Nikolais nya snickarliv – räddade ett ödehus

Det lilla samhället Tärnsjö i nordvästra Uppland blomstrade när järnvägsstationen stod klar i början av 1900-talet. Byn fick post, telestation, mejeri och fabriker. Med framtidstro byggdes stora påkostade hus utmed spåret.

I utkanten av Tärnsjö uppförde ägaren till ett sågverk en praktfull trävilla på två våningar. Sågvillan, som den kallades i folkmun, var en stor, ljusgul skönhet med burspråk och balkonger.

Men järnvägen revs på 1960-talet och Tärnsjö slutade växa. Vissa hus lämnades tomma. Sågvillan räddades tillfälligt när den gjordes om till lägenheter, men i mitten av 80-talet övergavs huset och började förfalla.

För några år sedan var Sågvillan hopplöst nedgången, ett ruckel som borde rivas. Och den tidigare så vackra gården var nu täckt av så mycket skog att huset inte längre syntes från vägen.

Men en gråmulen aprildag 2016 stod de nyblivna föräldrarna Sanne Flink och Nikolai Meurman på vägen utanför den igenväxta gården. Sanne, med dottern Ilse hängande i Babybjörn på magen, var uppväxt i Tärnsjö och hade hört snacket om hur vackert det bedagade gamla huset en gång hade varit.

Det unga paret hade fått den galna idén att köpa Sågvillan och rädda den.

– Vi var helt naiva, berättar Sanne.

Nikolai och Sanne smög omkring i den täta, tysta barrskogen runt ödehuset och funderade. De hade redan inlett ett annat renoveringsprojekt, men kunde inte släppa tanken på Sågvillan. Nikolai klampade runt den nedgångna byggnaden och upptäckte ständigt nya, fascinerande sekelskiftesdetaljer med potential, som burspråket med balkong och dubbeldörrar.

Det inrasade taket i ett av rummen och alla sprickor och ruttet trä i fasaden verkade han inte lägga märke till. Det här huset kunde bli så vackert.

– Vi köper det! utropade han.

”Kul! Men det kommer bli så jävla mycket jobb”, tänkte Sanne för sig själv. Hon ringde till ägaren av Sågvillan och fick reda på att den var till salu.

– Men ni måste förstå att man absolut inte kan bo där, förklarade ägaren.

Det spelade ingen roll. Nikolai, den långsmale musikern som älskade country men otrivdes på jobbet som musiklärare, hade redan bestämt sig. Sanne, skolkuratorn på mammaledighet, var lika övertygad. De betalade 250 000 kronor och blev ägare till ett läckande ödehus med mängder av vitmögel, mitt i en snårskog.

Fyra år senare sitter vi i Sågvillans kök och fikar. Gröna pelargontapeter pryder väggarna. Ilse har blivit stor och ska snart ha fyraårskalas. Hon lovar att bjuda in lillebrorsan Lo, som ligger på trägolvet och gurglar i en body med mönster av ugglor och blåmesar.

Sanne har bakat sockerkaka och Nikolai tuggar på en bit medan han talar sig varm för den gamla vedspisen i hörnet. Utanför fönstret är skogen ersatt av en trädgård med gräsmatta och grusuppfart. I rummen intill syns fantasifulla tapeter, välhyvlade golv och gamla bevarade detaljer.

– Där borta gick tjänstefolket in, säger Sanne och pekar.

Rucklet har på nytt blivit ett vackert hus. Hur gick det till?

– I början fanns det inga golv. Vi gick runt här på bjälkar och taket i salen hade rasat, så man kunde inte röra sig så bra, berättar Sanne.

Tillsammans med sin man hade hon läst på om byggnadsvård och de två hade fått en idé om vad de ville göra med Sågvillan.

Paret började med att titta närmare på utbyggnaderna och insåg snabbt att en stor del av materialet inte gick att behålla.

– Taken var vattenfyllda och rann in, så det var bara att riva. Och syllen var bara pulver, säger Nikolai, som fyllde lastbilscontainer efter lastbilscontainer med rivningsmaterial.

Samtidigt gick motorsågarna varma i trädgården för att skapa ytor och få tillbaka trädgården i bra skick.

Efter rivningen jobbade Nikolai och Sanne allt intensivare med att återställa husets gamla detaljer och de anlitade en lokal snickare som uppbackning.

– Vi körde på, kvällar och helger i ett och ett halvt år. Till slut kunde vi flytta in i rummet innanför köket. Då hade vi ström på halva nedervåningen, vatten i kranen och all rivning var klar, säger Nikolai.

