Om underbara ljusinsläpp och arbetares ryggar
Återkommande minnen från min barndom. Mamma som frågar honom hur det är med ryggen. Han biter ihop, vänder sig bort. Svarar inte.
Pappa var murare i princip hela sitt yrkesliv. Hans rygg obotligt skadad egentligen redan innan han fyllt 40. Den var slut långt före 60. Men då kan man tänka att han var med under 1980-talets byggrusch. Byggjobbare över lag höll på med mycket dumheter på den tiden, i jakt på allt fetare pengar.
Arbetsmiljö var det liksom ingen som tänkte på.
Man tog hem de gyllene ackorden, gick till bygghälsan, fick sin dom.
Man skulle kunna tro att det blivit bättre. Att någon hade lärt sig något. Så läser man Margite Franssons reportage från ett bostadsbygge i Malmö. Där förväntas murarna lyfta ett 150-tal 180-kilos balkar med bara sina egna kroppar som hjälpmedel. Balkarna är en effekt av att arkitekterna, och ytterst så klart de boende, vill ha allt större fönster.
Man frågar sig: Hur i helvete kan det få fortgå?
Här handlar det alltså inte om någon obetänksamhet. Murarna själva låter lätt desperata när de talar om situationen. De är betydligt mer medvetna om riskerna än vad kollegorna på 1980-talet var. Ändå ska de bita ihop och lyfta. Hoppas att diskarna i ryggen håller.
Hoppas att de slipper ligga med ryggskott till helgen.
Ett av problemen som murarna själva lyfter fram är att de känner sig överkörda i planeringsfasen. Arkitekter och konstruktörer tänker mest på utseende och kunders önskemål. Att ett gäng murare riskerar att få betala estetiken med sin hälsa verkar vara av underordnad betydelse. Ingen frågar efter deras synpunkter.
En sådan arrogans borde nästan vara straffbar 2015.
Arkitekter brukar ju då och då vinna priser för sina prestationer. I det här fallet har jag ett förslag på ett alldeles nytt pris: Dumstruten.
Underbara ljusinsläpp, som det ofta skryts om i mäklarnas annonser, kan trots allt inte vara värt vilket pris som helst. Även om vi nu råkar ha ett bostadsbyggande i det här landet som så gott som helt finansieras av köparna.
JOHAN SJÖHOLM, redaktör
