Gästkrönika / Désirée Michelüter

Nån vecka kvar att jobba, sen semester. Röris som skarvar på sista rörstumpen innan snickaren sätter gips, har sin son med sig som hantlangare:

”Jaha, ska du bli röris som pappa när du blir stor eller ska du jobba med data som alla andra ungdomar?” frågar jag lite skämtsamt.

Han svarar att ”han ska i alla fall inte bli röris … det blir nåt med data”.

Röris och jag ser på varandra och skakar på huvudet. ”Men vem ska ta hand om oss när vi blir gamla om alla ungdomar ska jobba med data. Och vem ska bygga hus?”

Svaret från barnet kommer snabbt: ”Robotar!”

Och där fick han tyst på kärringen. Jag blev mållös. Men ungen är ju smart. Varför ska vi slita ut oss när robotar kan göra vårt jobb?

Det tunga och trista

Detta får mig att tänka på serien ”Äkta människor” som gick på SVT för en del år sedan. Den handlar om hur vi människor har väldigt naturtrogna robotar, så kallade ”hubotar”, för att göra tungt och trist arbete. Det finns olika programvara beroende på vilka önskemål man har. De kan utföra allt ifrån städning till lagerarbete. De finns inom sexindustrin och i byggbranschen. En vårdhubot kan med en sensor i fingret direkt avgöra om du har högt blodtryck, feber eller nån annan fis på tvären. De går knappt att skilja från äkta människor, men det märks att de är robotar när man pratar med dem. Man får tokiga svar om de inte är programmerade för att förstå frågan. Du kan be en bygghubot om mer spik men om du ber om en kram, får du en kran.

I takt med att hubotarna blir vanligare, blir allt fler äkta människor arbetslösa och överflödiga. Naturligtvis protesterar de som blir ersatta av dessa naturtrogna slavar (ordet robot betyder slav) och till slut gör de uppror, slår sig samman och startar krig mot hubotarna, dess användare och tillverkare.

De gör samma jobb som vi till en bråkdel av vår lön och de förstår inte alltid vad vi menar …

Som ett pyramidspel

Igenkänningsfaktorn är stor. Det är inte långt ifrån vår verklighet med oro för våra byggjobb som säljs till lägstbjudande. Billig utländsk arbetskraft har blivit som våra hubotar.

De gör samma jobb som vi till en bråkdel av vår lön och de förstår inte alltid vad vi menar … En hubot behöver laddas regelbundet och få sin programvara uppdaterad. That’s it.

Den begär varken lön eller fredagsgrogg. Går den sönder, kan den oftast lagas eller så kasseras den. Men en utländsk arbetare måste sätta mat på bordet och skadar han sig, skickas han i värsta fall tillbaka hem i tysthet. Sakta men säkert har byggbranschen blivit ett cyniskt pyramidspel.

Nej, nu spårade det ur. Det som började med en glad rörläggarson, slutade med … dags för fikapaus. Eller om det är en omprogrammering jag behöver?

Vårt välfärdssystem funkar ju. Man kan vara sjuk utan att bli ruinerad.

Snart två år med krig i Ukraina. Det finns bara förlorare.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism.

Jag befinner mig på Kastrup på väg till Marbella för att fira min systers födelsedag. Precis som i somras står den där i legobutiken och grinar mig rätt i nyllet. Jag pratar om Titanic. En gigantisk legobyggsats med 9 090 bitar.

Precis som i somras vill jag traska in i butiken, dra mitt kort och be dem leverera det osänkbara skeppet till min hemadress. Men jag sansar mig. Det finns viktigare saker att lägga pengar på.

På flyget medan jag drömmer om Titanic kommer jag osökt att tänka på alla de kollegor jag har som är riktiga legonördar. På rasterna har vi suttit och berättat om våra byggen och önskeprojekt. Det är tydligen inte bara jag som fortfarande haft en legolåda under sängen till det var dags att flytta hemifrån. Passionen är ganska stor bland byggkillar. Vi har visat bilder på våra legobyggen och jag har visat mitt favoritklipp på Youtube, en timelap på en kille som bygger Titanic. Jag har sett det oräkneliga gånger.

Mina egna barn är vuxna nu men om några år är barnbarnen stora nog att följa med farmor till Legoland. Ett otroligt ställe. Både härligt och hemskt. Varje gång jag varit där har jag blivit lika frustrerad. Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension … Jag har helt klart valt fel karriär och bostadsort. Som legobyggare i Billund hade jag trivts kanonfint.

