Nu har det snart gått en månad sedan jag lyssnade på en podd från Unga byggare med titeln ”Ryggdunkarkuppen i Byggnads”. Under hela avsnittet kände jag ett starkt obehag och en växande olust. För ironin är slående. De enda som faktiskt ägnar sig åt ryggdunkande i den här debatten är just Jakob Wagner och hans närmaste krets, med Unga byggare och stora delar av centrala Näta i spetsen. I podden försvarar de varandra, bekräftar varandra och avfärdar kritik utan att en enda gång stanna upp och reflektera över sitt eget ansvar.

”De själva som splittrar”

Det är inte förbundet och dess ledning som splittrar förbundet, det är de själva – i sin iver att försvara en person till varje pris. Det är just därför den här frågan blir så allvarlig för mig. För det handlar inte bara om en enstaka podd. Det handlar om förtroende, värderingar och om vilket förbund vi faktiskt vill vara.

Jag vill vara extremt tydlig. Jakob Wagner har betytt oerhört mycket för mig. Han var en av de som en gång väckte mitt fackliga engagemang, och den som introducerade mig för sann proletärkultur, som nu är en stor del av mitt liv. Men i höstas förändrades något drastiskt. Det kom fram att Jakob hade anlitat en konsult, en av hans nära vänner, som tidigare varit anställd i Målarna och blivit avstängd på grund av att han betett sig olämpligt mot våra kvinnliga kursdeltagare. Byggnads var eniga med Målarna: denna person ska inte längre anlitas. Ändå har Jakob valt att göra det. Det tycker jag är åt helvete. Hur ska våra kvinnliga medlemmar känna sig trygga i vårt förbund?

Arbetare mot arbetare

Det här har lett till att vi nu står mitt i en onödig intern konflikt där arbetare ställs mot arbetare – och vad är syftet med det? Ta exempelvis behandlingen av Lars Hildingsson, som nu får ta emot en offentlig smutskastning trots att han sagt att han inte ställer upp för omval. Likadant med Ann-Katrin Hedgren, som får nedlåtande kommentarer i podden för att hon inte har byggbakgrund. Är det inte fint nog att ha en bakgrund i något annat förbund? Eller kritiken mot våra regionordförande, som alla tio ställt sina platser till förfogande inför regionfullmäktige. De flesta av dem har nu blivit omvalda. Det är demokrati i mina ögon. Ändå ifrågasätts de. Man testade Jakobs förtroende i fullmäktige och där föll det. Ändå ifrågasätter man de demokratiska besluten och kallar det för kupp.

Kapitalet sitter och skrattar

Det är inte poddar eller personangrepp som ska avgöra vilka som ska leda vårt förbund eller våra regioner. Det är demokratin. Att misstänkliggöra det är att undergräva det vi själva säger oss stå för. Är det ingen som längre minns vad vi lärt oss på alla utbildningar vi gått? Att det bara finns en vinnare när arbetare ställs mot arbetare. Det är kapitalet. Och just nu sitter kapitalet och skrattar. För en sådan här splittring gynnar endast dem.

Det här hade kunnat hanteras annorlunda. Kim Söderström hade kunnat kliva fram som den ledare jag förväntade mig, lugna situationen och ena förbundet. Jakob Wagner hade kunnat säga: ”det här blev fel”. Erkänna att det var ett misstag att anlita sin nära vän, med vetskap om hur han tidigare betett sig under utbildningar. Jag hade kunnat förlåta det – om han bara tagit ansvar, klivit åt sidan och sedan, om viljan och förtroendet fanns kvar, kandiderat igen. Men det som händer nu är något annat. Istället skyddas både Jakob och besluten till varje pris, och i förlängningen skyddar det också konsulten. Det är för mig helt obegripligt.

Reparera det som gått sönder

Därför är det här inte en fråga om någon politisk maktkamp, oavsett hur det framställs. Det handlar om förtroende och medlemmarnas trygghet. Hur ska vi kunna ställa krav på arbetsgivare att ta machokulturen på allvar om vi inte ens klarar av att göra upp med den i våra egna led? Ett fackförbund som inte kan garantera trygghet för sina egna medlemmar har ett allvarligt problem. Mitt förtroende för Jakob och Kim har varit oerhört starkt. Men just nu känner jag att det knappt existerar längre, och jag vet inte hur det ska repareras. Jag står för den förändring de säger sig vilja se i förbundet. Ett mer medlemsnära förbund. Ett förbund som vågar ta strid.

Kliv av. Lämna plats. Gå tillbaka till grunden. Till medlemmarna. Till det fackliga arbetet. Reparera det som gått sönder. Visa att en enad arbetarklass är viktigare än att försvara en enskild individ. Visa att allt vi har lärt oss – om solidaritet, om att tänka själva, om att forma vår egen framtid – faktiskt betyder något. Låt oss inte ta bort det som är viktigast. En enad arbetarklass. Det borde vi kunna vara överens om, oavsett vilken sida man står på i den här konflikten.