info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Byggnadsarbetaren 980×240 v9
DÖDEN PÅ BYGGET

Fem vänner berättar: Våra pappor dog på byggjobbet

De kommer aldrig att glömma.
Och de slipper aldrig sorgen.
Men de fem vännerna bär sina tunga minnen tillsammans.

Det börjar mörkna i centrala Hedemora, trots att det bara är tidig eftermiddag. En klibbig, grå dimma har lagt sig över den lilla staden i södra Dalarna och ingen verkar vilja gå ut. Inte ens den lilla Tempobutiken vid huvudgatan har några besökare.

Det är tyst och tomt.

Men så glider några bilar in på parkeringen vid torget där en nedbränd grillkiosk en gång stod. En av bilarna kommer söderifrån, där det någon kilometer bort står en nedlagd mack vid en lerig dalgång. Nere i dalen hände något hemskt för snart tre år sedan, något som inte borde ha hänt.

På parkeringen vid torget kliver en långsmal, blond tjej med svart bomberjacka ut ur en gammal välhållen Mercedes. En lika lång, rödlätt tjej med stålbågade glasögon har parkerat en mörkgrå Ford. Till slut är de fem unga kvinnor i 20-årsåldern i mörka kläder som smäller igen bildörrar och tillsammans går bort över torget.

De är vänner – Amanda, tvillingarna Elin och Anna och systrarna Jennifer och Ida – och vi går in på fiket där några av dem ibland brukar ses.

På kaféet hinner hästtjejerna garva åt en dråplig historia om när Anna blev avkastad från Jennifers häst innan samtalet kommer in på det vi egentligen är här för att prata om. Då tystnar skratten snabbt. Orden blir trevande. För det kommer att göra ont att berätta.

Det är snart tre år sedan dagen då allt förändrades för Ida Ekenstein, 19 år. Foto: Maria Hansson

– Det tog så lång tid innan man på riktigt fattade vad som hade hänt, säger Ida Ekenstein, hon med Mercan och den yngsta i gruppen med sina 19 år.

Ida och systern Jennifer sitter tätt tillsammans. Båda två vet alltför väl vad som hände i dalen borta vid macken den där februaridagen för snart tre år sedan, när snön låg vit över bygden.

Ida fick de första tecknen på att något var fel sent under eftermiddagen. Efter skolan stod hon vid busshållplatsen i grannstaden Säter när det kom ett oväntat sms från hennes mamma Helena.

”Var är du?”

Ida skrev snabbt tillbaka att hon väntade på bussen för att åka till pojkvännen i byn intill, precis som de hade kommit överens om tidigare. Då kom ett nytt sms från mamma:

Ida ville inte alls bli hämtad och protesterade. Nytt meddelande från mamma:

”Jennifer kommer och hämtar dig.”

Den skarpa tonen var ovanlig. Hon och mamma gick bra ihop och Ida trivdes hemma på gården i byn Nisshyttan. Hon levde tonårsliv i en liten stuga intill det stora, röda trähuset med vita knutar där resten av familjen bodde.

Ida uppskattade även småprojekten med pappa Thomas, när de ”bara var” tillsammans. Ibland meckade de med Idas moped i garaget. Pappa som var motorexpert briljerade med att ställa perfekta diagnoser på vad som behövde fixas.

Ibland klöv Ida och Thomas ved till pannan, körde och staplade vedträna medan de småpratade om vardagen, om jobb och knasiga kompisar i skolan.

Pappa Thomas med den klara blicken och den blonda kalufsen kunde ibland höja rösten, men han surade aldrig särskilt länge och var alltid nöjd oavsett vilka val Ida gjorde i livet. Det var en bra pappa, en bra kompis.

Det var inte så konstigt att Ida gick i anläggningsarbetaren Thomas fotspår. Hon hade också valt byggbranschen och utbildade sig till snickare på bygglinjen.

Den händiga duons kommande projekt var att skaffa höns. Far och dotter var i full färd med att planera för hur de skulle bygga ut på gården.

Så visst hade Ida det bra. Men just idag ville hon hem till sin kille. Var det så svårt för mamma att förstå? Ida var konfunderad när hon lämnade hållplatsen och gick över det snötäckta busstorget.

Jennifer, som redan hade flyttat hemifrån, kom i bil tillsammans med sin sambo och parkerade i hörnet av torget. Ida såg sin systers sammanbitna ansikte på håll och förstod direkt att något inte stämde. Grät Jennifer?

