Företaget som undviker UE: ”Slipper vänta på gubbar som ska komma”

Göteborg i december – slask och fuktig snålblåst från havet. I utkanten av miljonprogrammet Bergsjön uppför Tommy Byggare tre tiovåningars punkthus. Staketen runt arbetsplatsen är höga och välbyggda. Två kranar höjer sig över bygget. Stommarna är resta och man har precis börjat ge sig på interiörerna.

Det här är alltså byggföretaget vi blivit tipsade om. Som gör saker ”som förr”. Där ackordlagen går tillsammans från uppdrag till uppdrag. Där man hellre vidareutbildar sin egen personal än tar in underentreprenörer.

Lagbasen Tobbe Lundin släpper in oss genom den fjärrstyrda grinden. Vi hejar och så kommer den traditionsenliga inbjudan: ”Har ni druckit kaffe än?”. Vi rör oss mot byssjorna. Det är verksamhet överallt men det finns ingen känsla av stress. Ingen vrålar på någon annan. Folk tycks göra det de ska i ett lugnt, metodiskt tempo.

Tobbe har arbetat 41 av sina 57 år på jorden som snickare. Innan han kom till Tommy Byggare jobbade han i 23 år på ett av Sveriges största byggföretag. De tio sista åren togs allt fler byggjobbare in från underentreprenörer, andra avdelningar och som egenföretagare. Tiden när laget var helt och sammansvetsat var förbi. Nu ”kände man inte killarna alls”, ett svårjobbat läge för en lagbas.

Samtidigt blev det också tjafs kring lönerna. 2015 hoppade Tobbe av sitt jobb på det stora byggbolaget och gick till Tommy Byggare.

– De ville att vi skulle ha en typ av bonuslön istället för ackord. Vi tog ett gemensamt beslut: antingen ställer vi in oss i ledet med deras nya lönesystem, eller så får vi söka oss till en annan firma. Hela laget slutade tillsammans. Och det ångrar jag inte.

– Här är vi ett lag på 19 yrkesarbetare som gör ett gemensamhetsackord. Samma lag går från bygge till bygge. Vi synkar väldigt bra ihop. Alla tar ansvar, man litar på varandra. Som minst har jag jobbat två–tre år med varje person i laget, flera här har jag jobbat ihop med i 20 år. Stämningen är klockren!

För 15, 20 år sedan var det vanligt att ett lag gick från jobb till jobb. Och går man tillbaka längre ändå, till 1970-talet eller mer, så utgjorde lagen enheter som tog uppdrag på olika företag tillsammans. Men numera är det sällsynt med sammansvetsade lag som arbetar ihop löpande, särskilt på de större företagen. Utvecklingen har gått mot team som sätts samman av byggare från olika håll, med alltmer nischad specialisering.

– Ja, företagen köper till exempel in några som endast kör gipsväggar åtta timmar om dagen. Fördelen är väl att man blir väldigt duktig på just det då. Men det blir samma, samma, samma. Och allt som hamnar utanför det, det skiter ju du i. Och så kommer nästa UE och skiter i allt som inte är hans ansvar. Det blir så mycket som ramlar mellan stolarna. Här gör vi allt, tillsammans. Man tar ett helt annat ansvar för helheten.

För att kunna arbeta på det sättet väljer företag som Tommy Byggare att vidareutbilda sin personal, så att flera av de anställda får dubbla kompetenser. Man kanske är murare eller snickare i grunden och så får man också en utbildning som kranförare eller maskinförare.

– Det är bättre för laget. Vi jobbar på ackord och på det här sättet slipper vi vänta in en gubbe som ska komma. Och det är bättre för Tommy Byggare också. Att ta hit en maskinförare med egen maskin för vissa timmar bara, jag menar en timme kostar dem lika mycket som att ha en egen maskin här en hel dag, säger Tobbe Lundin.

Det är medvetet som Skanska, Peab och de andra har splittrat de här gängen! Det är ett sätt för dem att hålla nere lönerna.

Så varför väljer då allt fler stora byggbolag en affärsmodell baserad på specialiserade UE? Kanske står svaret att finna just i att Tobbes hela lag gick när deras villkor förändrades. I ett hopplockat lag ställer byggnadsarbetarna sina krav enskilt, om alls. Betongarbetaren Lars Johansson säger det rakt ut:

– De stora företagen är ju livrädda för de riktiga ackordsgängen. Det är därför de har börjat göra så. Du vet, lagen var ju starkare än arbetsgivaren ibland. Tillsammans hade man ett helt annat förhandlingsläge. Det är medvetet som Skanska, Peab och de andra har splittrat de här gängen! Det är ett sätt för dem att hålla nere lönerna.