Varför jobbar jag inte där? Tänk att få bygga med lego hela dagarna på betald arbetstid. Hur skulle det ens vara möjligt att gå i pension …

Men plattsättning är inte jättelångt från legobygge. Det är ju också fyrkantiga bitar i olika storlekar som ska byggas ihop till nåt. Som en blandning av lego och pussel. Allra roligast är det att klä in grejer med armerade cellplastskivor. Ge mig en vägghängd toalett eller ett badkar som ska kläs in, ett par cellplastskivor och en tub med lim och jag är i himmelriket … Glasblock är också galet kul. Det är verkligen så nära lego man kan komma på betald arbetstid. Var det någon som tänkte ”diagnos”?

Jag går inte bara igång på lego. Jag kan stå och beundra ett bygge i timmar. La Sagrada Familia i Barcelona är min absoluta favorit. Där hade jag också gärna jobbat. Medan folk traskar runt i tornen och tittar på utsikten, står jag och beundrar en plattsättare som klär en takkupol med kakelkross. Jag ser avundsjukt på när han krossar några plattor, väljer ut en bit, filar till den lite och slutligen limmar den på plats. Sen tar han några klunkar vatten och ett bett på ett äpple, plockar bland skärvorna och väljer ut en ny bit totalt omedveten om att jag längtansfullt står och glor.

Men jag får nöja mig med det jag har. Och har jag riktig tur, ringer någon väninna och vill ha hjälp med att bygga ihop nån Ikeamöbel.  Jag antar att diagnosen kallas ”byggmani”.

Kreativitet och barnslighet.

Överdriven formalitet och löjliga etikettsregler.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.

Sitter i en provisorisk matsal med plats för cirka 30 byggjobbare. Det är frukost och stämningen är god. Rummet är nästan fullsatt och jag kan urskilja dialoger ur sorlet. Själv håller jag låg profil, sitter i mina egna tankar. Jag känner ingen här. Äter mina mackor och lyssnar lite … Det pratas mycket om träning, dataspel och senaste Tinderdejten. Doften av sött proteinpulver ligger som en dimma över lokalen.

Nu slår det mig att många av de här killarna i 30–35-årsåldern lever i princip samma liv som när de var 17. Med enda skillnaden att de jobbar nu. När de kommer hem käkar de lite, tränar och ägnar sen kvällen åt dataspel. Som barn … fast med skägg. Skäggbarn. De berättar lyriskt om sina dyra leksaker, datorer, bilar och fetaste tv:n. Med en ackordsvälsignad snickarlön kan man köpa det mesta man kan önska.

Och många av de här killarna verkar inte överhuvudtaget intresserade av att binda sig. De swajpar fram en tjej i Tinderspelet för en dejt i helgen om det blir vinst, två om det blir jackpot. Annars blir det en krogkväll med polarna som förmodligen slutar med chips, mer öl och spel hos den med största tv:n. Sen traskar de bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv.

Jag ler lite för mig själv. Ser framför mig hur dessa killar fortfarande sitter och spelar ”World of Warcraft” och ”Counterstrike” på ålderdomshemmet med suddiga sleeves på skrynkliga armar. Tänker att de lekt sig igenom livet. Och att det livet inte är sämre än något annat.

Så lyssnar jag på några av de lite äldre gubbarna. Ljudvolymen är betydligt högre där. Det lades minsann om ett tak i helgen och någon var nära att ramla ner efter att ha fått i sig en pilsner och det var lite halt … bullrande skratt. De är bara 10–15 år äldre än ”skäggbarnen” men lever så olika liv; med fruar som de träffat före Tinderspelens tid och nästan vuxna barn.  Det slår mig hur datorer, sociala medier och dejtingappar ändrat våra liv och vår syn på våra medmänniskor. Mycket blir enklare men samtidigt så mycket svårare. Spontanitet är utbytt mot uppstyrda Facebookevent.

De traskar bekymmersfritt vidare i sina för evigt förlängda tonårsliv

Mina tankar flyger iväg med mig. När hände detta? Kommer denna epok att omnämnas i historieböckerna och vad kommer den då att kallas? Och så alla dessa influencers som bara dykt upp som svampar ur jorden! De känns totalt överflödiga och jag förstår inte hur de ska klara sig när de inte är attraktiva och spännande längre.
Känner nästan lite panik i hjärncellerna nu av allt sorl och alla tankar.

Stolsskrap hörs mot golvet, frukostrasten är slut och jag pustar lättad ut. Och så är jag ute i verkligheten igen, står och vinglar på en bock och sätter plattor och trivs alldeles utmärkt med min egen version av livet.

Älskar att bo i ett land med yttrandefrihet.

Ogillar starkt att vår yttrandefrihet ska manifesteras genom koranbränning.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.