Svårt cancersjuk byggnadsarbetare uppsagd – kände sig lurad

– Cancern har kommit tillbaka och den är obotlig.

Det är gallgångscancer som är spridd.

Vi talar i telefon under vvs-montören Mattias Kronstedts sista tid. Ett ofattbart besked för en ung människa. Då ligger Mattias i sjukhussängen på lasarettet i Växjö.  Han andas tungt, får syrgas, medan cancern sprider sig i lungorna.

Vi bestämmer oss för att träffas. Men sjukdomen förvärras snabbt, Mattias blir sämre och dör i sin svåra sjukdom.

Vid hans sida finns hans sambo Lisa Bång, föräldrarna och hans syskon. Förtvivlade, i sorg.
Men också bedrövade över hur Mattias sista tid i livet blev. Inte minst på grund av hur de anser att Mattias arbetsgivare Bravida agerat.

I telefon berättade Mattias hur han kände sig motarbetad av sin chef. Han hade tre kroniska och allvarliga sjukdomar men både kunde och ville arbeta. Han satte en ära i att vara öppen och ärlig mot sin arbetsgivare också för att han ibland behövde viss anpassning av arbetet.

Önskade arbeta närmare hemmet

Han ville gärna jobba på hemmaplan. På grund av en förlamning i magsäcken kunde han bli mycket illamående och måste ibland ta sig hem.

– Behövde jag åka hem på grund av illamående var det stor skillnad på att åka 20 minuter eller åka i flera timmar. Övriga sjukdomar kom som i skov och jag kunde få inflammation i gallgångar och behöva vara hemma i någon vecka, berättade han.

Mattias var en kille som älskade sitt jobb. Det var en stor del av hans identitet. Han tog kurs efter kurs för att öka sin behörighet.

LÄS ÄVEN: Hårdare attityd mot sjuka byggnadsarbetare: ”Sten på bördan” 

Varje år ringde han sin pappa på Rörmokarens dag den 11 mars, Världsrörmokardagen.
– Pappa, vet du vilken dag det är idag?

Han visade familjen rörinstallationer han gjort i stan och spanade in kollegornas. Han satte en ära i att göra ett gott jobb.

Kände sig lurad och ifrågasatt

Från början på Bravida hade han en chef som förstod och hjälpte honom. Den gamla chefen och Mattias hade också ansökt om högriskskydd. Därför behövde företaget inte betala för hans sjukfrånvaro. Sedan förändrades attityden, enligt Mattias.

– Vi bytte chef, då blev det en förändring. Jag förklarade min situation, att jag har tre stycken kroniska sjukdomar och att det är förhöjda risker med allting när man har dem, bland annat förhöjd cancerrisk.
Då fick jag till mig av honom att ”det är inte riktigt så det funkar”, berättade Mattias.

Det upprörde honom att chefen inte trodde honom när läkarna var eniga om riskerna.

– Sedan gick det väl två månader från det här chefsbytet och så kallade han in mig och sa att ”om du bara ska vara sjuk, så är det ju bättre att du säger upp dig”.

När Mattias i stället frågade om han kunde få göra jobb relativt nära hemma blev beskedet: ”tar du inte det vi ger dig så är det arbetsvägran”. Då rasade Mattias ihop, blev deprimerad och sjukskriven.  Att bli ifrågasatt av chefen när man var så utsatt tog på psyket. Han kände sig oönskad och med tiden blev han allt sjukare fysiskt. I somras tvingades han göra en levertransplantation. Då fick han också besked om att läkarna påträffat cancer i gallgångarna och att den var spridd.

– De satte in mig på cellgifter. Under cellgiftsbehandlingen ringer han (chefen) upp mig och säger att de ska säga upp mig på grund av arbetsbrist. Så jag åker dit och ser de här pappren och då säger han att tyvärr har det blivit din tur. Detta är enbart att du tagit emot informationen, för det kommer förhandlingar sen.

Mattias skriver på men kontaktar senare Byggnads region, han vill bestrida uppsägningen.  Då får han veta att det är för sent. Då han skrev under var allt redan förhandlat och klart inom Bravida med hans uppsägning. Mattias som själv jobbat fackligt reagerade starkt mot det han upplevde som orättvisor.
Han kände sig lurad.
– Jag tycker Bravidas chef har gjort fel och jag vill inte att andra ska råka illa ut, sa han.