Thomas Ekenstein 1974–2018

Under läggning av dagvattenledningar befann sig anläggningsarbetaren Thomas Ekenstein nere i ett drygt fyra meter djupt schakt, när schaktväggen rasade in och han begravdes i tonvis av jord. Han avled direkt.

Tidigare den dagen hade pappa Thomas jobbat i den uppgrävda, leriga dalen vid macken i Hedemora. Han hade lagt vattenledningsrör längst ner i dalgången i ett fyra meter djupt schakt.

Förhållandena var svåra med stort marktryck och lerig jord och det var ett farligt jobb som krävde extra försiktighet och stora säkerhetsmarginaler. Antingen ska man använda en stödkonstruktion i schaktet eller gräva ut i sidorna, slänta, för att förhindra ras. Men inget av det var gjort.

Hemma i Nisshyttan hade Thomas den senaste tiden pratat om att han var rädd för att gå ner i schaktet i dalen. Men den lojale anläggaren hade arbetspass efter arbetspass gjort som han blivit tillsagd och även den här dagen, den 19 februari 2018, klättrade han ner i det djupa schaktet för att lägga rören på plats.

Vid elvatiden hände det som familjen fruktat. De tunga jordmassorna kom plötsligt i rörelse, schaktväggen rasade in och Thomas hade inte en chans när leran vällde över honom. Han begravdes i tonvis av jord. Döden blev ögonblicklig.

Jennifer hade precis fått beskedet och där vid bilen berättade hon för sin lillasyster.

– Pappa finns inte längre, sa Jennifer lugnt medan tårar rann på hennes kinder.

Ida kunde inte ta in orden och som i en overklig dröm snurrade tankarna allt snabbare i hennes huvud: ”Det kan inte vara sant! Säg att det inte är sant!”

Sedan grep chocken tag i henne med full kraft och hon skrek högt, rakt ut. Pappa fanns inte mer. Ida fortsatte att skrika medan Jennifer grät stilla.

Den overkliga drömmen fortsatte i mormors lägenhet en bit bort. Där fanns poliserna och prästen som pratade om saker som inte gick att förstå, mamma Helena som gick runt i lägenheten och sa samma fras, om och om igen:

– Hur ska jag klara det här? Hur ska jag klara det här?

”Det var en sådan chock när Jennifer berättade vad som hänt och jag kunde verkligen inte förstå det”. Systrarna Ekenstein är ännu mitt i sorgen. Foto: Maria Hansson

♦ ♦ ♦

På fiket har samtalet kommit in på vad som sker när döden kommer oväntat och brutalt, som för Jennifer och Ida.

– Om någon förlorar sin förälder i en sjukdom så är det så klart jättetufft. Men man är beredd. Det var en sådan chock när Jennifer berättade vad som hänt och jag kunde verkligen inte förstå det, säger Ida.

– Jag vet. Det finns inget värre än att förlora någon på det här sättet, säger Amanda Fogel.

Hon sitter längst inne i hörnet, snurrar på en nyckelknippa på bordet och tittar ut genom fönstret, ut i mörkret. Om man följer huvudgatan där ute och kör vidare norrut, förbi naturområdet Stadsberget, kommer man till slut bort till Västerby där Amanda har växt upp.

– Du var väl pappas tjej, eller hur? säger Anna.

Amanda nickar och det blänker till i hennes blå ögon. Hon hade också en pappa som hette Tomas.

Fem vänner –  Elin och Anna Berggren, Amanda Fogel och Ida och Jennifer Ekenstein har alla förlorat sina pappor i arbetsplatsolyckor. Elin och Anna miste även sin farfar. De har inte aktivt sökt sig till varandra på grund av olyckorna, utan lärt känna varandra på andra sätt. Ändå finns det en styrka i de gemensamma livsödena. Foto: Maria Hansson

Som liten följde Amanda sin pappa i hasorna mest hela tiden; när han fixade och renoverade i det vita tegelhuset i byn eller höll pedantisk ordning på buskar och träd på den stora tomten.

Förutom projekten med huset ägnade grävmaskinisten Tomas en stor del av fritiden åt motorer och på vintern var favoritsysslan att köra snöskoter. Mellan styret och pappa satt lilla Amanda, som höll i sig hårt för att inte ramla av och kiknade av skratt när skotern fick upp farten och snön yrde.

