Unga i kylan på 90-talet

Det rör sig om uppskattningsvis 11 000 byggelever mellan 1992 och 1998 då lågkonjunkturen var som värst.
Sedan tidigare är det känt att man räknar med att branschen dessutom tappade 16 000 byggare under 25 år under ungefär samma period. Samtidigt behövs ungefär 30 000 byggnadsarbetare de närmaste fem åren.
Enligt Levi Svenningsson på Arbetsmarknadsstyrelsen är det arbetsgivarna som bär det tyngsta ansvaret för den uppkomna situationen. Han anser att de visste att det skulle bli brist på unga byggjobbare. Ändå fortsatte de att säga upp folk.
– Arbetsgivarna måste lära sig att de måste lära upp sin personal istället för att säga upp den. Det vi nu erfar är vad som händer när de enda signaler som sänds är att det inte går att räkna med några jobb. Då byter de unga bransch, säger Levi Svenningsson.
Han anser att staten inte har något större ansvar.
– Myndigheterna kan varna för uppsägningar och erbjuda utbildningar som på sikt ger jobb. Men det faller på arbetsgivaren att höja kompetensen bland sina anställda, säger Levi Svenningsson.
Patrik Carlsson från Falkenberg är en av de tusentals unga byggare som aldrig fick jobb efter att ha gått ut byggymnasiet. Nu utbildar han sig till dataprogrammerare på Växjö universitet. Men han tycker ändå det är synd att han aldrig fick chansen att prova sitt hantverk.
– När jag gick ut gymnasiet ville jag verkligen bli snickare. Jag tycker att staten kunde gå in med pengar så att jag fått göra färdigt mina lärlingstimmar, säger Patrik Carlsson.
Patrik Carlsson är nu förlorad för byggbranschen.
– Jag har slitit i fyra år för att få bli dataprogrammerare. Om jag tog ett byggjobb nu skulle det slitet vara förgäves, säger han.
I aprilnumret av Byggnadsarbetaren kommer ett längre reportage om 90-talets förlorade byggeneration.