info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Bluebeam 980×240 v38, 39

Den sorgliga Sverigeresan

Snickarna Aleksandr och Ilya åkte från Kiev till Sverige för att tjäna pengar. Följ med på deras dystra resa.

Sverigeresan steg för steg. Aleksandr och Ilya chansade och spelade – men förlorade stort. Foto: Johan Fyrk, Mostphotos

Utanför tunnelbaneuppgången till huvudgatan Khreschatyk i centrala Kiev är det packat med folk på söndagseftermiddagen, den här tidiga vårdagen. Turister flanerar förbi på de breda boulevarderna i den ukrainska huvudstaden, mellan modeaffärer och sevärdheter på Majdantorget, och kommersen runt besökarna är i full gång.

Bedragare i liten skala.

Två unga män bär runt på var sin apa som de har klätt på jackor och byxor. Vissa turister betalar för att ta bilder tillsammans med djuren. Men när det är dags att slanta upp har priset plötsligt höjts. Männen med aporna blir aggressiva när en pappa i en baltisk familj vägrar betala dubbelt pris efter att hans dotter poserat med en apa.

– Ja 200 griven skazal! Jag sa 200 grivna! skriker en av männen med aporna.

Pappan håller upp handflatorna i en försonande gest och räcker sedan uppgivet över några sedlar.

Männen med aporna är bedragare i liten skala. På betydligt högre nivå jobbar de personer som lurat Aleksandr och Ilya, de två byggnadsarbetare som vi väntar på utanför tunnelbaneuppgången.

Till slut dyker de upp. Aleksandr, den lille med bruna ögon. Ilya, den långe med ljusblå. De båda männen i 40-årsåldern fimpar sina cigaretter och ler sedan vänskapligt när vi tar i hand.

– Ja, då ska vi prata om Sverige. Det var i alla fall fint där, säger Ilya och skrattar.

Vi går in på ett överfullt McDonald´s och pressar oss in i ändan av en soffa för att prata om de två snickarnas resa.

Aleksandr hostar till ett par gånger, harklar sig och börjar sedan berätta om hur allting började. Under nära 20 år drev de två männen tillsammans ett framgångsrikt företag där de monterade inredning i lägenheter, ofta åt rika Kievbor.

Duon jobbade ihop med exklusiva företag och designers och kunde ta ordentligt betalt för sina tjänster. Aleksandr bodde bra i centrala Kiev och Ilya i den lugna förorten Borispol. Livet var som det skulle för de två familjefäderna.

Men efter år av krig i östra Ukraina och konflikter kring ockupationen av Krim-halvön, drabbades till slut även de två snickarnas bransch av krisen i landet. Förra sommaren slutade flera välbärgade kunder i huvudstaden att beställa dyra kök och Aleksandr och Ilja förlorade en stor del av sin inkomst.

Ja, då ska vi prata om Sverige. Det var i alla fall fint där.

För att kunna försörja sina familjer med två barn vardera, beslutade kompanjonerna att följa andra kollegors exempel och söka jobb i Västeuropa. På nätet hittade de rekryteringsföretaget Work Education Group, som verkade tillförlitligt. På hemsidan fanns kommentarer från nöjda arbetare som tjänat pengar i väst. Och när Aleksandr ringde berättade en kvinnlig medarbetare att det turligt nog fanns efterfrågan för duons tjänster i Finland.

En dag i slutet av sommaren gick Aleksandr och Ilya in på ett kontor i centrala Kiev för att komma överens och skriva på papper. Det välinredda kontoret med ljuskronor i kristall, moderna kontorsplatser och mötesbord gav ett professionellt intryck. Även kontrakten, med stämplar och fyra sidor av tätt skrivna punkter på avancerad affärsryska, bidrog till bilden av seriositet: ”Kunden ska erhålla information och konsulthjälp inom ramarna för detta avtal i enlighet med syftet av avtalet”.

– Det verkade proffsigt. Så vi betalade 7 000 grivna var (2 500 kronor) för deras tjänster, berättar Ilya.

