info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Annons

Charlie vann över döden

Efter olyckan tog familjen ett sista farväl av sin 18-åring vid en sängkant på sjukhuset. De vågade inte tro att han skulle överleva. Men Charlie Storm ville annorlunda.

Han stod på vinden till huset de skulle riva och slängde ut bråte. Det är det sista Charlie Storm minns. Därefter är minnet totalt blankt. Det är som om kroppen inte vill ta in vad som hände den 10 oktober 2012. Då föll Charlie Storm 17 meter när en teleskoplastare välte på ett elevbygge vid Kvinnerstaskolan i Örebro. Hans kropp slogs sönder när krankorgen träffade marken och landade vid en vedhög på hustomten. Charlie svävade mellan liv och död i flera veckor.

Hösten 2014, två år senare, hade rättegången om olyckan precis börjat i Örebro tingsrätt. Charlie satt i rättssalen bredvid sin mamma och pappa. Åklagaren visade en bild på hur högt lastarens bom var upprest. Charlies första tanke var:
– Oh shit. Det var högt. Det där överlever man inte.
För första gången insåg han hur högt han verkligen fallit. För Charlie var rättegången en del i att återerövra sin historia. Minnesbilderna har återvänt bit för bit.
– Jag har nog inte insett hur illa det var eller hur illa skadad jag varit. Det är svårt att ta in, säger han.
Hans första minnen från tiden efteråt kommer från sjukhuset i Örebro, en månad efter olyckan.
– Jag minns att jag såg min egen mobiltelefon och en tv på väggen. Jag förstod att jag var på sjukhus och min första tanke var: Vad gör jag här?
Men han kunde inte fråga. För olyckan hade skadat hans stämband och talcentrum och det dröjde flera månader innan han kunde kommunicera.
– Det var väldigt jobbigt att jag inte kunde meddela mig, inte kunna fråga var jag var.

Läs också Så ska olyckor stoppas – fler kontroller av liftutbildning

Hela tiden fanns familjen där. Mamma Malin, pappa Roger och lillebror William, 18 år. För dem var tiden efter olyckan som en lång mardröm. De såg knappt mer än en timme framåt i taget. Malin glömmer aldrig telefonsamtalet hon fick i bilen den där eftermiddagen.
– En röst sa att det hänt en olycka och att Charlie låg på sjukhus. Det enda jag hörde om skadorna var att han brutit benen.
Hon hämtade Roger och de reste till sjukhuset i tron att Charlie visserligen var skadad, men rätt okej.
– Men läkarna som mötte oss var jätteallvarliga. Bara hjärnskadorna gav Charlie endast fem procents chans att överleva, berättar Roger Storm.
Charlie hölls nersövd och förbereddes för transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men först skulle familjen få möta honom. Den Charlie som lämnat hemmet på morgonen gick inte att känna igen. Sanningen var att de inte trodde att han skulle överleva.
– Det var ett farväl när vi gick in till honom. Vi var rädda att han inte ens skulle klara resan till Uppsala. Han var ju helt sönderslagen, berättar Malin.

Charlie fördes i väg och mitt i chocken satte sig Malin och Roger i bilen och reste först till olycksplatsen och sedan till skolan för att leta upp och ta hem Charlies ögonsten. En svart Volvo 940.
– Vi tänkte att om det värsta händer kommer vi inte att orka hämta den, säger Roger Storm.
Charlies tillstånd var livshotande under de två första veckorna på sjukhuset i Uppsala.
– Varje dag talade de om att det kunde ta slut fort. Inget fungerade. Hans kropp kunde till exempel inte ta upp näring, berättar Malin.
Men Charlie hade en styrka, envishet och livsvilja. Han greppade de fem procenten överlevnadschans och kom tillbaka till livet – och till Örebro. Då började en lång och mödosam resa. Charlie satte som mål att kunna prata vettigt och gå till jul.
– På min födelsedag i december var han hemma på permission och då viskade han för första gången ”god morgon, mamma” berättar Malin.
Parallellt måste kroppen också lära sig äta igen. Charlie varken kunde eller fick äta själv, utan sondmatades de första månaderna. Han rasade i vikt, samtidigt som han längtade efter mat.
– Jag minns fortfarande första gången jag kände smaken av en köttbulle. Det var fantastiskt.

