En tidig morgon väcktes jag av telefonen och frågan: ”Hur känns det att vara på nazisternas dödslista?”

Jag försökte svara något skämtsamt till den uppjagade journalisten: ”Bra, tack. Känslorna är ömsesidiga, fast jag har nöjt mig med att stryka dem från min julkortslista.”

Det var i den nazistiska tidskriften Werwolf som alla 300 namn återfanns, däribland Göteborgs-Postens chefredaktör Peter Hjörne – och så jag. Tidskriften spreds i skolor i Göteborg, och vi ”folkfiender” var prydligt indelade: man var antingen kommunist, antirasist, jude eller svartskalle. Tidskriftens läsare uppmanades att välja ut någon fiende från listan och sätta ett skott i denna.

Det kom ett par bisarra telefonsamtal, där jag bland annat varnades för sovjetiska mentalsjukhus där kannibalism ingick. Min fru blev en aning orolig så vi bytte telefonnummer. Därmed var farsen över, och såvitt jag vet har ingen av oss dött av annat än naturliga orsaker.

Tidskriftens läsare uppmanades att välja ut någon fiende från listan och sätta ett skott i denna.

Men av vilken orsak hade en byggnadsarbetare hamnat på en sådan lista? Jo, några antydningar i telefonsamtalen ledde mig på rätt spår. Ett par år tidigare hade den första av de fyra kriminalromaner jag skrev med juridikprofessorn Christian Diesen getts ut på Tre Böcker förlag. Den hette ”Smutsigt hantverk” och beskrev hur den ena k-märkta fastigheten efter den andra i Göteborg ”råkade” brinna upp när fastighetsbolaget fått avslag på sin rivningsbegäran.

Husen ifråga stod alla i den gamla arbetarstadsdelen Haga i Göteborg, den kanske minst lämpade ur bevarandesynpunkt. Blålera och bortdränerat grundvatten gjorde sättningsskadorna enorma.

Men nu hade kommunen drabbats av bevarandefrossa efter rivningarna i Masthugget och Landala – de kvarvarande typiska landshövdingehusen måste sparas till varje pris. Det priset var dock för högt för entreprenörerna som ville riva och bygga nytt. Klassisk konflikt alltså och den organiserade brottsligheten hittade ett nytt arbetsfält: byggbranschen. Mordbrand nästa.

Av hänsyn till den modiga förläggaren (en dam som faktiskt satt i kommunfullmäktige för Moderaterna) hittade vi på ett byggbolag och döpte om de offentliga personer, utan vars flathet mordbränderna inte kunnat växa bortom all kontroll. Men förläggarens fina grannar i Örgryte slutade ändå hälsa på henne.

Brandingenjören, alltså expertutredaren hos Räddningstjänsten, skrädde inte orden: det här är professionellt anlagda bränder. Follow the money.

När boken givits ut skrev jag även ett reportage som GP köpte. Dagen innan det skulle komma i tryck fick jag beskedet att tidningens jurist avrått från publicering – av rädsla för konsekvenserna. Arvodet fick jag dock behålla.

Vad kan man då lära av detta? Jo, att nazisternas falska folklighet avslöjats redan för 100 år sedan: Hitlers parti samarbetade med och stödde de storföretag som bidrog till, och gjorde enorma vinster på, krigsupprustningen.

Den som tror något annat om de figurer som i dag sitter hemma på sina kammare och upprättar dödslistor, eller sätter eld på flyktingförläggningar, bör snarast tänka om.

För även om långt ifrån alla tjugo procent som hyllar SD är nazister, banar partiet väg för krafter som är svåra att tygla. Och ingen saknar demokratin förrän den inte finns kvar.