Så tacklar byggjobbaren kärlek på distans: "Varje dag är svår för oss"

Utanför stugbygget i Sälen i nordvästra Dalarna står några bilar på den snöiga parkeringen. Den låga förmiddagssolen skiner och det knarrar behagligt där man går, men gamla isiga däckspår under det vita pudret gör underlaget förrädiskt halt.

Inne i värmen, i en av husbilarna, sätter sig takläggaren Michal Swigon till rätta på sängen. På bordet framför honom står en urdrucken kaffekopp bredvid en elektrisk spisplatta. Föremålen beskriver Michals tillvaro rätt väl. Varje dag, när 41-åringen kommer ner från taket efter ett långt pass är det redan mörkt, kroppen är trött och Michal äter lite mat som han lagat till på plattan och dricker något varmt innan det är dags att gå och lägga sig.

Men det finns ett annat liv också och längst inne i skåpbilen hänger en tavla med familjebilder. Michal tar ner tavlan, vänder och vrider på den och visar stolt ansiktena på sönerna Jan, tre år, och Ignacy, ett och ett halvt. Duon sitter på en soffa i identiska kläder.

Underst på tavlan syns en kvinna, vars blonda lugg sticker fram under en mössa. Michal drar försiktigt med pekfingret över bilden och säger glatt:

– Det är Monika!

Han tittar på fotot och spricker sedan upp i ett leende, som om han faktiskt fick kontakt med kvinnan på bilden, hans fru. Hon befinner sig 140 mil bort i den västpolska småstaden Wschowa, där det är vår i luften. Michal säger att tavlan hjälper honom att hantera saknaden här uppe i kylan.

– Och när jag slutat jobbet, innan barnen gått och lagt sig, så pratar jag en hel del med Monika via Facetime. Det hjälper också, säger Michal.

Han lämnar skåpbilen, klättrar igenom en istappsbelamrad byggnadsställning och går vidare bort mot några rödmålade bodar. Michal är nära att halka flera gånger men lyckas ändå ta en titt i mobilen, där meddelandetråden mellan honom och Monika ständigt fylls på. Kärleksförklaringar och praktiska ämnen blandas. Det hela kryddas med emojier: ett hjärta, en apa som håller för ögonen, en glad gubbe.

– Den här månaden kommer jag ha 223,5 timmar!

– Åh, gud vad fint!

Hjärta.

Jag är ansvarig för att barnen ska växa upp under bra förhållanden. Därför är det självklart att åka till Sverige och jobba.

Både Michal och Monika vet varför de befinner sig långt ifrån varandra.

– Jag är ansvarig för att barnen ska växa upp under bra förhållanden. Därför är det självklart att åka till Sverige och jobba, säger Michal, som gör fyraveckorspass i Sälen och sedan åker till Polen för en veckas ledighet.

En annan orsak till avståndet är Michals mammas Lucynas sviktande hälsa. För bara något år sedan bodde familjen tillsammans i Tumba utanför Stockholm. Monika arbetade för ett städbolag, medan Michal tog sig fram som snickare. När 78-åriga Lucyna blev sämre och behövde hjälp i vardagen tog Monika med sig barnen och flyttade tillbaka till Polen för att ta hand om sin svärmor. Nu bor de alla tillsammans, alla utom Michal.

Den polske byggnadsarbetaren kliver in i boden, där man genom fönstren ser ut mot de välpistade backarna i skid­anläggningen Lindvallen. Michal slår av lite snö från skorna och går genom en hall där arbetsskor och verktygsbälten är snyggt uppradade. Han hittar ett ledigt litet arbetsrum där det går att prata ostört med Monika.

När hon svarar blir hans röst med ens mjukare.

– Är du där, Monika?

– Ja.

–Bra!

– Hej!

Rösten i andra änden är lika mjuk. De två makarna pratar glatt om vad de ska hitta på om två veckor när de äntligen får träffas.

– Då ska vi göra många utflykter! säger Monika.

– Vi ska åka till simhallen med barnen och koppla av tillsammans, fyller Michal i.

Det märks att planerna är viktiga och något att hänga upp tillvaron på när de lever åtskilt. Paret har redan börjat planera inför sommarsemestern, då hela familjen hoppar in i husbilen för en resa till värmen i Spanien. Eller blir det kanske Kroatien? Det är fint där också.

Jag skulle vilja vara med min man både på morgonen och på kvällen. Avståndet är så långt.

Men trots semestrar och lediga veckor finns det en stark längtan efter ett annat liv.

– Jag skulle vilja vara med min man både på morgonen och på kvällen. Avståndet är så långt, säger Monika.

Michals ögon blir plötsligt glansiga. Han tittar på telefonen och säger:

– Varje dag är svår för oss …

Nu gråter Michal, hans panna veckas och tårarna rinner nerför kinderna.

– … men vi anpassar oss så gott det går.

Kan man vänja sig?

– Det går inte att vänja sig. Det känns så tungt.

Rösten brister. Monika säger att hon hör på sin mans tonfall att han gråter. Hon vet precis hur han ser ut just nu. 140 mil bort kan hon se Michal framför sig, hur han torkar bort tårarna mellan tummen och pekfingret och hur han tar några djupa andetag för att samla sig.

140 mil bort kan hon också få sin man att må bättre. Ibland kan det räcka med några positiva ord.

– Om Michal är på sorgset humör tar jag reda på varför och försöker uppmuntra honom på alla möjliga sätt och fråga hur jag kan hjälpa till, säger hon.

Det blir tyst ett tag i rummet. Och tyst i luren. Monika och Michal behöver en paus.

Efter en stund får Michal tillbaka sin vanliga röst och berättar att han också ”har sina knep” för att peppa sin hustru när hon är ledsen.

– Jag påminner Monika om att vi har friska barn, att vi själva är friska och att allt går att lösa, säger Michal.

Han vet att det gäller att passa på om han ska få till ett samtal med Monika, eftersom det är långa arbetsdagar och många tak som ska läggas i den nya stugbyn.

– När jag går på rast ringer jag till henne. När jag sitter på taket och tar en paus ringer jag till henne. Jag tar varje chans.

Hur är vädret, vad gör du, hur mår barnen? Snabba frågor och snabba svar skapar närhet. Och Michal anser att man faktiskt kan hålla kärleken vid liv på distans.

– Ja, ja! Det kan man! I vårt fall i alla fall, säger han.

Michal tänker tillbaka på när han en varm sommarkväll för tio år sedan träffade Monika på en grillfest hos bekanta, när de föll pladask för varandra, när de bara inte kunde sluta prata. Förälskelsen blev till något större och de två förklarar att de under åren vuxit ihop till en enhet. Hur länge enheten kommer att ha avståndet att ta hänsyn till vet varken Michal eller Monika.

– Vi kommer att ha det så här så länge mamma lever. Sedan kommer vi att fundera på andra lösningar, säger Michal.

För att stärka sina band brukar makarna Swigon likna sig själva och familjen vid ett lag, där de strävar mot samma mål. ”Tillsammans har vi allt – ensamma har vi inget” står det på tavlan som Monika tillverkat till sin man.

Michal tittar på den varje dag. Det har blivit en vana.