Ju äldre Amanda blev, desto mer lärde hon sig om skotrar och hur man körde. Pappa förklarade på sitt lugna, vänliga sätt hur man hanterade gasen och hur man styrde för att inte välta i kurvorna. Han pekade med sina stora pappanävar var bromsen och andra viktiga funktioner satt. När Amanda kom upp i tioårsåldern var det allt oftare hon som styrde och pappa som fick hålla i sig och njuta av åkturen.

På vintern tillbringade familjen sina semestrar och långhelger med vänner i Gördalen i norra Dalarna, där skoterlederna är milslånga och sträcker sig över bländande vackra fjällandskap, förbi små byar och älvar. Familjen mådde bra av snön och lugnet och skoterturerna hade blivit det stora, gemensamma intresset för far och dotter.

I övrigt gick vardagslivet på i lugn takt i det vita tegelhuset i Västerby. På morgnarna åkte Tomas till jobbet strax före sex och Amanda såg till att hinna upp för att säga hej då. Sedan fortsatte hon morgonen med frukost tillsammans med mamma Eva innan det var dags att cykla till skolan.

En dag i slutet av vårterminen 2010, när Amanda var tio år, hade mamma varit på utlandssemester och far och dotter hade fått rå om sig själva. Den ordningsamme Tomas hade passat på att sortera bort gamla prylar i huset och städat noga överallt, fixat ordning på verandan och ställt ut trädgårdsmöblerna. Det skulle bli en överraskning till Eva.

Mamma hade kommit hem sent på kvällen och Amanda gick upp extra tidigt den här dagen. Hon ville se mammas reaktion på det skinande rena hemmet. Och mamma blev precis så överraskad som Amanda och pappa hade hoppats.

– Det är typiskt dig, Tomas! sa mamma och skrattade åt den perfekta ordningen i ett skåp med skor.

Det blev en mysig morgon. Efter att Tomas hade fått i sig sin havregrynsgröt lämnade han som vanligt huset först av alla.

– Hej då, pappa! sa Amanda och gav Tomas en kram.

Hon visste inte att det var deras sista.

Amanda Fogel hade matte i skolan när hon fick besked om att hon måste åka hem. Sedan hände allt snabbt, som i en dimma. Foto: Maria Hansson

På anläggningsjobbet i parken i grannstaden Avesta gick något fel. Den här heta förmiddagen skulle Tomas justera en slang på marken. Med hörselkåpor på gick han ut ur sin grävmaskin och började flytta slangen samtidigt som hans kollega klev in i en stor anläggningsbil, en så kallad dumper.

Problemet var bara att kollegans maskin senast var besiktigad 1980 och inte hade några backsensorer. Den gav därför inte ifrån sig några varningsljud vid backning mot föremål.

Kollegan startade den stora bilen. När han skulle ge plats för ett annat fordon på arbetsplatsen började han backa, rakt på Tomas. Utan att märka vad som hänt vände han sedan bilen framåt och körde över Tomas på nytt.

Först därefter förstod mannen i dumpern vad som hänt, när folk runtom larmade om att Tomas låg död på marken.

Så istället för att komma hem till pappas middag blev Amanda avbruten när hon satt i ett grupprum i skolan och gjorde matteuppgifter. Fröken kom in med en allvarlig min och sa att Amanda måste åka hem.

Sedan hände allt snabbt, som i en dimma. Den gråtande fastern och kusinerna som hämtade i bil, resan till Avesta lasarett. Mötet vid begravningskapellet intill lasarettet.

De närstående skulle få ta farväl av Tomas, titta på honom en sista gång. En efter en gick alla i den samlade gruppen in den lilla sandfärgade byggnaden med tegeltak.

– Jag vill inte gå in dit, jag vägrar, sa Amanda och stannade utanför, i den stekande solen.

Hon trodde att pappa skulle se trasig ut.

Men efter en lång stund tog hon mod till sig, gick in i det kyliga kapellet och tittade på mannen som låg där framför henne. Då såg hon: Pappa var inte trasig, han var bara blå. Blå som en död person.

Efter den dagen följde en tid som Amanda minns svagt. Hon gick inte till skolan mer den terminen utan var hemma i det vita huset med mamma och gick sedan på pappas begravning.

Det kom blommor hem, och brev från klasskompisarna.

Efter sommaren började Amanda leka med vännerna igen och gick tillbaka till skolan.

Så på ytan var mycket som förut. Det blev till och med en vintersemester i Gördalen. Men det saknades någon på skotern.

Tomas Fogel 1968–2010

Under ett anläggningsjobb i en park i Avesta blev grävmaskinisten Tomas Fogel från Hedemora påkörd av en anläggningsbil, en så kallad dumper. Hans liv gick inte att rädda.

