Däremot har det givit mig en frihetskänsla som jag burit någonstans i trakten av solar plexus ända sedan tonåren.

Det hade varit lätt för mig att gå i farsans fotspår. Jag hantlangade åt honom första gången på ett hyreshusbygge en sommar när jag var 13 år. Bar hans slevar och baljor uppför ställningarna där han skulle mura lecasten. Sen brände JRR Tolkien och Stephen King in i mitt liv och förändrade spelplanen för alltid.

Jag insåg att jag kunde välja och jag valde pennan framför sleven och baljan. Och att jag valde fick för mig positiva konsekvenser. Jag satt i timmar vid skrivbordet för att lära mig skriva som mina idoler. Ännu mer tid la jag på att läsa romaner. Att farsan på 1990-talet så småningom blev arbetslös och att både han och morsan saknade utbildning spelade ingen avgörande roll. Jag fick mina chanser ändå. Hela mitt vuxna liv har jag livnärt mig på den där pennan.

Gymnasieutbildningen, ens i dess nya tappning, är långt ifrån det enda som avgör vad du kommer att syssla med i livet. Men ”reformen” från 2011 är en signal: Arbetarungar ska förbli arbetarungar. Det är svårt att snacka bort. Visst finns det möjlighet att välja till kurser som ger dig behörighet till högre studier, men i praktiken har det visat sig svårt för eleverna att fullfölja sina val. Lektioner i teoretiska ämnen krockar med arbetsplatspraktik, exempelvis.

Konsekvensen blir att en i teorin livslång valfrihet att byta bana, byts mot valfrihet under en kort period i tonåren. Valfriheten att välja bort högre studier. Långsiktighet byts mot kortsiktighet. Att bryta igenom sociala barriärer blir ännu lite svårare, ännu lite krångligare.

Vem är det som tjänar på det?

JOHAN SJÖHOLM, redaktör