Han är opererad så många gånger att han tappat räkningen. Han har 50 ärr. Men samtidigt har läkningen gått snabbare än någon vågat hoppas. Efter tre månader på sjukhus fick Charlie äntligen komma hem för gott. Då hade han varit hemma på permission ett antal gånger och bara längtade tillbaka till familjens kök och omsorg.
– Vi försökte peppa Charlie. Jag hade ett mantra som jag upprepade om och om igen, från olycksdagen och framåt, berättar Malin. Det var: ”Det har hänt en olycka. Du har skadat dig jättemycket. Vi tar hand om dig. Det kommer att bli bra”.

Charlie hade endast fem procents chans att överleva. Här kollar han och föräldrarna Roger och Malin i dagboken från centralintensiven i Uppsala.

Hon sitter vid köksbordet i familjens blå villa i Örebro. Bredvid sitter Charlie, Roger och katten Inka. Alla betydelsefulla i Charlies läkprocess. De är också tydliga med hur de ser på olyckan.
– Jag är förbannad och besviken på skolan och läraren över att det här kunde hända. Läraren skulle varit på plats när eleverna körde maskinen och lärt dem säkerhet. Det var så slarvigt, onödigt och nonchalant att det kunde ske, säger Roger Storm.
Det mesta om olyckan har Charlie fått veta av sina två bästa kompisar som var med. Mattias Bergström stod också i korgen när maskinen tippade, men han blev lindrigare skadad. Pontus Schmidt körde maskinen och har vittnat om hur han nästan inte stod ut innan han visste hur det skulle gå med kompisen.

Eleverna höll på med ett projektarbete. De skulle avsluta dagen med att ta bilder på ett tak där de plockat bort tegel. I sin ambition att få bra bilder beslöt de att gå upp på maxhöjd, 17 meter. Då välte maskinen. Flera saker tros ha bidragit. Höjden, liksom att marken var instabil och sluttande. Dessutom kördes maskinen från hytten i stället för från arbetskorgen, vilket är förbjudet enligt säkerhetsinstruktionerna. Läraren hade sagt åt eleverna att köra från hytten, eftersom styrdosan i korgen inte fungerade, men utan att tala om att det var förbjudet. Han såg ingen risk med detta, har han sagt, eftersom arbetshöjden för att plocka tegel var fyra–fem meter.
När olyckan hände var Charlie och hans kamrater ensamma. Läraren hade besökt eleverna några gånger under dagen, men hade strax innan lämnat
arbetsplatsen. Varken han eller skolan tycker att läraren ska vara på plats hela tiden under projektarbete.
– Jag tycker det är fel. Detta är farliga maskiner. Mina kompisar hade inte fått veta något om säkerheten och hade bara kört någon dag med maskinen, säger Charlie.