Men när det i september var dags för avresa var plötsligt Finland borta ur bilden. Aleksandr och Ilya fick istället veta att de fått uppdrag i södra Sverige, där en fabrik för färdigbyggda hus behövde arbetskraft. Bussresan för 1 500 kronor var fick snickarna betala till rekryterarna, som lovade att arbetsvisum och kontrakt skulle fixas på plats.

Efter en månad på företaget Forsheda hus i fabriken i Smålandsstenar fick Aleksandr och Ilya dryga tusenlappen var i kontanter. De blev lovade mer pengar inom kort om de fortsatte jobba.

De två arbetarna åkte genom Polen och över till Sverige med turistvisum. Efter många timmar på färja och buss kom de till slut fram till ett vandrarhem vid en fotbollsplan i Gislaved i Småland.

– Bredvid vandrarhemmet låg en skog och lite längre bort en sjö. Det var en väldigt vacker plats, berättar Ilya, som hade stora förhoppningar på det nya livet i Sverige.

Men arbetet på företaget Forsheda hus i fabriken i Smålandsstenar blev långt ifrån någon drömtillvaro. Tillsammans med andra arbetare från Vitryssland, Ukraina och Lettland färdigställde de två snickarna väggelement med panel och isolering i högt tempo. Jobbet var krävande och arbetsdagarna långa.

Här, bredvid fotbollsplanen, bodde de två ukrainarna.

– Vi kom till fabriken klockan sju på morgonen och jobbade till sex, sju på kvällen. Vissa dagar var vi där till elva på natten, berättar Aleksandr.

Ilya fick sällan tid att njuta av den svenska naturen. De två ukrainarna delade rum med en landsman från fabriken och efter jobbet kom de tre hem helt utpumpade. De turades om att laga mat innan det var dags att sova, mer orkade de inte.

Vissa dagar var vi där till elva på natten.

Visumhandlingarna från Kiev kom aldrig och de fick heller inga anställningskontrakt. Snickarna började bli oroliga eftersom de nu, mot sin vilja, jobbade illegalt.

Ett annat problem var att det yrde från isoleringsmaterialet som de använde i fabriken.

– Efter ett tag såg vi att det blänkte i solen, att det hela tiden flög runt små partiklar av glasull. Man fick en konstig smak i munnen och till slut började det kännas i lungorna, berättar Ilya.

Han minns att en vitrysk arbetare som jobbat i fabriken ett längre tag hade andningssvårigheter på grund av dammet.

– Alla jobbade utan munskydd. Det fanns en ventilationsanläggning i lokalen men arbetsledningen ville inte sätta på den, eftersom de tyckte att det var för dyrt, säger Aleksandr.

I väntan på den första lönen försökte ukrainarna hålla nere utgifterna. Ilya hade för säkerhets skull tagit med sig sina besparingar på runt 10 000 kronor.

– Vi levde till stor del på de pengarna. Maten är så dyr i Sverige. Vi hade med ris och pasta från Ukraina, köpte kyckling och gjorde soppor och gröt men det kostade ändå mycket, berättar Ilya, som försökte vänja sig vid de nya svenska smakerna.

Efter en månad på fabriken i Småland var det äntligen dags att få lön för allt slit. Det hade mannen som basade över dem lovat.

Aleksandr och Ilya blev chockade när de bara fick dryga tusenlappen var i kontanter. De blev lovade mer pengar inom kort om de fortsatte jobba.

Men de två ukrainarna var trötta på löften – och fick påtryckningar hemifrån. Ilyas mamma, som är läkare, var säker på att den dammande glasullen förr eller senare skulle göra hennes son sjuk.

– Ta med dig Aleksandr och åk därifrån direkt! Ni kommer att få stora problem om ni fortsätter att jobba, förmanade hon på telefon från Ukraina.

Aleksandr och Ilya lyssnade och beslutade sig för att lämna husfabriken i Småland.

Här, i en förort utanför Stockholm, bodde Aleksandr och Ilya tillsammans med flera andra arbetare från öst.

Så vad skulle de två kompanjonerna göra nu? De ville inte komma tillbaka till Kiev med mindre pengar än de hade betalat rekryteringsbyrån. Och i hemlandet var det fortfarande stiltje på arbetsmarknaden. De beslutade sig för att kasta tärningen och ge Sverige en sista chans för att tjäna in de pengar som de förlorat.

