Inflationen gräver just nu djupa hål i hushållens plånböcker. Enligt Medlingsinstitutet har byggnadsarbetare tappat 5,6 procent i köpkraft under det senaste året.
I kronor handlar det om stora belopp – varje månad. Det här är naturligtvis slantar som kollektivet vill ha tillbaka.
Nästa vår är det dags för avtalsrörelse. Den lär bli, eller borde i alla fall bli, historiskt tuff när det gäller just kompensationen för prisutvecklingen.
Avtalsrörelserna de senaste tio åren har handlat om allt annat än lönen. Det har varit arbetsmiljö, pensioner och huvudentreprenörsansvaret som stått i fokus. Lönehöjningarna har varit låga. En orsak till det är att inflationen varit låg, vilket inneburit att även små påslag lett till högre reallöner. Det har liksom tuffat på. En annan förklaring är att Byggnads och många andra LO-förbund tvingats anpassa sig till industrins krav. Industrin vill ha låga lönehöjningar för att hålla nere priset på sina produkter som skeppas utomlands. De vill vara konkurrenskraftiga.
Så hur blir resultatet av avtalsrörelsen nästa år? Kommer löntagarna att kompenseras för hela reallönetappet direkt eller tvingas ta igen det stegvis?
Här spelar industrins roll in. Vill de fortsätta vara konkurrenskraftiga så vill de även framöver se ansvarsfulla löneökningar. Det talar för att det kommer ta tid att komma i kapp. Frågan är vad Byggnads gör då? Kommer de bli bångstyriga och kasta av sig tvångströjan? Helt enkelt köra sitt eget race för att maximera sina egna medlemmars lönehöjning. Eller kommer förbundet som tidigare acceptera en nivå som gynnar den svenska industrin?
En faktor att ta hänsyn till är att även löneökningar driver på inflationen. Ett för stort lönepåslag riskerar att elda på prisutvecklingen än mer. Här gäller det för Byggnads att hitta den gyllene medelvägen för att bidra till en inflation i schack samtidigt som medlemmarna blir nöjda. En synnerligen svårlöst för att inte säga olöslig ekvation.
En fördel med ackord – förhandling av lönen var 12:e vecka.
Hur länge ska priserna skena?
