Ukrainska byggjobbaren i Sverige: "Jag åker hem nu för att ansluta mig till militären"

Pelle Sunvisson är författare med bred kunskap om Ukraina och kringliggande områden. Han har skrivit flera böcker som berör exploaterade ukrainska och rysktalande migrantarbetares situation. Han är även tolk och företrädare för SAC syndikalisternas fackförbund ”Solidariska byggare” och har daglig kontakt med ukrainska byggnadsarbetare i Sverige.

– Jag har pratat med ukrainare i facket samt släkt och vänner i Ukraina. Det är ganska samstämmiga berättelser, oavsett vilken stad de bor i så vaknade man klockan fem till explosioner. De beskriver panik, långa köer till bankomater, bensinmackar och mataffärer. Folk hamstrar bränsle och mat. Det är också köer på motorvägarna, människor försöker ta sig ut ur städerna. På chatten är det återkommande ämnet hur man ska kunna få hit sina släktingar. Men frågan är hur det alls kommer att gå att röra sig i Ukraina och hur det ser ut på polska gränsen.

Man är hjälplös, det är så lite man kan göra

Din sambo är ukrainska och har familj kvar i Ukraina. Vad känner ni nu?

– Oro så klart. Mer än nåt annat. Det är svårt att sitta så långt ifrån. Man är hjälplös, det är så lite man kan göra.

Du har bättre kontakt med de ukrainska byggarbetare som finns i Sverige än de flesta. Kan du ge en grov uppskattning över hur många de är?

– Det enda jag kan säga är att det är ett femsiffrigt antal. Men det är ett jättestort mörkertal och det är också en mycket hög omsättning på ukrainare som kommer hit och åker härifrån.

Har de du har kontakt med bett dig om hjälp?

– De frågar hur de kan få hit sina släktingar. I den processen kan vi inte hjälpa alls. Tar de sig hit så kommer vi att kunna hjälpa dem på plats med tolkning, myndigheter och liknande, som vi gjort hittills. Men jag har svårt att se att man kommer att utvisa människor till Ukraina nu.

Marko vill inte stå med sitt efternamn i tidningen. Han kom till Sverige från Ukraina för tre år sedan för att jobba som snickare och betongarbetare. Kvar i hemlandet är hans fru, hans 17-åriga dotter och hans föräldrar.

– Min familj i Lviv berättar att de vaknade runt fem på morgonen av explosioner. Flygplatsen har blivit förstörd med raketer. Det sägs att man skjutit ner fyra ryska flygplan och två helikoptrar. Ingen vet ifall ryssarna gått in med marktrupper. Men de har många kollaboratörer i Ukraina. Min familj har valt att stanna kvar i staden just nu. Än så länge har de internet och mobiltäckning, och tåg och bussar går. Men det råder panik på gatorna.

Hur mår din familj?

– Ingen kommentar.

Vad ska du göra nu?

– Jag åker hem nu för att ansluta mig till militären. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Kanske flyger jag till Polen. Jag hoppas att inte komma för sent.

Är du säker på att du är beredd på att strida?

– (paus) Det är man aldrig säker på. Människor fungerar inte så. Men jag måste ta mig dit. Vem ska annars åka dit och hjälpa till? Kineserna? Det här är tredje världskriget. Världen har klivit ut ur illusionerna nu.