– Innan jag kom hit var jag på Tuve Bygg i tolv år. Men de bytte vd och började säga upp alla gubbarna. De tog in utländsk arbetskraft som skulle göra jobbet istället. De kom till jobbet i overaller och kavajer! Och så skulle vi lära upp dem under uppsägningstiden. Det är ju synd om dem, de får flacka runt som tättingar från dag till dag och bo med kläderna i en sopsäck. På bygget mittemot körde Tommy Byggare. Så vi gick hela gänget tvärs över gatan och fick anställning på stående fot. Det är samma arbetsuppgifter, men det är en helt annan stämning. Kamratskap.

Det har blivit dags för fikarast. Killarna och byggets enda tjej trillar in i byssjan. Det börjar ånga om de fuktiga ytterkläderna. Snusdosor åker fram. Kaffet hälls upp. Laget består av 19 personer, varav fyra lärlingar, tre elever, två kranförare/betongarbetare och en snickare/maskinförare/kranförare. De enda UE som finns på bygget kommer från andra yrkesgrupper som elektriker eller målare.

Vi frågar om sammanhållningen. Det är egentligen en dum fråga, för vad ska man svara i ett rum fullt av sina arbetskamrater? Att ”nä, det är för jävligt”? Det kommer så klart ett antal salta kommentarer.

– Vi känner oss som bröder, säger någon och börjar sjunga, ”vi sätter oss i ringen och tar varann i hand, vi är en massa syskon, som tycker om varann …”

Grabbarna garvar. Någon annan säger att de börjar varje arbetsdag med att göra raketen och så klappar de händerna. Det är förstås en jargong, män med skäggstubb och prillor brukar skämta bort kommentarer om vänskap. Men sättet de gör det på i fikarummet skvallrar ändå om att de är uppriktiga i det de berättar när vi intervjuar dem en och en. Axlarna är sänkta, småleendena lugna.

– Nä, men det är ju så. Lite som på den gamla goda tiden. Sammanhållning.

– Alltså, jag har mitt ansvar, jag ska sköta mitt jobb, skjuter Martin Bach in.

Han är murare i grunden, men efter att han fick tennisarm fick han omskola sig till kranförare.

– När jag inte klarar det så måste jag berätta för mina kamrater att jag behöver hjälp. Sen om det är en snickare eller en tjänsteman, det spelar la ingen roll.

Men är inte risken att det går lite prestige i det där?
– Nej, det gör inte det. Det får inte göra det! Man måste hela tiden försöka lyfta varandra, istället för att försöka sänka varandra. Jag måste berätta om misstag jag gör, bjuda på mig själv, så att andra känner att det är högt i tak. Alla har en dålig dag, tar fel beslut ibland. Då ska man stå kvar i det, ta ansvar istället för att försöka dölja det.

Genom att dubbelutbilda vissa killar minskar vi felmarginalen. Det tar tid, men i långa loppet tjänar vi på det.

Ola Gustafsson är hr- och kommunikationschef på Tommy Byggare. Vi frågar honom varför företaget väljer att göra tvärsemot trenden.

– Det är en lång tradition i det här företaget att vi jobbar med ackord, med lagen. Vi vill ha två saker: hög kvalitet på produktionen och så jagar vi timmar. Genom att alla anställda är involverade så får vi det.

Blir det inte billigare med UE?
– Inte över tid. Vi äger ju driften, möjligheten att driva produktionen framåt på våra villkor. Visst, det är en mindre investering med en extern partner som lastar på och av med teleskoptruck. Men då får vi också anpassa vår verksamhet efter när de har tid. Så genom att dubbelutbilda vissa killar minskar vi felmarginalen. Det tar tid, men i långa loppet tjänar vi på det.

Men finns det inte en risk att ni betalar för deras utbildning och så går de någon annanstans?
– Vi kan inte vara rädda för att kompetenshöja personal. Det är upp till oss att se till att de vill stanna. Det finns en massa forskning om vad som får folk att trivas. Det viktigaste är rak, personlig kommunikation. Möjlighet till påverkan. En känsla av sammanhållning. Då stannar man.