På fiket tittar den nu 20-åriga Amanda ner på fotografiet av sin pappa som hon tagit med sig och lagt ut på bordet.

Pappas ansikte med den markerade hakan och de ljusa ögonbrynen dyker med jämna mellanrum upp i hennes drömmar. Amanda drömmer att pappa kommer körande i en röd skåpbil och stannar på uppfarten till tegelhuset i Västerby. Han kliver ur bilen för att hämta sin dotter, men Amanda vill inte följa med. Hon säger: ”Du kan inte hämta mig nu, när du redan har valt att lämna mig en gång”.

Mannen på den lite suddiga bilden på bordet påminner mycket om Amanda.

– De säger att jag är jättelik pappa även i mitt sätt att vara. Det är kul att han finns kvar, fast i en annan kropp. Halva jag är ju min pappa, säger hon.

De andra runt bordet har också tagit med foton.

Anna Berggren håller i en av bilderna, som föreställer en man med blont hårsvall i nacken som kisar och ler stort.

Han heter Patrik ”Putte” Larsson och är Annas pappa. Det räcker med en snabb blick runt bordet för att se vem han är mest lik.

Men det är inte Anna själv. En Putte i kvinnlig version sitter bredvid henne. Tvillingsystern Elin har samma haka, kinder och ljuslockiga hår som tjejernas far och den slående likheten får ofta omgivningen att reagera. När Elin en dag stötte ihop med sin pappas vän på Hemköp, stelnade han till och utbrast: ”Oj, jag trodde först att det var Putte som stod där!”

Det är på liknande sätt deras pappa dyker upp i systrarnas liv. För Putte finns inte heller längre.

Elin Berggren var bara två år vid olyckan. Hon berättar att hon hela sitt liv sökt efter en fadersgestalt.

En morgon i september 1997, när tvillingarna var två år och lekte på förskolan, jobbade Putte med sin pappa Bertil på stålverket i Avesta. Far och son hade ett eget byggföretag och lagade taket i fabriken, svetsade och monterade.

De stod högt upp i en skylift när en traverskran, en konstruktion som sitter fast i en räls i taket, kom åkande mot de två byggarna.

En fabriksanställd som precis kommit tillbaka från semestern körde kranen och hade inte fått information om Puttes och Bertils jobb. Mannen stod i en skymd position där han inte såg de två byggnadsarbetarna och styrde kranen rakt in i skyliften. Det blev en ordentlig smäll, skyliften kom i gungning och både Bertil och Putte föll över 15 meter, rakt ner i det hårda fabriksgolvet.

Putte skadades svårt. I ambulansen på väg till lasarettet kom han till medvetande en kort stund.

”Hur gick det för farsan?” frågade han oroligt.

Bertil hade brutit nacken i fallet och avlidit direkt. Sjukhuspersonalen lyckades inte heller rädda livet på Putte, som bara blev 33 år.

Som tvååriga flickor förlorade Elin och Anna alltså både sin pappa och farfar samma dag. Att ha mist sin pappa så tidigt har påverkat systrarna på ett annat sätt än kompisarna runt fikabordet.

– Ni andra berättar fortfarande om händelser där era pappor var med. Medan vi inte har några sådana tillfällen, eftersom vi inte minns. Det är en annan sorg, säger Anna.

Systern Elin berättar att hon hela sitt liv sökt efter en fadersgestalt. Under högstadietiden bodde hon en tid hos en vän och tydde sig till vännens styvpappa.

– Och de senaste åren har jag haft väldigt nära kontakt med en av pappas bästa kompisar. Han har blivit morfar åt min lilla dotter Elsa. Jag har alltid letat efter en manlig förebild, säger Elin.

Anna har istället kommit väldigt nära mamma Hillevi, beskyddat henne.

– Jag har varit fruktansvärt rädd om mamma. Hon har varit den jag tagit om ryggen och varit med alla mina lediga stunder. Kanske i rädsla för att det ska hända henne någonting.

Bertil och Patrik ”Putte” Larsson, 1939–1997 och 1964–1997


Pappa Bertil Larsson och hans son ”Putte” jobbade tillsammans i sitt familjeföretag i byggbranschen. Den 12 september 1997 utförde de svetsningsarbete och monteringsjobb högt uppe i en skylift på stålverket i Avesta. En traverskran körde på skyliften och Bertil och Putte föll över 15 meter. Ingen av dem överlevde fallet.

