Sedan när försvann solidariteten mellan människor?

Det är en förundran över huruvida man så enkelt kan glömma saker så snabbt och inte anamma de ord som Olof Palme en gång sa:

”Jag känner en väldig tveksamhet inför alla de liberala och nyliberala slagorden om att man ska satsa på sig själv. Hävda sin styrka utan att bry sig om andra. Det är att predika egoism. Och det blir ett väldigt kallt och ödsligt samhälle att leva i. Ett ensamt samhälle.”

Personligen har jag tagit väl värde på orden och i min iver försökt att prata politik, ideologi och sakfrågor med människovärdet i centrum. Det betyder att vi i solidaritetens namn skall finnas för varandra därför att vi behöver varandra.

Satsa på trygghet – inte osäkerhet

Vi ska satsa på trygghet i stället för osäkerhet. Ett samhälle behöver en gemensam vårdinrättning när vi blir gamla och sjuka. En stark arbetslöshetsförsäkring som finns till hands när människor blir av med jobbet. Och vi behöver ett barnbidrag starkare än någonsin! Självklart indexerat och finansierat för att möta de höga kostnader som uppenbarar sig för nyblivna småbarnsföräldrar och som kanske gör att fler vill skaffa barn.

När man lyssnar på den offentliga debatten låter alla sakfrågor som självklara för borgerligheten. Man säger sig vilja förbättra. Men det är inte sant.

Huruvida en barnfamilj består av en polis eller sjuksköterska i verkliga livet spelar mindre roll. De beryktade 5 000 kronor per år till varje barnfamilj spelar heller inte roll.

När blev lögnen så pass tillåtande, att när man ifrågasätter högerns metoder, så blir man utskälld?

Och inte de falska anklagelser, om att det finns bidragstagare som tjänar mer än en snickare har i månadslön utan att behöva jobba. Det är ju inte sant. När blev lögnen så pass tillåtande, att när man ifrågasätter högerns metoder, så blir man utskälld?

S glömmer sina kärnväljare – igen

Valrörelsen i år blir dessutom svår när det återigen är ett socialdemokratiskt parti som trots sin vänsterretorik vill förflytta sig till höger, för större samarbetsmöjligheter med Centerpartiet. Det börjar likna en repris från 2014 och 2018: Då när man så envist ville försöka skapa en bild av politisk stabilitet, så att man glömde sina kärnväljare och de frågor som utgör partiets och socialismens grund.

Vanligt folk vill ha en rimlig pension, pengar till vården, starka välfärdsinstitutioner som finns där när människor behöver dem och mindre skatt på arbete.

I de senaste valen är det bara Vänsterpartiet som haft detta för ögonen i sina krav och i sina förhandlingar. Detta trots att alla individer i en stat mår bra av trygghet och schyssta villkor.

Och det sanna demokratiska socialismens ledord, är ett samhälle där alla kan bli rika, men ingen ska bli fattig. Hur kunde så många glömma det?