Att bo mitt i ett bygge bekom dem inte särskilt mycket. Det var rentav en fördel.

– Det var lättare att jobba när man bodde här. Då kunde vi bara blåköra dygnet runt, säger Nikolai med ett skratt och berättar hur de gick till väga:

De renoverade ett rum i taget och spände papp, tapetserade och listade tills de kunde flytta in. Sedan fortsatte de med nästa rum.

Men fullt så enkelt var det inte. Nikolai fick ständigt nya överraskningar i form av vattenskador och vitmögel när han tog hand om väggarna. Arbetet försenades, samtidigt som de unga föräldrarna gick en kamp mot klockan. De hade nämligen tagit ett bygga nytt-lån med hög ränta, amorteringskrav och en tidsbegränsning. De hade två år på sig att få huset i ett sådant skick att det ansågs ha ett värde.

– Vi bara blåkörde ännu mer och blödde pengar. Det blir svårt att klara vardagen när man amorterar mycket. Det var kanske det tuffaste, med det ekonomiska, minns Nikolai.

En dag blev pressen för mycket för Sanne, som bröt ihop i tårar ute på farstubron.

Men tack vare envishet, ännu mer hårt jobb och ”blåkörning” lyckades Meurman-Flink få huset i ett sådant skick att det efter två år gick att värdera upp. Och till slut var de klara med rummen på både över- och undervåning.

– När vi äntligen fick klart badrummet uppe var det en milstolpe eftersom det var så mycket jobb med det, säger Nikolai och syftar på det fuktskadade rummet med hängande tapeter och trasig plastmatta som blev till ett stilfullt badrum med mintgröna träväggar och schackrutigt klinkergolv.

Nikolai hade under upprustningen utfört många komplicerade snickerimoment och lärt sig att bygga på olika sätt. En dag kom han på att de nya kunskaperna kanske kunde ta honom från musiklärarjobbet, där han mer ägnade sig åt ”barnpassning” än musik.

– Jag ringde en snickare på orten och frågade om han ville ha en lärling. Han sa ja direkt, eftersom han visste vilka vi var och vad vi hade gjort här i huset, säger Nikolai.

Han berättar att han i sitt nya arbete ofta försöker få in ett byggnadsvårdsperspektiv och tänka hållbart.

– Jag brukar lägga fram alternativ för kunden, om hur man kan lösa problem med gamla tekniker. I ett hus med ett fint gammalt golv under en plastmatta är det ju enklare att bara ta bort plastmattan än att lägga ett nytt golv ovanpå. Kunderna nappar ofta på sådant, säger han.

Robert Danielsson, förvaltare och projektledare för kulturhistorisk bebyggelse, har följt Sanne och Nikolai via sociala medier. Han är imponerad av deras arbete med Sågvillan eftersom han vet vad som krävs för att lyckas med ett projekt.

– Att rädda ödehus är en extremsport. Det är inte enkelt och det går inte fort. Man åker inte till Bauhaus, det här är svåra grejer, säger han.

Robert Danielsson är en förgrundsgestalt när det gäller byggnadsvård av ruckel och han har bland annat startat gruppen ”Jag räddade ett ödehus”. Trenden är tydlig: Allt fler vill rusta upp gamla byggnader.

– Det är många olika grupper som köper obebodda hus, till exempel de som flyttar från städerna, preppers som vill ha skyddsrum, miljövänner och ungdomar som inte har råd att köpa villor, säger Robert Danielsson.

Fikastunden är över och Nikolai kör iväg byggmaterial i en gammal rostig Volvo till ett annat hus i närliggande byn Kerstinbo. Meurman-Flinks byggäventyr fortsätter nämligen. Sågvillan är såld och nu tar de sig an ett litet hus, som ska ge lägre energiförbrukning och mindre åverkan på naturen.

Det nya rucklet är från 1924 och här finns ett uthus där parets nya drömmar om att starta ett hantverksföretag kan förverkligas.

– Jag har min verkstad här nere, Sanne får utrymmen där uppe. Här är det enkelt och anpassat, säger Nikolai när han visar runt i den röda längan ute på gården.

Den unge snickaren är inte längre tanig och pratar om verktyg och jämför byggtekniker som om han aldrig gjort annat. Nikolai och Sanne har förändrats och vet vad som väntar.

På tomten i Kerstinbo står toalettstolar och en spis. Glaset i fönstret till entrédörren är trasigt. Delar av fuskteglet i fasaden är borttaget och blottar slitna träväggar med stort behov av kärlek. Det kommer att bli en del blåkörning innan familjen flyttar in.