Här blir de snickare i fängelset: ”Skulle betyda mycket att få ett jobb”

Kaffekoppar i plast smakfullt dekorerade med snusetiketter. Lite klotter på fikabordet, skämt om att ”det får målar’n fixa” och sågspån som yr i luften mellan hammarbank och skruvdragarsurr.

Läraren Christer Lindgren går runt det lilla småhuset hans elever just nu sätter lockpanel på och skruvar upp gipsskivor i.

– Skruva även på de här, med samma cc-avstånd hela vägen bort. Och i kanten också … Ni skulle kanske ha ritat ut en linje hela vägen vars regeln går, men det sa jag aldrig.

Han pekar och instruerar, med kaffekopp i hand.

– Aah, det fixar vi, svarar två av eleverna och greppar skruvdragarna för att skrida till verket.

Hör de intagna berätta hur det är att plugga till snickare på anstalt: 

Det skulle kunna vara vilken byggutbildning som helst. Men när skoldagen är slut här är det bara Christer som får åka hem. Eleverna får alla svida om till matchande gråa mjukisar, bli kroppsvisiterade innan de lämnar salen och tillbringa tolv timmar av varje dygn inlåsta i en cell de delar med någon annan på Kriminalvårdens klass 2-fängelse i Luleå.

– Den här tiden betyder väldigt mycket. När jag först kom hit fick jag välja lite själv hur man ville lägga upp dagen, sova hela morgonen eller typ spela spel och pingis. Det var kul en stund, men snart så blir det ju ganska tråkigt, säger Johan.

– Nu går jag upp på morgonen och vet vad jag ska göra. Du kommer hit, har genomgång och sen börjar du bygga. Dagarna går fort och det känns som man har ett syfte. De sista två åren på utsidan hade jag liksom inte det. Det var ju då man gjorde det man gjorde …

Anledningen till att han sitter här är grovt narkotikabrott. Han fick 3 år i tingsrätten, som sänktes till 2,5 år i hovrätten.

– Där ute hade jag ingen utbildning, men jobbade i restaurang. Det var kul, men inte så jävla kul alltså. Så i stället började jag jobba med det jag sitter här för – tänkte att det skulle bli snabba pengar. Men det leder ju oftast hit. Jag hade tur att få komma in på den här utbildningen.

Hårt tryck på utbildningen

Utbildningen han pratar om är en arbetsmarknadsutbildning till träarbetare som sen två år tillbaka erbjuds för de intagna på anstalten. Och trycket är hårt. Läraren Christer Lindgren berättar att folk kan sitta häktade i södra Sverige och ansöka om att få bli placerade i Luleå, just för att de vet att här kan man plugga till snickare samtidigt som man tjänar av sitt straff.

– Man blir ju nollad när man hamnar i fängelse. Vissa har inte ens en bostad eller a-kassa när de kommer ut. Så det här ger ju killarna en chans att få en start där ute, säger han.

Frank och Kalle nickar. De är båda lite äldre, dömda för narkotikabrott och gick utbildningen förra terminen.

– Det här blir ju en slags nystart. Oftast vill man ju tillbaka till sitt gamla liv och dåliga vanor när man kommer ut – då är det bra att kunna börja på en ny kula, säger Kalle.

Och Frank, som innan hans straff flyttades över till Sverige satt fängslad i Asien i över ett decennium, håller med.

– Jag har ju en 30 år gammal gymnasieutbildning och har varit borta från arbetslivet i 20 år, så det här blir en möjlighet att kunna landa på fötterna när jag väl kommer ut. Och att jobba med trä är ju väldigt roligt, du bygger snabbt och ser direkt framför dig hur fint det blir.

LÄS MER: Gick byggutbildningen i fängelset – då vändes Dons liv

Det här blir ju en slags nystart. Oftast vill man ju tillbaka till sitt gamla liv och dåliga vanor när man kommer ut – då är det bra att kunna börja på en ny kula.

”Drivna och motiverade”

Utbildningen har gett dem mersmak. Nuförtiden jobbar de i produktionen på anstalten där de snickrar alltifrån möbler och odlingslådor till fullt isolerade hundkojor med inbyggd uppvärmning. Och på fritiden, då plöjer de vartenda renoveringsprogram som går på tv.

– Man blir ju lite skadad! Och irriterad för att de inte visar tillräckligt mycket av byggtekniken i de där programmen, skrattar Frank.

