info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Byggnads v19 980×240 v19

Så fick bruksmäckorna upp lönen på 1800-talet

En julidag 1888 bestämde sig en grupp kvinnor för att vägra blanda murbruk – om de inte fick högre lön. Det blev startskottet för en spontan strejk som ledde till att kvinnornas arbetsvillkor på byggena förbättrades.

Bruksmäckornas arbetsuppgift var att bland annat att blanda murbruk och bära upp det i hinkar till murarna. Foto: Stockholmskällan, Spårvägsmuseet, Fotograf okänd

På 1880-talet var det en riktig byggboom i Stockholm, stora hus byggdes i en rasande takt och kvinnor utförde det tyngsta jobbet i byggbranschen. De kallades mursmäckor, eller bruksmäckor, i folkmun och deras arbetsuppgift var att blanda murbruk och bära upp det i hinkar till murarna.

Den 4 juli inleddes strejken på en arbetsplats som låg vid en av paradgatorna, Fleminggatan, i Stockholms centrala delar. Detta sedan arbetsgivaren vägrat gå med på mursmäckornas begäran om löneförhöjning från 15–16 öre per timme, till 18 öre per timme.

Stockholms Dagblad beskriver vad som hände i ett referat den 5 juli 1888: ”De drogo från bygge till bygge, överallt spörjandes hur stor hantlangerskorna aflöning voro … var timlöningen lägre sökte de förmå yrkessystrarna att göra gemensam sak med dem och sluta sig till strejktåget …”

I tre dagar varade strejken. Byggmästarna blev till slut tvungna att ge kvinnorna högre löner och därmed avblåstes aktionen. Aktionen hade lyckats och arbeterskorna gick tillbaka till sina byggarbetsplatser.

En grupp hantlangare hade två veckor tidigare strejkat för högre löner vid ett stort kyrkobygge i en annan del av Stockholm. Deras aktion hade varit lyckosam och forskare tror att detta kan ha inspirerat kvinnorna till att göra en egen protestaktion.

Det fanns flera olika yrkesroller kopplade till momentet att mura väggar vid den här tiden. En person gjorde bruk, en annan bar bruket, en tredje bar tegel och putsningen sköttes av en bruksgörare och i murbrukstillverkningen hade kvinnor ofta huvudrollen. ”Lavmor” kallades den som hade hand om tillredningen av bruket. Kalk och vatten blandades i en stor träbalja som kallades ”laven”, och därefter tillsattes sand.

Mursmäckornas arbete var ett av byggets tyngsta. De bar upp murbruket till murarna och lyfte 60 kilo åt gången, i två hinkar med hjälp av ok över axlarna. Med den tunga lasten på axlarna vandrade de på träställningar och över landgångar. De hade hand om en våning var och hinkarna med bruk transporterades på så sätt stegvis uppåt på träställningarna.

Jobbet var riskfyllt och slitsamt för ryggar och ben. Kalken som blandades i murbruket var frätande och förstörde kvinnornas händer. Arbetsdagarna var mellan tio och tolv timmar, sex dagar i veckan och hantlangerskorna stannade kvar när de andra byggnadsarbetarna gått för dagen, deras uppgift på kvällen var att att rengöra verktygen.

Bruksmäckorna var ofta arbetslösa i flera månader på vintern, men ibland kunde de få arbete vid rivningar. Vid rivningar var deras uppgift att rensa tegel och sten så att materialet kunde återanvändas.

Carin Ersdotter.

Yrket mursmäcka, eller bruksmäcka, förekommer i skrifter ända sedan 1830-talet, men är förmodligen äldre. Den mest kända mursmäckan som porträtterats i olika sammanhang är Carin Ersdotter som kom till Stockholm på försommaren 1832 från Djura i Dalarna. Hon fick arbete som mursmäcka vid ett stort husbygge vid Brunkebergstorg i centrala Stockholm.


Källor: Margareta Ståhl (m.fl.): Strejker och strejk­visor 1873–1909 (Arkivet för Folkets historia, 1974), foretagskällan.se, lo.se, wikipedia.se

Annons
Brandskyddsföreningen 250×600 v19

Du läser: Så fick bruksmäckorna upp lönen på 1800-talet