Hej Magnus! Du och jag delar en bakgrund som få i politiken gör, du som ställningsbyggare, jag som murare. Vi vet hur det känns i kroppen efter en arbetsdag. Vi vet vad trygghet på jobbet betyder, och vi vet vad som händer när villkoren försämras – på riktigt. Just därför är det svårt för mig att känna igen det du i dag försvarar.

”Jag undrar hur det känns”

Det parti vi båda en gång tillhörde och som en gång försökte tala till arbetare om villkor, trygghet och rättvisa har i dag gått upp i ett annat narrativ. Efter snart fyra år i samarbete med en högerregering syns det tydligt. Politiken har förändrats – och du försvarar den. Jag undrar hur det känns. Hur känns det att i rollen som ordförande i arbetsmarknadsutskottet stå bakom en politik där a-kassan försämras och där tryggheten på arbetsmarknaden försvagas – samtidigt som du vet vad det betyder för dem som kallas byggnadsarbetare?

Som ett alibi

Inför att jag skrev det här försökte jag hitta dina egna texter om arbetsmarknadspolitiken för att försöka förstå. Jag letade efter din röst. Dina ord. Dina resonemang. Jag hittade ingenting. Det säger något. Det jag faktiskt hittar är något annat. Du dyker upp när det blåser kring SD:s arbetsmarknadspolitik. När förslag från Tidölaget försämrar för arbetare. När kritiken växer. När någon behöver stå där och förklara. Och då säger du att det ”kunde varit värre”, som om det skulle vara ett svar. Som om en något högre ersättning i början av arbetslösheten väger upp för att människor efter 100 dagar får betydligt mindre i plånboken. Som om det inte är just då – när tiden går och jobben inte kommer – som tryggheten behövs som mest. Det är inte att försvara arbetares villkor – det är att försvara en politik som gör deras situation sämre. Det är då du plockas fram. Som arbetare. Som före detta byggnadsarbetare. Som ett alibi.

Priset för makt?

Det är precis den rollen som Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi sätter ord på när han kallar dig en ”sell-out”. Det är hårda ord. Men de träffar, därför att de pekar på något som allt fler ser, och jag har svårt att tro att du inte själv ser det. Sverigedemokraterna är inget parti för arbetare. Den Magnus jag en gång lärde känna – han som visste vad rättvisa och trygga villkor på arbetsmarknaden betyder i praktiken – stämmer inte överens med den röst jag hör i dag. Kanske är det priset för makt. Kanske är det lojalitet. Kanske är det något annat. Men frågan kvarstår: När blev det viktigare att försvara politiken än att stå upp för det man vet är rätt? Och jag tror, innerst inne, att du vet det också. Det är kanske dags att vara sann Magnus – inte mot rollen, utan mot dig själv.