De kan båda tänka sig jobba i byggbranschen när de väl är fria och skojar om att Kalle, som kommer ut först, får bana vägen åt Frank som har några år kvar.

Flera av de andra eleverna är inne på samma spår.

– Jag tänker att jag ska jobba som snickare några år och sen starta eget, säger en.

– Det skulle betyda mycket att kunna få ett jobb, göra något vettigt så man inte är kriminell på utsidan, säger en annan.

När jag ringer runt till olika företag och säger att jag har en kille som skulle vilja få APL, men han sitter i fängelse – då säger de flesta nej.

Men det finns ett problem. Inne på anstalten lär de sig både teorin och de praktiska delarna som Skolverket kräver och dessutom utbildas de i ställningsbyggande, fallskydd, säkra lyft och mobila plattformar. Men för att fullfölja utbildningen måste de göra sin APL.

– Men när jag ringer runt till olika företag och säger att jag har en kille som skulle vilja få APL, men han sitter i fängelse – då säger de flesta nej. Och det är så synd. För det här är ju helt vanliga killar. De har visserligen gjort något dumt, men de är drivna och motiverade – ofta mer motiverade än många elever jag träffar på vanliga komvuxutbildningar, säger Christer Lindgren.

”Arbetet helt avgörande”

De senaste åren har antalet inlåsta ökat kraftigt i svenska fängelser. Den lilla anstalten i Luleå har på bara några år vuxit från ett tiotal ungdomsplatser, till först ett femtiotal och nu – när alla celler är försedda med våningssängar – omkring hundra vuxna fångar.

En följd av både hur brottsligheten förändrats och de straffskärpningar som kommit med hårdare tag-politiken.

Men när allt fler blir inlåsta måste allt fler också – så småningom – få någon slags start när de i framtiden kliver ut mellan de taggtrådskrönta grindarna.

– Det är helt centralt. När vi frågar de intagna vad de hoppas på när de kommer ut så säger de allra flesta tre saker: ett stabilt hem, ett tryggt arbete och meningsfulla sociala relationer. Och där är ju arbetet helt avgörande, säger Robin Gålnander, docent i kriminologi på Stockholms universitet.

Han tror att Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och andra berörda myndigheter skulle kunna göra mer för att underlätta övergången från finka till frihet.

– Som det ofta funkar i dag får du ingenting per automatik. Du blir utsläppt med en påse med kläderna du hade när du kom dit och ett lycka till. Och då är risken stor att det är dina gamla kompisar som står där och hämtar dig vid grinden. Och du är tillbaka i det gamla, redan samma dag.

Robin Gålnander tror också att fler arbetsgivare borde ta ett större samhällsansvar, i stället för att automatiskt sortera bort alla som har något i sitt belastningsregister.

– Om vi menar allvar med att folk ska sona sina brott och komma bättre ut från fängelset – då måste de ju få en chans att visa det. Annars – om straffet inte tar slut efter avtjänad tid och du fortsätter bli dömd – fungerar ju inte systemet alls. Då är fängelse bara väldigt dyrt. Och väldigt onödigt.

Om vi menar allvar med att folk ska sona sina brott och komma bättre ut från fängelset – då måste de ju få en chans att visa det.

Gick byggprogrammet

Tillbaka på anstalten i Luleå. James ska strax få gå på lunch efter att ha satt upp gipsskivor hela förmiddagen. Han är 19 år och gick bygg på gymnasiet.

– Men ja … jag gick aldrig klart.

Egentligen skulle han vilja bli murare, berättar han.

– Men snickare är också okej, jag gillar att mäta grejer, jobba med trä och brädor. Och så kanske jag kan bygga ett eget hus i framtiden!

Vad skulle det betyda för dig att få ett jobb när du kommer ut?

– Det skulle betyda mycket. Då har man något att fokusera på. Jag har ingen plan att halka tillbaka i gamla vanor när jag kommer ut, men det hade ändå varit trevligt att ha ett jobb att vakna till på morgonen.

Vad vill du säga till arbetsgivare som tvekar att ta in någon som suttit inne?

– Att man borde ge folk en chans. Alla människor vill ju ha en framtid – men för att ha det måste man ju också ha ett jobb …

Fotnot: Av sekretesskäl har vi bytt ut namnen på alla intagna.