Kompisarna har varit ett stort stöd för honom. Han, Pontus och Mattias fann varandra direkt då de valde inriktning anläggningsfordon på bygg-
och anläggningsprogrammet. De har samma motorintresse och starka ambition.
– Vi träffas till och från och jag vet att de alltid finns där, säger Charlie.
Under vårterminen återvände han till skolan. Han åkte med Mattias, var med så mycket han orkade och höll föredrag om sin olycka. Men när vännerna gått ut skulle Charlie fortsätta ensam. Hans sista år på skolan blev en stor besvikelse.
Teorin gick bra. Där fanns en specialpedagog som kunde lära ut.
Men i maskinkunskap, hans favoritämne, fungerande det inte alls.
Charlie berättar att han lämnades ensam hela dagar med övningsuppgifter inom anläggningsarbete. Med maskin och körning. Han kände sig helt isolerad och hade inte ens någon att äta lunch med.
– Lärarna fattade inte att jag inte kunde ta information som alla andra elever. Det kan man inte om man haft en hjärnskada som jag. Jag fick ingen feedback, eller så var den negativ. De sa bara vad jag missat, att jag var ouppmärksam, säger han.
Charlies familj såg hur han blev alltmer nedstämd och deppig. Till slut, under vårterminen, gav han upp. Han som kämpat sig tillbaka till livet, vägrade att gå till skolan under två, tre veckor.
– Vi trodde att det skulle finnas en beredskap att ta hand om Charlie, göra allt för att stötta honom och följa upp hans arbete. Men det var tvärtom. Skolan knäckte Charlie och hans humör. De lyckades med vad varken olyckan eller skadorna klarat, säger Malin.
Till slut krävde familjen ett möte med skolan. Det blev lite bättre efter det, men aldrig bra.
För Charlie var det en lättnad att lämna gymnasiet i våras.

Nu i höst kom det rättsliga efterspelet efter olyckan. Två skolchefer och läraren stod åtalade. Rättegången var viktig för Charlie och familjen av flera skäl.
– Ansvaret måste bli utrett och det är viktigt att något liknande aldrig får hända igen, säger Roger Storm.
Samtidigt tyckte Charlie att det var märkligt att sitta i rätten där alla åtalade nekar till ansvar. Han reagerade starkt när försvarssidan anklagade eleverna för buskörning.
– Det kändes fruktansvärt och felaktigt att de skyllde på oss, säger han.
Men rättegången är ingen slutpunkt för Charlie, oavsett vad utslaget blir. För honom fortsätter kampen för att bli så bra som möjligt, även om han vet att han alltid kommer att få leva med vissa bestående men. Fler operationer återstår, mer rehabträning och så ska han ut och söka jobb.
Han tycker att olyckan har tagit ifrån honom mycket. Hans stora dröm om att jobba med lastbil, hans hälsa. Vissa kompisar har dragit sig undan.
– Jag är inte samma person som för tre år sedan. Det känns som att skolan har stulit några av mina bästa år och min framtid, säger han.
Men hans viljestyrka är obruten. Och kroppen har visat på en otrolig läkningskraft. När olyckan hände hade han ett körkort och yrkeskompetens för lastbil i sin hand. Nu måste han tänka om. Charlie berättar om sitt nästa mål.
– Det är svårt att tänka på ett annat liv, ett annat alternativ. Men jag hoppas kroppen blir så bra att jag kan fortsätta köra vanlig bil. Då tänker jag satsa på budbil, säger han.
*Skolans teleskoplastare har sålts efter olyckan.

Olyckan tvingar Charlie att ge upp sin yrkesdröm om att köra lastbil. Han hade redan körkort och yrkesförarkompetens för lastbil när olyckan hände. Nu måste han tänka om. ”Men jag vill jobba med transporter”, säger han.

Två frågor till Anders Lundkvist, rektor Kvinnerstaskolan

Charlie kände sig isolerad och utan tillräcklig stöttning under sitt sista år på skolan. Hur kommenterar du det?
– Jag känner inte igen den beskrivningen alls. Vi har lagt ner väldigt stora resurser på hans extraår här, både från lärarsidan och annan, stöttande, personal.
Kunde ni ha gjort mer för Charlie?
– Jag anser att vi har gjort precis allt vad vi kunde inför hans extraår. Men jag kan inte gå in i detalj och diskutera ett enskilt elevärende och hur vi har bedömt vad han behöver för stöd.

Annons
Annons
Annons
Annons

Du läser: Charlie vann över döden

Senaste byggnyheterna!

Få vårt nyhetsbrev

Anmäl dig