Systrarna har fått berättat om den vänliga ”nallebjörnen” Putte som älskade att leka med sina döttrar, om hur de små tjejerna på somrarna stövlade runt i skogen med farfar och farmor, vid stugan utan el och rinnande vatten.

Trots att Anna och Elin inte har egna minnen av personerna som försvann, slår saknaden ofta till med full kraft. De pratar om ett tomrum och att de ”borde ha varit en till i familjen”.

– När jag var i artonårsåldern hade jag en ordentlig kris. Jag ville inte prata om olyckan, ville inte åka till kyrkogården, ville ingenting. Jag började undra varför det här hade hänt oss. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? säger Elin och tar en klunk mineralvatten.

Borta i hörnet vid bordet nickar Amanda igenkännande och säger:

– Precis så var det för mig när mamma träffade sin nya. Jag tyckte inte att han skulle komma och ersätta min pappa. Då blev det jättekris, med psykolog inblandad.

Amanda berättar att hon var elak mot sin mammas nya partner, fick utbrott och förbjöd honom att använda vissa uttryck som pappa Tomas hade använt.

Även mindre händelser i vardagen kan när som helst få sorgen att gripa tag i någon av de fem vännerna. Det kan vara en släkting som visar en gammal familjebild, en dödsolycka på tv-nyheterna – eller någon av pappas kompisar som dyker upp på stan och vill prata om gamla tider.

Ida berättar att hon efter olyckan ibland såg sin pappas gamla skåpbil, en Citroën som familjen börjat använda, stå parkerad vid det röda huset i Nisshyttan.

– Då blev jag först glad och tänkte att pappa också var hemma. Men nej, det var han ju inte.

♦    ♦    ♦

Det är Anna som först lägger märke till det. Jennifer har gått på toaletten och kommer inte tillbaka. Några bitar morotskaka ligger kvar på assietten vid hennes plats.

– Ida, vill du kolla hur det är med Jennie? säger Anna.

– Jag blir så jävla känslig då.

– Ok, jag kan gå in.

Efter några minuter kommer Jennifer och Anna tillbaka och sätter sig vid bordet. Jennifer har gråtit men ser samlad ut och rättar till glasögonen.

Hon är fortfarande mitt i sorgen. Efter att jordmassorna tog hennes far i den leriga dalen den där vintern flyttade Jennifer tillbaka hem till gården i Nisshyttan en tid för att stötta mamma Helena. Det praktiska jobbet efter bortgången tog mycket energi, med bodelning, begravningsbestyr, räkningar och olika fordon som behövde skrivas över.

Det blev ingen tid över till att sörja.

Och efter allt praktiskt jobb vid Thomas död ville familjen Ekenstein skipa rättvisa. Någon skulle få stå till svars för slarvet i schaktet.

Det blev en stämning om grovt arbetsmiljöbrott, krav på skadestånd och miljonböter för företaget som Thomas jobbade för. Men rättegången sköts upp gång på gång och började först i november 2019, nära två år efter olyckan.

I tre dagar skärskådades Thomas död och vem som var skyldig till den, med de anhöriga som plågade åskådare. De gamla såren revs upp.

När domen sedan föll och ingen ansågs skyldig blev det ett tufft besked för Jennifer.

– Det kändes så orättvist, säger hon och förklarar att hon själv inte kan gå vidare innan det blivit ett avslut i rätten.

Eftersom hennes pappas fall har överklagats till hovrätten, där förhandlingarna har skjutits upp på nytt, kan hon inte förmå sig att ta tag i sina känslor.

Det är svårt att inse att hon inte längre kan ringa pappa, allkonstnären som Jennifer brukade fråga om allt. Han som visste hur man lagade en bil och hur man tapetserade, som hjälpte Jennifer och sambon Dennis när de flyttade till ett eget hus i en närliggande by. Han som la golv och renoverade inne i huset, byggde en höbod och ett vindskydd till de lösgående hästarna.

Han som var eld och lågor över att bygga ut det unga parets villa med en farstukvist men som aldrig fick komma igång med jobbet, eftersom hans liv slutade i ett lerigt schakt vid 43 års ålder.

– På grund av misstag och slarv! säger Anna med eftertryck, när vi lämnar fiket för att ta lite luft.

Vi går bort till det tidigare så välskötta Stadshotellet, där den putsade fasaden nu ramlat av på sina ställen. Det har blivit beckmörkt ute och små iskalla regndroppar piskar mot ansiktet. De nära vännerna Anna och Jennifer stannar till bredvid varandra. De minns båda rättegången i Falun, där Anna fanns med som stöd.

