Häftigt att ha ett jobb som barnen beundrar – men ...
Visst är det häftigt att få ha ett jobb som ens barn beundrar men bygg- och anläggningsbranschen är också ett av de farligaste. Det kan mina pojkar redan intyga och då rör det sig än så länge ”bara om” sår och blåmärken. Barnen undrar såklart var jag har fått dem ifrån.
Plötsligt är det vår. Det känns som igår när man satt och tittade ut på det eländiga höstregnet som öste ner över nejden dag ut och dag in. Men vips så hör jag fåglarna kvittra för full hals när jag öppnar dörren om morgonen och dagen tar inte slut innan jobbet, som förut.
Men det är inte bara årstidens växlingar jag tänker på. Tiden verkar faktiskt går fortare nu än förr. Det trodde man ju aldrig på som barn, när de vuxna påstod ”att nu är det visst midsommar igen. Jag tyckte det var alldeles nyss”.
Mina nu fem respektive åtta år gamla pojkars iver påminner mig ofta om detta påstående. De har så fruktansvärt bråttom att bli vuxna, men jag brukar säga till dem att de ska ta vara på barndomen, för den kommer de att sakna.
”Ni kan aldrig bli fem år igen”, säger jag och får inget svar tillbaka. Bara oförstående blickar. För enligt dem är det ju jättelänge sedan det var jul och jättelångt till deras födelsedagar. Men framåt vill de, hela tiden. De säger bland annat att de ska jobba med mig när de blir stora (fast den äldste vill även bli uppfinnare och asfaltsläggare).
Tiden verkar faktiskt går fortare nu än förr.
En cool pappa
Att det är coolt att ha en pappa som jobbar med stora maskiner, är kanske också något som inte kommer vara för evigt. Sönerna tyckte det mest i början, men nu är de så vana vid grävmaskiner och hjullastare att de knappt bryr sig när man kör förbi ett vägbygge eller en byggarbetsplats.
Min ena granne har även påstått att jag har ett roligare pappa-jobb än vad han har, som är mellanchef på ett större företag. Hans tur att vara cool kommer kanske sedan, brukar jag tänka.
Och visst är det häftigt att få ha ett jobb som ens barn beundrar men bygg- och anläggningsbranschen är också ett av de farligaste. Det kan mina pojkar redan intyga och då rör det sig än så länge ”bara om” sår och blåmärken. Barnen undrar såklart var jag har fått dem ifrån.
”På jobbet”, brukar jag svara. För så är det. Det får en att tänka till lite ibland, på de svåra olyckor som trots allt sker då och då. Det är ett farligt arbete. Men jag älskar det ändå.
Mina söner får bli precis vad de vill när de blir stora. Bara de inte blir hockeyspelare i Växjö Lakers!
Bråttom att bli stora
Att mina söner vill bli anläggare är något jag varken uppmuntrar dem till eller fördömer. De får bli precis vad de vill när de blir stora. Bara de inte blir hockeyspelare i Växjö Lakers!
Själv ville jag som liten – när tiden fortfarande gick sakta – köra skogsmaskin när jag blev stor. Jag och min bästa kompis hade det som en gemensam dröm och vi hade fullt sjå att lära våra klasskamrater allt om dessa maskiner. Kompisen uppfyllde den medan jag valde en annan bana i livet även om den också innehåller maskiner.
Och när jag tänker på min barndom, tycker jag att tiden har sprungit. För nu är det ju inte jag som har bråttom att bli vuxen utan mina barn.
I stället går jag här och muttrar ”att det var ju november alldeles nyss” och gläds åt våren och undrar vad som hände. Det gick ju så fort.
Svenska sjukvården. Riktiga hjältar, hatten av för er!
Potthål i vägarna. Ovanligt många denna vår.
Jonathan, kallad Jonte, är en bonngrabb och anläggare. På fritiden gillar han att umgås med sin hustru samt deras två gossar. Han älskar även att gå på ishockey (Tingsryds AIF såklart), hårdrock och att träffa släkt och vänner.
