info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
3D Hyrliftar 980×260 V29
Historiskt arbete

De räddar Gamla stans sjunkande hus

Varje år sjunker husen mellan tre och fyra millimeter. Orsaken är att träpålarna, som de gamla husen står på, håller på att ruttna sönder. Borroperatörerna Nicholas och Angus McCabe utför ett viktigt arbete när de räddar de gamla 1600-talsbyggnaderna.

Betongoperatörerna Nicholas och Angus McCabe grundförstärker de gamla 1600-talsbyggnaderna i Gamla stan i Stockholm. Foto: Anna Simonssson

I en av våningarna i Gamla stan i Stockholm pryds taklisten av en vacker stuckatur. En vit kakelugn med grönt mönster tornar upp sig mot den vita väggen. När fastigheten byggdes på 1600-talet var det ett av de första husen i kvarteret Daedalus. Då var allt nytt och framför allt rakt.

I dag går det inte att se en enda rak linje när man ställer sig några meter från fönstret. Allting lutar; väggar, fönster och tak.
– Man blir sjösjuk att stå här, säger Svante Ekesiöö, projektledare på Skanska.

Nere i trapphuset pekar han på flera sprickor som finns i väggen. Sättningarna är allvarliga tecken på att de gamla husen är i stort behov av grundförstärkning.

Träpålarna, som husen först byggdes på, håller nämligen på att ruttna sönder på grund av att de syresätts. Orsaken är att grundvattennivån sänks och marknivån höjs. Varje år sjunker husen mellan tre och fyra millimeter.

Husen förstärks genom att rören borras ner genom jordmassorna, ner till berggrunden. Foto: Anna Simonssson

Under sommaren 2016 inleddes därför ett omfattande arbete att förstärka de sex husen i Gamla stan. Fastighetsägaren Stadsholmen är både beställare och byggherre. Skanska har en totalentreprenad i samverkan med beställare och med några underentreprenörer. Skanska har i sin tur anlitat flera underentreprenörer som utför rivningsarbete, grundförstärkning och betongarbete.

I källaren står oljiga metallrör staplade på varandra på lastpallar. Längst in i hörnet står en smutsig borrmaskin och flera rör sticker upp ur betonggolvet. Här arbetar två borroperatörer, bröderna Nicholas och Angus McCabe.

De kommer från Nya Zealand och förstärker husen genom att borra ner metallrör genom marken, ner till berggrunden. Vid borrningen trycks och roteras rören ner genom jordmassorna, i stället för att man använder slagborrning med vatten eller luft.

Nicholas McCabe visar upp en rutten träpåle som han har stött på vid borrningen. Foto: Anna Simonssson

– Det är en tidskrävande och dyr metod, men den är skonsam mot jordmassorna och minskar vibrationerna, säger Rani Isa, arbetschef för grundförstärkningen på Besab region Grund Öst.

Vi kanske har kalkylerat att det ska ta två dagar, men det kan ta upp till 14 dagar.

Nicholas McCabe, borroperatör på Besab

I det cirka 50 kvadratmeter stora rummet ska 19 pålar borras ner. Borroperatören Nicholas McCabe tycker att själva borrningen är en utmaning och det finns många hinder på vägen. Han visar upp en trästump i sina smutsiga och oljefläckiga händer, en liten bit av en rutten träpåle.

En sådan liten träbit kan ställa till massor av besvär vid borrningen och det kan därför ta tid att borra ner en enda påle, cirka 25 meter ner i marken.

– Vi kanske har kalkylerat att det ska ta två dagar, men det kan ta upp till 14 dagar, säger Nicholas.

Husen är byggda på sjöbotten och själva marken är utfyllnadsmark med sopor, skräp och bråte. Nicholas och Angus McCabe berättar att de har stött på spännande fynd, bland annat delar från djur och läderbitar.

Det är ett omfattande arbete att förstärka fastigheterna i Gamla stan. Grundförstärkningen inleds med att man river ut betonggolvet och gräver ut marken. Sedan gjuts ett arbetsgolv, där borrmaskinerna sätts fast.

När pålarna borrats ner i marken gör armerarna en ny betongkonstruktion som blir golv i källaren. I rummet strax intill Nicholas och Angus McCabe håller betongarbetarna på att armera in de gamla balkarna i den nya konstruktionen med dubbar.

Armeringsjärnen är grövre och tyngre än vanliga armeringsjärn. Foto: Anna Simonssson

– De är 25 millimeter i diameter. Dubbarna är betydlig grövre än vanliga armeringsjärn och därför tyngre att jobba med, säger Mattias Edstein, betongarbetare på Betongkungen.

Han tycker att det skiljer sig från ett vanligt bygge, eftersom det är trångt och att man får bära in mycket material för hand. Samtidigt tycker han att det är ett bra samarbete mellan olika yrkesgrupper.

Här måste man hjälpa varandra, så att alla kommer fram så bra som möjligt.

Svante Ekesiöö, projektledare på Skanska

Alla yrkesarbetare har genomgått en halvdagskurs som kallas Samverkansutbildning. Under denna kurs delas yrkesarbetarna in i grupper och får lära sig hur man ska samarbeta vid olika moment.

– Här måste man hjälpa varandra, så att alla kommer fram så bra som möjligt. Och man kan kanske inte ha den ordningen som man brukar ha, säger Svante Ekesiöö, projektledare på Skanska.

För samtidigt som grundförstärkningen pågår utför Skanska ett renoveringsarbete uppe i husen, med bland annat fasad- och fönsterrenovering, byte av stammar och att sätta in nya kök och badrum.

Fastigheterna i Gamla stan är blåklassade. Med detta menas att man inte får göra några ingrepp i byggnaden, som ur kulturhistorisk synvinkel är ovarsamma. Det innebär att renoveringen blir mer komplicerad än på andra byggen.

På andra våningen håller rörmokaren Fredrik Grenefalk, som arbetar på Sandbäckens rör, på att koppla in de nya vatten- och avloppsstammarna. Under 1970-talet renoverades byggnaden och då gjordes nya hål. Men dessa hål är små och några nya håltagningar får inte göras på grund av det kulturhistoriska värdet. Det kan därför bli krångligt att dra rören.

I kvarteret Daedalus i Gamla Stan sker grundförstärkningen. Foto: Anna Simonssson

– Man får verkligen kompromissa med allt som man gör. Om jag drar det här röret får jag plats med det andra röret då? funderar Fredrik.

Dessutom installeras gjutjärnsrör i fastigheterna. Det är mer brandsäkert, men dessa är också svårare att montera än vanliga plaströr.

– Det blir tyngre och mer skruvjobb. Men det är intressant med gamla byggnader. Och jag känner inte någon tidspress som på ett vanligt bygge, förklarar Fredrik Grenefalk.

Därför måste pålarna bytas ut
  • De första husen i kvarteret Daedalus började byggas på träpålar på 1600-talet. Genom århundrandena har marknivån höjts och grundvattennivån sänkts.
  • Det innebär att träpålarna i marken bryts ner och ruttnar, eftersom de har kommit över grundvattennivån och syresatts. Därmed uppstår rörelser och skador i husen.
  • Samtidigt som grundförstärkningen pågår renoveras huset invändigt, bland annat byts stammarna ut, nya kök och badrum sätts in.
Katarina Connheim
arrow_forward Senaste nytt
info

Byggnadsarbetaren.se använder cookies för att optimera upplevelsen för dig som besökare. Läs mer