– Vi satt tillsammans hela tiden, när det var förhandlingar och när det var pauser. Vi lämnade inte varandras sida och pratade hela kvällarna om det som hänt, säger Anna och skakar bort några regndroppar ur det mörka håret.

Precis som Jennifer kan alla i den lilla gruppen räkna med stöd från någon av vännerna när det blir tungt. De har inte aktivt sökt sig till varandra på grund av olyckorna, utan lärt känna varandra på andra sätt. Ändå finns det en styrka i de gemensamma livsödena.

– Jag tycker framför allt att det är skönt att känna någon som varit med om samma sak, säger Ida.

– Ja, som man kan snacka med om man behöver det, fyller Amanda i. Om jag skulle prata med andra kompisar skulle de inte förstå. De vet ju inte hur det är att förlora någon på det sättet.

Vi går in på en kullerstensgata. Tjejerna passerar en begravningsbyrå i en låg huslänga och det blir knäpptyst ett kort tag. När samtalet kommer igång igen märks tydligt frustrationen och ilskan som de bär på, vad som driver dem att berätta.

– Hade det funnits backvarnare på den här dumpern, som det skulle ha gjort, så hade pappa levt, säger Amanda.

– Kanterna var helt raka där i gropen. Man ska ju schakta, det ska vara släntat, säger Jennifer.

– Hade någon bara gått dit och kollat innan de började köra traversen på fabriken … säger Anna.

Ingen har dömts för någon av Thomas, Puttes, Bertils eller Tomas olyckor, trots flera uppenbara brister.

Elin säger att hon hoppas att dödsfallen inte sker förgäves, att branschen lär sig något av dem. Men varje år dör ett femtiotal personer på arbetsplatser i landet, en siffra som verkar ligga fast trots en viss nedgång coronaåret 2020.

När Tomas Fogel 2010 blev överkörd på anläggningsjobbet i Avesta dog 53 andra personer på jobbet i Sverige. När Thomas Ekenstein 2018 fick jordmassorna över sig i dalen, avled 49 andra.

Det är därför de fem vännerna har valt att återuppleva sina tunga minnen och berätta. De accepterar inte fler onödiga olyckor och vill visa hur hårt dödsfall slår mot anhöriga.

Amanda, Elin, Anna, Jennifer och Ida har valt att berätta för att visa hur hårt dödsfallen slår mot anhöriga. ”Det känns i hjärtat varje gång man höra om någon som dör”. Foto: Maria Hansson

För de unga kvinnorna, som försiktigt går över de våta, halkiga gatstenarna, är en ny dödsolycka mycket mer än en siffra i statistiken.

– Det känns i hjärtat varje gång man får höra om någon som dör. Man känner med familjen, vilket helvete de har att gå igenom. Ändå blir det ingen förändring. Företagen verkar resonera som att det är tråkigt att folk dör, men att det bara är att köra på som vanligt, säger Amanda.

– Det är ju skit! Att det fortfarande förekommer gör att jag blir så förbannad, säger Anna med sammanbiten min.

Ida, som ser byggbranschen från insidan som snickarlärling, får något mörkt i blicken och säger:

– Det ska gå så fort. Det viktigaste är att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

När vi gått runt ett par kvarter i den tysta staden, förbi skolan och kyrkan, börjar ilskan lägga sig. En av tjejerna drar till och med ett skämt om att de ser ut som ett begravningsfölje i sina svarta jackor. Till slut kommer vi tillbaka till parkeringen vid torget och det är dags att åka hem.

– Jag vill käka. Vem hänger på? frågar Anna.

Syrran Elin och Jennifer är också hungriga medan Amanda och Ida har annat att göra. Innan de fem vännerna drar iväg åt olika håll tar de några minuter till att prata om vardagen, om hästar och Elins musikälskande ettåring Elsa. Om annat än sorg, död och tunga minnen.

Skratten ekar över det öde torget. De fem vännernas andedräkter bildar små vita moln av rök där de står i en halvcirkel och småpratar.

Tomas, Puttes och Thomas döttrar. Bertils barnbarn.

De verkar lättade. Nu har de berättat.


Läs mer:
Kollegorna som dog på bygget 2020
Hans bror dog i rasolyckan
Domen efter rasolyckan
Nu överklagas domen

Annons

Du läser: Fem vänner berättar: Våra pappor dog på byggjobbet