Min andra familj vaktar nyckeln till mitt pojkrum

Min andra relation är inte lika traditionell. Den består av mig och tio andra män. De tio andra männen känner eller kände varandra. Flera av dem hatar varandra. Två är döda och en är för tillfället försvunnen. Ingen av de andra tio känner mig.

Hårdrocksbandet Kiss.

De kom in i mitt liv hösten 1983, när jag var sju. Nej inte i mitt liv rent allmänt. I mitt pojkrum. Det var där de var. På planscher, kassetter och inte minst på egengjorda teckningar.

Relationen, som alla långa äktenskap, har haft toppar och dalar. Under sena tonåren var den ansträngd och under en period på 00-talet var vi nära att göra slut. Som så ofta var det inte ens fel att två trätte. Bandets ledare, Paul Stanley och Gene Simmons, svinade sig genom att sminka upp de två helt obetydliga medlemmarna Eric Singer och Tommy Thayer till originalmedlemmarna Ace Frehley och Peter Criss. Samtidigt sökte jag nån slags storstadsidentitet bland nyvunna medelklassvänner i Stockholm. Kiss passade dåligt in i den identiteten.

Men vi fann varandra igen. En viktig orsak var Internet. Allt oftare sedan jag blivit pappa, satte jag mig i soffan och letade gamla Kiss-klipp på Youtube, när min andra familj sedan länge sov. Vilken skatt där fanns. Amerikanska tv-intervjuer från -70-talet och konsertklipp från jordens alla hörn.

Jag insåg också att jag inte var ensam om det här beteendet. I en intervju med Dregen, Backyard Babies frontman och ett passionerat Kiss-fan, framgick att han gjorde samma sak.

På Facebook uppstod särskilda Kiss-forum. Idag är jag stolt medlem av forumet Kiss Nerds In Sweden. Numera finns också poddar som bara handlar om Kiss. Bäst är Alex Roomservice, med biblioteksassistenten Alex Bergdahl från Skåne.

Men varför kan jag då inte skilja mig från denna märkliga samling dysfunktionella miljonärer, vars kändaste medlem är vän med Donald Trump och tyckte att Prince fick skylla sig själv när han dog?

Det handlar om pojkrummet. Sedan länge spacklat, målat och ommöblerat. Men en nyckel finns kvar till hur det en gång såg ut. Och det är Kiss som har den. Varje gång jag ser en sån där Youtubefilm, eller lyssnar på en podd så är jag tillbaka bland mina planscher, kassetter och teckningar.

Och där är det ibland väldigt gott att vara.

JOHAN SJÖHOLM, redaktionschef