Därför drev Byggnads varslet in i kaklet

Jag har jobbat på Byggnadsarbetaren sedan 2000. Det är många år sedan jag tappade räkningen på hur många varsel jag varit med och rapporterat om. Men det är mer sällan det leder fram till öppen konflikt, så som nu. Senast det begav sig, för två år sedan, blåstes strejken av med bara några timmars marginal.

Inte så nu.
Arbetsgivarna, Sveriges Byggindustrier, har under morgonen låtit det mest utförliga av medlarbuden cirkulera på nätet. Det innehåller bland annat flera tekniska lösningar kring den lokala förhandlingsordningen i en rad olika frågor, men mest central är så klart den som handlar om löneform. Och den kunde Byggnads, så som den är skriven, aldrig gå med på. Samtidigt har läget för att driva strejk om en så här, för allmänheten, svårförklarad fråga inte varit lika gynnsamt på länge.

När Byggnads går i konflikt får de alltid brottas med ”oket” att vara det LO-förbund vars medlemmar redan tjänar mest, oavsett vad själva bråket egentligen handlar om. Men den här gången har de faktiskt tunga Riksbanken i ryggen, knappast en sammanslutning vars direktion håller möte under en poster av Che Guevara. Sverige mår inte dåligt av lite mer inflation, har de sagt.

Lägg där till att kollegorna i Målarförbundet redan strejkar och att Unionen lagt ett jättevarsel och Byggnads framstår inte som särskilt extrema den här gången. Att peka ut landets byggnadsarbetare som giriga är inte lika lätt.

Byggnads med flera känner helt enkelt att svensk ekonomi just nu tillåter att de lägger an en hårdare ton gentemot arbetsgivarna, även om det inte är nivån på löneprocenten som är det mest centrala. Om inte nu, så när då, verkar de tänka?
Eller som en läsare skrev på vår hemsida igår när Byggnads sagt nej till det sista medlarbudet: ”De har råd att betala, krama ut allt ni kan innan de skickar pengarna till Panama!”

JOHAN SJÖHOLM, redaktör