I Facebookgruppen ”Ukrainare i Sverige” hittade Aleksandr en rekryterare från hemlandet som jobbade i Stockholm. Rekryteraren förklarade att det fanns jobb som matchade deras kvalifikationer på företaget Mildasa i den svenska huvudstaden.

Aleksandr och Ilya satte sig på bussen till Stockholm och träffade sedan rekryteraren i centrala Stockholm. Efter ett kort möte blev de körda till en villa i en förort söder om Stockholm, där de blev inkvarterade med andra arbetare från östeuropeiska länder. Sedan började de jobba för Mildasa på olika objekt.

– Den här gången visste vi att vi skulle jobba utan tillstånd, men vi behövde pengarna, säger Ilya.

Lägenhetsrenovering hos en privatperson i Danderyd utanför Stockholm. ”Vi la plattor, monterade köket och la golv med andra arbetare utan papper”, säger Ilya.

En av arbetsplatserna var en lägenhetsrenovering hos en privatperson i välbeställda Danderyd utanför Stockholm.

– Där la vi plattor, monterade köket och la golv med andra arbetare utan papper, säger Ilya.

En annan arbetsplats där de två arbetarna jobbade illegalt var ett flyktingboende i Skogås utanför Stockholm, där man gjorde en allmän upprustning av rummen.

– Vi satte in nya skåp, renoverade avlopp, bytte jalusier och installerade brandvarnare. Vi hade en hel lista med saker som vi skulle fixa i varje rum, säger Aleksandr.

På en förskola på Lidingö tillverkade de bland annat skydd för element.

Samtidigt som de flängde runt på olika byggen i Stockholm började ekonomin bli riktigt ansträngd. Ilyas sparpengar var på väg att ta slut och Aleksandr vände sig gång på gång till kontakten på husfabriken för att få de uteblivna lönerna.

Snickaren skickade först textmeddelanden till mannen som basat över dem, med vänliga förfrågningar om pengarna. När ingenting hände hotade Aleksandr med att vända sig till facket. Som svar fick han då hotfulla inspelningar, där chefen skrek och svor. Byggnadsarbetaren har tagit del av ljudfilerna (som du kan lyssna på här under) där chefen bland annat vrålar: ”Du skriver till mig i onödan … Det finns inget än, för fan. Jävla idiot! Jävla efterblivna dumhuvud!”

Även i Stockholm dröjde pengarna. Aleksandr, Ilya och fem andra ukrainska arbetare fick bara mindre summor till mat i kontanter, då och då. Resten av lönen skulle komma senare.

Efter en dryg månad krävde mannen som hade boendet i förorten 5 000 kronor var av Aleksandr och Ilya. När de betalat hyran var de helt panka.

Det var droppen för de två snickarna, som fått nog av alla ohederliga personer och nu bara ville tillbaka till Kiev.

– Vi blev lurade igen och våra fruar fick betala flygresan hem, säger Aleksandr.

– Det var väldigt kränkande alltihop. Vi förstod så klart att vi inte skulle ha haft att göra med sådana människor, säger Ilya.

Vi blev lurade igen och våra fruar fick betala flygresan hem.

Aleksandr berättar att han och Ilya hade tur vid hemkomsten i början av december. Det hade nämligen dykt upp jobb hos tidigare kunder.

– Vi hade ju kvar våra verktyg och kunde börja jobba direkt inom vårt område för att tjäna tillbaka en del av de pengar vi förlorat.

Efter mycket om och men fick de också 2 500 kronor var i efterhand från mannen som basat över dem i fabriken i Småland. Pengarna räckte inte långt och duon jobbade stenhårt för att kunna få ihop till klappar, festmat och allt annat som behövdes för att fira nyår, årets största högtid i Ukraina.

– Det gick bra. Till slut kunde vi ändå fira nyår helt okej, säger Aleksandr.

Ett par dagar före mötet med de två snickarna besökte Byggnadsarbetaren kontoret i Kiev där duon blev rekryterad till Sverige. Vi ville med egna ögon se hur verksamheten fungerade och tog oss in i det nedgångna trapphuset. På andra våningen gick vi fram till en porttelefon och ringde på.

