info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Festool 980×240 v49

Låtsades vara rysktalande svartarbetare: "Kommer aldrig se Stockholm likadant igen"

Under sex månader gick han in i rollen som rysktalande svartjobbare utan papper. Författaren Pelle Sunvisson fick material till sin nya bok – och en unik insyn i migrantarbetares situation.
– Min blick kommer aldrig att bli densamma, säger han.

Pelle Sunvisson skapade en fejkad, rysktalande identitet och fick en inblick i en svart byggbransch. På den infällda bilden syns en av hans papperslösa kollegor på ett bygge. Foto: Anna Bredberg/Pelle Sunvisson

Vändplatsen var blöt och tom. En skylt välkomnade till Brandbergens centrum. Ruslan granskade busskurerna och husen, gatubeläggningen och den intilliggande parkeringens bilar. Överallt möttes han av rikedom. Han tänkte att även om han bara fick sopa upp smulorna här så var det mer än hela tuggor av armodet där hemma.

•••

Läs också Den sorgliga Sverigeresan

I den nya boken ”Svenska palmen” möter vi Ruslan från Ukraina. En ung man som chansar, lämnar fattigdomen därhemma och åker till Stockholm för att söka jobb.

Vi tar bussen till samma vändplats som Ruslan och ser höghusen och skylten som välkomnar till Brandbergens centrum. Vid ingången till centrumbyggnaden dyker författaren Pelle Sunvisson upp, i en moderiktig vinterjacka och mörka jeans.

Det är långt ifrån de byggkläder han bar under ett speciellt halvår av sitt liv. För att kunna berätta om Ruslan tog nämligen Pelle arbeten som papperslös och i perioder bodde han även med migrantarbetare, i en lägenhet ett par stenkast från Brandbergens centrum.

– Där borta bodde jag. Vi var 10 personer i en lägenhet, säger Pelle och pekar bort mot några ljusbruna sjuvåningshus.

Den 41-åriga författaren berättar hur bokprojektet växte fram, hur han skapade sin fejkade, papperslösa identitet från ett land i östra Europa.

Läs också Han höggs i halsen av byggchefen – "Jag kommer att döda dig!"

– Jag pratar bra ryska men har en specifik brytning. Så jag skapade min identitet utifrån det, ungefär som man gör i en bok. I november förra året sökte jag mina första jobb på Svenska Palmen (en sajt för ryskspråkiga i Sverige), säger Pelle.

Han får några droppar duggregn på sina runda glasögon. I dag är Brandbergen lika blött som för Ruslan i bokens inledning, så vi tar skydd i det bedagade betongcentrumet och hittar några lediga stolar vid en grillkiosk.

Pelle slår sig ner och berättar att jobbsökandet som papperslös gick trögt i början.

– Men det visade sig att det fanns många grupper på mobiltjänsten Viber, där arbetsköpare söker arbetare. Jag började svara på allt och insåg att ju fräckare jag var, desto bättre gick det. Jag sa att jag hade en massa erfarenhet som jag inte hade. Folk vill tro på en – och så kör man.

Gick arbetsgivarna på din fejkade identitet?

Läs också Mörkaste delen av branschen – skjutningar, hot och utpressning

– Det var egentligen ingen som brydde sig. Alla ville bara ha billig arbetskraft. Allting i den här papperslösa världen utgår ifrån att man ställer så få frågor som möjligt.

Arbetet med att skotta snö på tak i Stockholms innerstad skedde med sliten, utgången säkerhetsutrustning. På bilden syns Pelles Sunvissons ukrainska kollega. Foto: Pelle Sunvisson

Första jobbet var ett trädgårdsarbete i en villa några kilometer bort från Brandbergen.

– Jag rensade gräs mellan gatstenarna. Vi skulle hålla villan i toppskick, medan kunden satt och betraktade oss från sitt arbetsrum.

Pelle tog sig snabbt in i byggsvängen, bland annat som målare och byggstädare.

– På Södermalm gjorde jag ett målerijobb i en lägenhet som kostade 15 miljoner kronor. Det var en fin renovering och de la mycket pengar på byggnadsvård och färgval. Samtidigt tog de in mig som papperslös svartjobbare. Jag hade 120 kronor i timmen, som jag delvis blev lurad på. Det slutade med att jag fick sparken för att jag tyckte att lönen borde betalats ut i tid.

Det var inga problem alls att komma in. Tullverket hade ingen koll.

Hur var det att få den inblicken?

– Deprimerande. De som utför arbetet får en väldigt liten del av kakan.

”Papperslöse” Pelle fick sedan jobb som byggstädare när Tullverket byggde om sina lokaler.

– Det var inga problem alls att komma in. Tullverket hade ingen koll. Jag blev förvånad över att jag som svartarbetare kunde göra jobb hos myndigheter, säger Pelle och blickar ut över det halvtomma inomhuscentrumet där bokens huvudperson Ruslan gått runt.

