Jag skulle aldrig sluta jobba på Legoland

Jag befinner mig på Kastrup på väg till Marbella för att fira min systers födelsedag. Precis som i somras står den där i legobutiken och grinar mig rätt i nyllet. Jag pratar om Titanic. En gigantisk legobyggsats med 9 090 bitar.

Precis som i somras vill jag traska in i butiken, dra mitt kort och be dem leverera det osänkbara skeppet till min hemadress. Men jag sansar mig. Det finns viktigare saker att lägga pengar på.

På flyget medan jag drömmer om Titanic kommer jag osökt att tänka på alla de kollegor jag har som är riktiga legonördar. På rasterna har vi suttit och berättat om våra byggen och önskeprojekt. Det är tydligen inte bara jag som fortfarande haft en legolåda under sängen till det var dags att flytta hemifrån. Passionen är ganska stor bland byggkillar. Vi har visat bilder på våra legobyggen och jag har visat mitt favoritklipp på Youtube, en timelap på en kille som bygger Titanic. Jag har sett det oräkneliga gånger.

Mina egna barn är vuxna nu men om några år är barnbarnen stora nog att följa med farmor till Legoland. Ett otroligt ställe. Både härligt och hemskt. Varje gång jag varit där har jag blivit lika frustrerad. Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension … Jag har helt klart valt fel karriär och bostadsort. Som legobyggare i Billund hade jag trivts kanonfint.

Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension …

Men plattsättning är inte jättelångt från legobygge. Det är ju också fyrkantiga bitar i olika storlekar som ska byggas ihop till nåt. Som en blandning av lego och pussel. Allra roligast är det att klä in grejer med armerade cellplastskivor. Ge mig en vägghängd toalett eller ett badkar som ska kläs in, ett par cellplastskivor och en tub med lim och jag är i himmelriket … Glasblock är också galet kul. Det är verkligen så nära lego man kan komma på betald arbetstid. Var det någon som tänkte ”diagnos”?

Jag går inte bara igång på lego. Jag kan stå och beundra ett bygge i timmar. La Sagrada Familia i Barcelona är min absoluta favorit. Där hade jag också gärna jobbat. Medan folk traskar runt i tornen och tittar på utsikten, står jag och beundrar en plattsättare som klär en takkupol med kakelkross. Jag ser avundsjukt på när han krossar några plattor, väljer ut en bit, filar till den lite och slutligen limmar den på plats. Sen tar han några klunkar vatten och ett bett på ett äpple, plockar bland skärvorna och väljer ut en ny bit totalt omedveten om att jag längtansfullt står och glor.

Men jag får nöja mig med det jag har. Och har jag riktig tur, ringer någon väninna och vill ha hjälp med att bygga ihop nån Ikeamöbel.  Jag antar att diagnosen kallas ”byggmani”.

Kreativitet och barnslighet.

Överdriven formalitet och löjliga etikettsregler.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.