När en kvinna svarade låtsades vi företräda en kompis med byggföretag i Sverige som sökte folk. Fick vi komma in? Efter snabb övertalning släppte den affärsklädda kvinnan i 35-årsåldern, med kortklippt blont hår, in oss. Vi slog oss ner vid hennes skrivbord på det luftiga kontoret och kunde börja ställa frågor.

Kvinnan förklarade att företaget skickar grupper av arbetare till olika länder.

– Nu skickar jag till exempel tre personer till Frankrike.

Vi ville veta hur de ordnar visum till arbetarna.

– Det kan vara svårt att ordna visum till många länder. De som jobbar får polska visum, sedan fixar man arbetsresedokument så att de kan åka till andra europeiska länder och jobba. Det fungerar, förklarade kvinnan.

Hur mycket skulle en arbetare kosta?

– Från åtta euro i timmen. Om det är elektriker eller rörmokare blir priserna 10 till 20 euro, beroende på svårigheten på arbetet.

Har företaget redan skickat folk till Sverige?

– Ja, mina kollegor har gjort det.

Med bra resultat?

– Ja.

Byggnadsarbetaren besöker kontoret i Kiev där Aleksandr och Ilya blev rekryterade till Sverige. ”De som jobbar får polska visum, sedan fixar man arbetsresedokument så att de kan åka till andra europeiska länder och jobba”, förklarar kvinnan som arbetar där.

Att ordna arbetsvisum i ett land och sedan arbeta i ett annat är inte tillåtet. Och kostnaderna för arbetarna som kvinnan nämnde täcker inte hederligt jobb. Med stor sannolikhet handlar det om lågavlönat svartjobb, för om företagen betalar skatt, arbetsgivaravgifter och provision till rekryteringsbolaget blir det inte många kronor kvar åt arbetarna.

Aleksandr och Ilya är inte förvånade över att rekryteringsföretagen de blev lurade av verkar fortsätta sin olagliga verksamhet.

– Det är väldigt dåliga kontroller på sådant här i landet, säger Aleksandr.

Vi lämnar snabbmatsstället och går ut på en sidogata. Aleksandr och Ilja passar på att röka en cigarett till. De två männen förklarar att Sverigeresan var en viktig erfarenhet för dem.

– Vi chansade, försökte åtminstone att förändra något i våra liv. Men så märkte vi att det inte var så underbart där borta som det verkade, säger Aleksandr.

Vi chansade, försökte åtminstone att förändra något i våra liv. Men så märkte vi att det inte var så underbart där borta som det verkade.

Båda två säger att de har lärt sig en läxa, att de ska kräva korrekta papper om det blir en ny resa västerut. Samtidigt är de förvånade över att de blivit lurade i ett land som Sverige, ett land som de tidigare uppfattade som regelrätt.

– Allt beror på staten. Om staten inte granskar det här tillräckligt så uppstår den här svarta marknaden, säger Ilya.

Vi tar avsked av Aleksandr och Ilya och går bort mot Majdantorget. Bakom en kiosk dyker männen med aporna upp på nytt.

– Kom igen, ta en selfie med apan! ropar en av männen.

Vi viker snabbt av åt sidan och går vidare mot torget.

Byggnadsarbetaren vill få tag i de personer som använt och lurat Aleksandr och Ilya. Men det är svårt. När vi ska surfa in på rekryteringsföretaget Work Education Groups webbsida, är den plötsligt borttagen. Det nummer som vi fick på kontoret i Kiev går till ett annat företag, där man säger att man inte har något att göra med Work Education Group.

Vi försöker utan framgång nå den chef från husfabriken som lämnat hotfulla meddelanden till Aleksandr och Ilya.

Nicklas Vernström, projektchef på Forsheda hus, berättar att man vid tidpunkten då ukrainarna jobbade på fabriken anlitade ett polskt bemanningsföretag, som i dag bytts ut. Att Aleksandr och Ilya jobbat på fabriken i en månad utan papper kommenterar han så här:

– Det är felaktigt. Om det är någon från Ukraina som jobbat hos oss så har de polska arbetsvisum. Det har inte varit någon i vår fabrik som inte får jobba i Sverige, säger han.

Men det är inte tillåtet att ta in ukrainare i Sverige med polska arbetsvisum.