Pelle Sunvisson framför ett av husen där han bott tillsammans med 10 andra personer. Foto: Anna Bredberg

 •••

Han släppte en halvmeter på repet och klev över snörasskyddet också med den andra foten. Han kanade tills rumpan låg mot skyddet och lyfte sen över även den. Hans blöta högerfot landade mjukt i snösträngen. Han stödde sig på den och på takets allra yttersta. Vänsterhanden var nu hans enda kontakt med snörasskyddet och säkerheten ovan det.

•••

I januari föll snön över Stockholm. Pelle tog tillsammans med andra papperslösa påhugg som snöskottare. På Östermalm jobbade han tillsammans med ukrainska kollegor med att skotta bort snötäcken på tak, bland annat på statliga Vasakronans fastigheter.

– Vi fick selar och rep som hade bäst före-datum för länge sedan. Fästanordningen på taket var bara en stor krok och jag har svårt att se att det skulle vara lagligt.

Precis som Ruslan i boken har Pelle svårt för höjder. Så att ta sig längst ut på ett halt plåttak utan godkänd säkerhetsutrustning var en utmaning.

– Det var en sorts skräckblandad förtjusning. Det var fantastiskt att se ett vintrigt Stockholm uppifrån. Samtidigt stod vi där med dåliga skor och dåliga selar. Och så skulle vi längst ut på kanten och skotta ner snö. Det var obehagligt.

Där stod ni, en grupp svartjobbare på ett tak på Östermalm och gjorde ett livsfarligt jobb för välbärgade bostadsrättsföreningar?

– Ja. Där möttes den allra rikaste delen av Stockholm med den allra fattigaste. Det skar sig så fruktansvärt. Det här är det Sverige vi bor i. Jag kommer aldrig att se Stockholm likadant igen.

Pelle berättar att hans snöskottande, ukrainska arbetslag en dag fick order om att använda en skylift, som de inte hade någon utbildning i att sköta.

– Vi skulle manövrera den själva, när vi skulle hacka istappar på ett tak. Det var så klart helt orimligt och jävligt farligt.

Tack vare tiden som svartjobbare har Pelle skaffat sig en uppfattning om hur de papperslösa har det. Tydligast framträder bilden av hur extremt mycket arbete de tvingas till.

De super ofta ganska hårt. De har så lite tid för avkoppling och då blir alkohol en sorts genväg till det.

– Det vanliga är sexdagarsveckor och åtminstone tio timmars arbetsdagar. En vanlig vecka är 55–60 timmar och är det bråttom att göra färdigt ett objekt kan det bli ännu mer.

Hur påverkar det arbetarna?

– Allt som inte är jobb får väldigt liten plats i deras liv. Tillvaron utanför jobbet är egentligen en sorts mellansträcka för att sköta det praktiska – för att hinna sova och laga mat. De bara existerar och hinner inte göra mycket annat.

Stressen att vara borta i månader eller år från familjen i hemländerna påverkar också arbetarna, som ofta har sporadisk kontakt med fru och barn via nätet. En annan stress är frågan om de ska få pengar. Ofta jobbar de fyra, fem månader utan att få lön och lever på hoppet att den ska komma till slut. En tredje risk är myndighetsrazzior, att de ska bli gripna och hemskickade.

– Sammantaget blir det en enorm stress, en stress som egentligen är helt orimligt att tänka att en människa ska klara av under en längre tid, säger Pelle.

Tolk, författare, förhandlare
  • Namn: Pelle Sunvisson.
  • Ålder: 41 år.
  • Aktuell: Författare till boken ”Svenska palmen” som ges ut på Verbal förlag. Tidigare har Pelle Sunvisson bland annat skrivit boken ”Svarta bär”, en roman om utnyttjade bärplockares situation i Sverige.
  • Övrigt: Jobbar också fackligt för SAC, som tolk och förhandlare.

Han förklarar att det tunga livet leder till att många arbetare tar sin tillflykt i alkoholen.

– De super ofta ganska hårt. De har så lite tid för avkoppling och då blir alkohol en sorts genväg till det. De hinner glömma sina bekymmer en stund.

Den före detta läraren Pelle har fått en detaljerad kunskap om papperslösa arbetares vardag och har kunnat använda den i en autentisk roman. Priset han fått betala är sex månaders slit på byggen för kriminella arbetsgivare, livsfara på snöiga tak och boende i en lägenhet med 10 okända personer.

Innan våra vägar skiljs åt och Pelle går tillbaka mot den blöta vändplatsen passar vi på att fråga: Var det värt det?

– Det har varit värt det för mig. Det har öppnat en värld som jag inte har sett förut som existerar parallellt med vårt vanliga samhälle. Det gör att min blick aldrig kommer att bli densamma.

Annons
EHRAB 250×600 v49c
EHRAB 250×600 v49a
EHRAB 250×600 v49b

Du läser: Låtsades vara rysktalande svartarbetare: "Kommer aldrig se Stockholm likadant igen"