Gick byggutbildningen i fängelset – då vändes Dons liv

”Från att jag var 15 år gammal var livet stökigt. Jag umgicks med fel personer, hade en massa problem och brydde mig inte om jag fick ännu fler. Jag levde för dagen.

När jag var 19 var jag på en fest. Och hamnade i bråk på fyllan. Det var en polare till mig och vi hävdade oss mot varandra. Det slutar med att jag råkar sätta en kniv i hans bröst. Han lever ju i dag, men jag ångrar mig som fan. Han kommer ju alltid ha ett ärr i sitt bröst, som jag har orsakat.

Jag döms för grov misshandel. Först bara till skyddstillsyn, men eftersom jag inte kan hålla mig borta från festandet ändras straffet till tre års fängelse i hovrätten. Jag var jätteorolig, gömde mig i fyra månader och blev efterlyst, men till slut grep de mig och jag skickades till anstalten i Luleå.

På den tiden var det ett litet ungdomsfängelse och jag tänkte att det var lika bra att försöka göra något positivt av tiden. Jag gymmade och körde spinningpass och en dag kikade jag in i bygghallen som fanns där – och träffade läraren Christer Lindgren.

Han tyckte jag hade bra fingertoppskänsla, så jag hoppade på grundutbildningen de hade. Blev hungrig, jobbade hårdare och hårdare. Och det fick dagarna att gå. Det var kul att jobba med trä, jag kunde ta ut all min överskottsenergi och det kändes som att jag hade ett ansvar – jag byggde pizzaugnar till anstalten och allt möjligt som behövdes.

Egentligen var utbildningen bara tre månader, men jag fortsatte gå dit hela tiden tills jag blev utskriven. På kvällarna låg jag i våningssängen i cellen och läste in teori som jag fick av Christer.

LÄS MER: Här blir de snickare i fängelset: ”Skulle betyda mycket att få ett jobb”

Jag förlorade några år av mitt liv i fängelset, men hade det inte varit för det hade jag kanske inte suttit här med snickarbyxor i dag.

”Kört med öppna kort”

Ett par veckor efter att jag kom ut började jag på en vuxenutbildning till träarbetare. Eftersom jag hade läst så mycket inne på anstalten kunde jag gå klart den snabbare och sen kom jag ut på praktik. Det företaget gick i konkurs, men jag fick jobb på ett annat och sen sa en kompis att hans farsas företag behövde folk – så där är jag nu.

Jag har alltid kört med öppna kort, att jag suttit i fängelse och sådär. Alla har kanske inte tagit det så bra – men jag tror ändå att det är lättare i byggbranschen.
Så länge du sköter dig spelar inte bakgrunden så stor roll. Min chef skrattar mest när jag berättar om hur jag var förr.

Jag förlorade några år av mitt liv i fängelset, men hade det inte varit för det hade jag kanske inte suttit här med snickarbyxor i dag. Nu har jag betalat av mitt skadestånd på 200 000 kronor, går upp tidigt och jobbar, tränar och har rutiner. Jag mår skitbra och ser en framtid – till hösten ska jag börja plugga till byggnadsingenjör.

Om jag skulle kunna halka tillbaka i gamla vanor? Nej, nu har jag alldeles för mycket att förlora.

Men om man inte har något när man kommer ut – då är det klart som fan man går efter de snabba pengarna.”

Berättat för Rasmus Panagiotis Columbus