Fyll kafferasten med lite passion

Jag som alltid undvikt klassiskt kvinnliga hantverk som pesten, satt nu med en knyppeldyna och försökte skapa något som förhoppningsvis skulle bli en spets. Jag stretade envist på med detta knepiga hantverk och en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag såg kvinnorna och insåg att vi hade jättemycket gemensamt. Och jag förstod hur viktigt det är med passion.

Innan jag började som plattsättarlärling för 22 år sedan, var jag undersköterska. Jag älskade mitt jobb men något skavde. Det var kvinnorna – fastän jag ju är kvinna själv. Vi gick inte riktigt ihop. När jag sedan började i byggbranschen, kände jag mig genast hemma. Jag har alltid trivts bättre med män och här var jag omgärdad av dem. Hemma hade jag man och tre söner. Jag var van vid att slänga käft.

Så småningom flyttade de vuxna sönerna hemifrån. Då märkte jag att jag plötsligt började irritera mig på de yngre killarna på jobbet. Jag kände att det var nog med slynglar nu. De fick också gärna ”flytta hemifrån” men jag kunde ju inte gärna sparka ut dem från bygget. Men jag hade nästan blivit lite testosteronintolerant och det var nog i den vevan jag blev besatt av tanken på knyppling.

När jag själv flyttade hemifrån som ung, lovade jag att ett garnnystan aldrig skulle komma över min tröskel. Min mamma var textilkonstnär och hemmet svämmade över av garner och tyger.

Men nu har jag alltså själv arbetsrummet fullt av knyppeldynor, tyger och garner – se hur det kan gå! Och nu förstår jag att jag hela livet haft ett behov av att skapa. Och jag inser att det nog är svårt att av princip bestämma sig för att strunta i ett så starkt behov. Det handlar om passion. Och det är här jag hittat tillbaka till kvinnorna!

Det är nog så det är, att de arbetskamrater jag klickat bäst med är de som har en passion. Det kan vara jakt, bilar eller legobygge.

För att bli en riktigt skicklig knypplare, krävs att man går flera kurser. För att palla med detta som är så knepigt, krävs en enorm passion för hantverket. De kvinnor – för det är bara kvinnor – jag lärt känna
i ”knyppelsvängen” är intressanta, inspirerande och roliga. De samtal vi för medan vi stretar på med våra alster är mycket berikande. Det som skiljer dessa kvinnor från dem jag jobbade med som undersköterska är just det faktum att vi inte behöver arbeta tillsammans. Vi har bara ”kafferast” och vi har en gemensam passion.

Och det är nog så det är, att de arbetskamrater jag klickat bäst med är de som har en passion. Det kan vara jakt, bilar eller legobygge. Då blir samtalen på jobbet både inspirerande och berikande. Tyvärr är det få som spontant pratar om sina intressen. Men jag anar att vi har ett större behov av att dela med oss än vi tror. Tyvärr sitter vi alltför ofta bara och glor i våra telefoner på rasterna i stället för att prata och diskutera. Så, killar och tjejer, nu vet ni vad ni ska göra nästa kafferast. Lägg ner telefonerna och berätta om era passioner.

Känslan av att få vara frisk, ha ett rikt liv och en kärleksfull familj.

Vi har en mandatperiod framför oss där allt kan hända och jag hatar överraskningar.

Désirée Michelüter är plattsättare och bor i Malmö med maken, också plattsättare, yngste sonen och två katter. När hon inte jobbar spelar hon gärna brädspel, plockar svamp eller ägnar sig åt politisk aktivism. Ja, och så knyppling förstås.