Så funkar en brunnsborrare
En stereotypisk brunnsborrare – vem är han?
Nog är han ett med maskinerna och vet hur riggen ska kännas när allt går rätt eller fel. En mekaniker skulle titta på instrumenten, fundera och felsöka när det behövs. Men borraren säger: ”Det är någonting som inte stämmer. Den låter konstig.”
Och mycket riktigt visar det sig snart att ett lager håller på att ge upp eller att hammaren inte arbetar som den ska. Det är de tusentals borrmetrar brunnsborraren gjort som sitter i kroppen och skvallrar om vad som är på gång.
Får ta det som finns
Att saker går sönder hör också till borrjobbet – det är ju sten och berg som utgör motståndet. Slangar spricker. Kopplingar läcker. Borrstänger fastnar och hydraulventiler får egna idéer. Då är goda råd dyra. För riggen står i princip alltid långt från närmsta verkstad och varje stillastående timme kostar pengar.
Det är så den klassiska brunnsborrarmentaliteten växer fram. Man får ta det i bilen som går att laga med. En bit plattjärn, två slangklämmor eller en gammal hydraulnippel eller något annat som definitivt inte står med i reservdelskatalogen.
Märkligt ofta fungerar det i många år.
En annan sak är arbetstiden. Brunnsborrning är inte heller särskilt kompatibelt med åtta timmars arbetsdag. Näe, när hålet går bra vill man fortsätta. ”Vi tar bara en stång till”, säger vi till oss själva. Sedan en till. Och en till. Plötsligt har en arbetsdag passerat utan rast. Går hålet dåligt gäller samma. Då vill borraren bara lösa problemet innan han går hem. Resultatet blir ett minst lika långt pass utan koll på klockan.
Och så har vi det där med vädret. En vanlig människa tittar ut genom fönstret och tänker att fy fan vad det regnar. Brunnsborraren tittar ut och tänker jaha. Därefter går han ut i snö, blåst och kyla för riggen står där den står och jobbet måste bli gjort.
Envis problemlösare
Till det kommer förståelsen för berg. Alltså, jag menar en praktisk förståelse för berg. Inte nödvändigtvis en definition som ”att detta är paleoproterozoisk metamorf bergart”. Snarare: ”Det här är hårt som fan” eller ”nu kom vi in i något mjukare”. Och så har vi förstås den mening som kan förändra hela dagen: ”Nu fick vi vatten.”
Yrket tenderar alltså att dra till sig människor som är ganska självständiga. Om ett problem uppstår förväntas man lösa det. Det finns ingen it-avdelning att ringa när hammaren sitter 250 meter ner i berget.
En envis problemlösare med smutsiga arbetskläder, märkligt stor kunskap om maskiner och berg, en nästan orimlig tolerans för långa arbetsdagar och en stark övertygelse om att nästan allting går att reparera, åtminstone tillfälligt.
Om vi pratar om den stereotypiska brunnsborraren – inte någon särskild person – så är det nog så han är.
Att vara brunnsborrare är det bästa som finns!
Vinter är på intågande.
