I en debattartikel i Byggnadsarbetaren uttrycker ett antal förbundsfullmäktigeledamöter att de inte förstår diskussionen om att entledigandet av Jakob Wagner saknade demokratisk förankring. Artikelförfattarna gör det lätt för sig genom att enbart fokusera på förbundsfullmäktige i sig, som om frågan handlar om huruvida den specifika knapptryckningen gått rätt till eller inte. Men ingen har påstått att det är där problemet ligger. För i själva verket går frågan om Wagners förtroende givetvis inte att isolera från allt annat som pågår inom organisationen. Man kan använda fina ord om att en “majoritet från hela landet stod upp och tog ansvar” . Men man kan inte bortförklara det faktum att man valde att inte låta kongressen avgöra den för förbundet största frågan under hela mandatperioden, endast 6 månader innan ordinarie kongress.

Tätt knutna

Var Wagners agerande av så allvarlig karaktär att man inte kunde invänta kongressen, som är organisationens högsta beslutande organ? Svaret är rimligtvis nej, eftersom revisorernas rapport slog fast att Wagner inte brutit mot några regler. Hur kommer det då sig att man ville runda kongressen? Vi som är aktiva i Byggnads vet att förbundsfullmäktige består av en helt annan komposition än kongressen. 36 av 49 röstberättigade var antingen anställda, vice ordförande i en region, eller arbetar heltid fackligt. Det är inte svårt att se hur dessa i många fall är tätt knutna till sin egen regionsordförande och dennes berättelse.

Hemligstämplat

Det kanske tydligaste tecknet på förbundsfullmäktiges lojalitet är att mötet aktivt röstade för att aldrig ta del av den ursprungliga revisionsrapport som presenterades för förbundsstyrelsen, där det alltså framgick att Wagner inte begått något formellt fel. Beslutet att inte låta kongressen komma till tals, och att för första gången i föreningens historia aktivera stadgans säkerhetsventil, fattades av 8 personer i förbundsstyrelsen. Det blir uppenbart att fullmäktige användes som ett strategiskt verktyg för att runda kongressen. Genom ett entledigande hoppades man att Wagner per automatik skulle diskvalificeras för omval. Förbundsstyrelsen röstade alltså för ett misstroende baserat på en hemligstämplad rapport som ingen annan medlem än idag fått ta del av.

Snäv tolkning

Styrelsens misstroende mot Jakob användes sedan som ett argument på förbundsfullmäktige för att avsätta honom, därefter användes förbundsfullmäktiges entledigande som ett argument för att det inte skulle vara möjligt att nominera honom igen från kretsar och regioner. Så fungerar maktutövning uppifrån. Demokrati handlar alltså inte enbart om huruvida ett möte genomförts på ett korrekt sätt. Var besluten fattas, hur många som i realiteten får vara med, om all relevant information finns på bordet och om alla sidor har fått komma till tals är också viktiga aspekter. Detta har varit en självklar insikt för arbetarrörelsen genom hela vår historia, och det är lustigt att se dessa förbundsfullmäktigeledamöter göra den snävaste tolkningen av begreppet demokrati som överhuvudtaget är möjlig.

Demokratisering av samtalet

Runt om i landet har heltidsfackliga förtroendevalda och ombudsmän använt sitt inflytande för att påverka medlemmarnas bild av det som hänt. På ett regionfullmäktige, där förtroendet för Jakob skulle prövas, hävdade en regionsordförande att de som argumenterar för Jakob ljuger. Han konstaterade att han var den enda i rummet som både suttit i förbundsstyrelsen och varit med på förbundsfullmäktige, och att han därmed var den enda som hade alla fakta på bordet. I praktiken utnämnde han sig själv till den enda legitima uttolkaren av verkligheten. Med hans måttstock kan ingen säga emot hans uppfattning, eftersom ingen annan av de 117 röstberättigade suttit i förbundsstyrelsen. Det är såhär man har agerat för att fastslå förbundsstyrelsemajoritetens beslut som den enda tillåtna sanningen. Detta är också kärnan i varför det har varit viktigt att vår förbundsordförande gått ut och nyanserat bilden. Det är en demokratisering av samtalet, och motsatsen till det samtal som förbundsstyrelsemajoriteten velat skapa.

”Sinnebilden av autokrati”

Så till svaret på er fråga: Var förbundsfullmäktigemötet demokratiskt? Om vi inskränker oss till att enbart analysera själva voteringen, så ja. Men till den verkliga frågan: Har processen i sin helhet varit demokratisk? Svaret är givetvis nej. Ni som låtsas att ni inte förstår detta har inte stått upp för vare sig stadgan eller för demokratin. Ni har stått upp för er själva och för de som aldrig accepterat Jakob som förbundssekreterare från första början, det vill säga era regionsordföranden och deras vilja. Det är inte demokrati, det är sinnebilden av en autokrati där beslut fattas från toppen och sedan kraftfullt genomdrivs nedåt i organisationen. Måtte kongressen reda ut denna sörja, innan det är för sent.