– Den information som vi har fått är att det ska vara tillåtet.

De säger själva att de bara haft turistvisum.

– Då har de inte kunnat jobba i vår fabrik, med vår vetskap.

Men de har filmat när de jobbar i fabriken.

– Jag säger inte att de inte har varit där. Men det är så konstigt att de bara har varit där i en månad och sedan åkt därifrån.

De säger att de inte fått tillräckligt med lön och därför slutat.

– Jag måste stämma av det här med det bolag som vi använde då.

Ventilationen ska ha varit avstängd och isolering yrt runt.

– Det är helt felaktigt. Vi har ingen avstängd ventilationsanläggning. Det städas och vi hyr in ett företag som dammsuger golven.

Hur kommenterar du de långa arbetspassen?

– Jag har inte varit där då, så det är svårt för mig att svara på. Men jag tror ingen har jobbat från sju på morgonen till elva på kvällen.

När de frågat chefen om lön har de blivit hotade och utskällda. Hur ser du på ett sådant beteende?

– Det är ju katastrof. Nu har vi inget samarbete med bemanningsföretaget längre, men jag blir jätteilla berörd när jag hör det.

Privatpersonen som betalade 800 000 kronor för att få renoveringen utförd i sin lägenhet i Danderyd säger att han känner sig lurad av företaget han anlitade.

– De gjorde ett bra jobb när de renoverade min förra lägenhet, så därför anlitade jag dem igen. Men den här gången var det inte företagets personal som gjorde jobbet utan de tog in en underentreprenör och det gick käpprätt åt helvete, säger lägenhetsinnehavaren.

Hur känns det att arbetare jobbat illegalt och svart hos dig?

– Det är för jävligt, rent ut sagt. Dels så betalade jag pengar för experter och renoveringstiden blev förlängd eftersom de inte kunde kakla, inte måla och inte lägga trägolv. Och var det illegal arbetskraft så är det helt fel, företaget gjorde rotavdrag för mig på den arbetskraften. De betalar ju inte sociala avgifter för dem.

Känner du själv att du har gjort de kontroller som krävdes?

– Kontroller och kontroller … att de var våtrumscertifierade och elcertifierade var viktigt att kolla. Vilken arbetskraft de tog in var inget jag kunde kontrollera.

Vd:n för företaget som han anlitade berättar att de anlitade en underentreprenör som tog in de papperslösa arbetarna.

– Vi litade på underentreprenören, som inte har skött sig, säger han.

Tidrapport från tiden på Mildasa.

Mildasa, företaget som Aleksandr och Ilya säger att de jobbat för i Stockholm, drivs av Dainius Zarnauskas.

– Jag känner inte till de här arbetarna du pratar om. De har inte jobbat för mig, säger han.

De säger att de jobbat för dig och på deras tidrapporter står det Mildasa.

– Jag jobbar med många andra företag som anlitar arbetare och då kanske de företagen har använt mina papper.

Jag känner inte till de här arbetarna du pratar om. De har inte jobbat för mig.

Milja Zeljic är enhetschef på Bosamordningsenheten i Huddingen kommun, den enhet som är ansvarig för boendet för nyanlända flyktingar i Skogås.

Byggnadsarbetare från Ukraina som har gjort renoveringsjobb på boendet har jobbat svart utan papper och knappt fått några pengar.

– Det är verkligen fruktansvärt att det har förekommit. Vi har inte haft kännedom om det. Hyresvärden Gaviton fastigheter AB är ansvarig för att vidta åtgärder i byggnaden, säger Milja Zeljic.

Vilka kontroller gör ni vid renovering?

– Vi hyr boendet av Gaviton, som är ansvarigt för att vidta åtgärder. När klienter kontaktar oss om något, så ber vi dem vidta åtgärder.

Ska ni ändra några rutiner efter det här?

– Jag kommer att diskutera med min chef om hur vi ska gå vidare, om vi kan säga upp avtalet med den här hyresvärden.

Byggnadsarbetaren har inte lyckats nå Gaviton fastigheter.

Fotnot: Aleksandr och Ilya heter egentligen något annat.

Annons
Infobric 250×600 v38, 39

Du läser: Den sorgliga Sverigeresan