Hur känns det?
– Just det här att jag blivit sparkad bekommer mig inte. Men det är mer hur man behandlar människor. Så jag har jagat hans chef sedan ett par veckor och frågat om han tycker det är ok att man behandlar människor så här.

Den högre chefen lovade att ringa upp. Men Mattias hörde inget.

Borde stöttat och hjälpt

En kväll när jag ringer svarar han inte. I stället ringer hans sambo Lisa Bång upp. Hon säger att Mattias har dött. Men att hans önskan var att arbetet med reportaget skulle fortsätta.

– Han ville att du skulle skriva om honom, berätta om det som hände. Han vill inte att någon annan byggnadsarbetare eller människa ska bli behandlad på det här viset, säger Lisa Bång när vi träffas i Växjö en tid senare.

Företagen måste inse vilken makt de har över sina anställda och de måste ta sitt ansvar i tider när samhället kräver att alla ska jobba, även människor som är sjuka, menar hon.

I tio år hade Mattias levt med Lisa. Det klickade direkt när de träffades och de flyttade snabbt ihop. Han hade redan jobb när han gick ut yrkesskolan. Allt hade sett så ljust ut om det inte vore för de kroniska sjukdomarna som drabbade honom en efter en.

”Hade krävts så lite”

Jag och Lisa ses dagen före det som skulle bli Mattias 30-årsdag. Vi befinner oss i en lägenhet där Lisa ska få en tatuering, som hennes bästa vän gett henne. Ett grönt band. Mattias hade sagt att han ville ha just ett sådant, fast tatueringar egentligen inte var hans grej. Tatueringen symboliserar både psykisk hälsa och en av hans sjukdomar.

Med i rummet finns Mattias pappa, Jan Kronstedt. Han berättar att Mattias ofta pratade om vad som hände på jobbet och han såg hur illa det berörde hans son.
– Det hade krävts så lite för att göra så mycket för Mattias i den här svåra situationen. Det hade inte kostat en arbetsgivare någonting knappt mer än att man bryr sig. Men i stället för att stötta och hjälpa en medmänniska, eller en arbetskamrat, kan man göra så mycket skada.

Levt med vetskapen om att sjukdomarna kunde ta hans liv

Mattias hade i många år varit medveten om att sjukdomarna kunde ta livet av honom. Nu på slutet hoppades han på åtminstone ett år till.
– Han har levt med vetskapen om att sjukdomarna kunde leda till att han skulle dö i förtid. Samtidigt har han försökt arbeta och det var många år som han arbetade, fortsätter Jan Kronstedt.

Det hände att Mattias blev ifrågasatt. Folk kunde tycka att han bara kunde ”bita ihop”. Men då fattade de inte hur illa det var, hur han kämpade för att kunna ha ett arbetsliv, en egen försörjning. De sista åren var han på väg att bli utförsäkrad och han var enormt oroad över det, liksom risken att bli uppsagd.
– Ingen av sjukdomarna är något jag skulle önska en annan människa, säger Jan.

Han säger att han personligen inte känner Bravidas ansvariga. Men som pappa vill han låta Mattias komma till tals, göra sin röst hörd.

…

Vi har sökt ansvariga på Bravida för intervju. Företagets kommunikationschef Liselotte Stray svarar via mejl:  ”Från Bravidas håll går vi aldrig in på enskilda personalärenden eller kommenterar det, med respekt för individer och alla våra anställda. Så även här, jag kommer därför inte gå in närmare i det fallet du beskriver. Vi har den djupaste respekt för personen som gått bort och beklagar sorgen för personens anhöriga”.

Vad säger företagets policy om hur man ska hantera anställda med sjukdomar men som kan jobba?
”Övergripande så är våra medarbetares välmående alltid högsta prioritet”.

Hon skriver vidare att för alla situationer som rör personal ”har vi etablerade processer och bra rutiner. Vi följer också givetvis alltid alla lagkrav som finns.”

Gå med i Facebookgruppen Arbetsmiljö på bygget och få de senaste nyheterna i ditt flöde

Få de senaste byggnyheterna – direkt i din inbox! Prenumerera på Byggnadsarbetarens nyhetsbrev.