Gästkrönika / Magnus Calén

Frågorna hopar sig i mig när jag ser mig om i världen just nu.

Det är klart att man kan argumentera för att den starka har förtjänat det.

Men jag kan inte se det så, när alla egentligen vet att ”om man är stark så måste man vara snäll”. Det är inte bara fint och klokt utan också väldigt viktigt för att få ett fungerande samhälle.

Varför slutade vi med det? I stället lever vi i en tid där det går ut på att trampa på andra. Den starka tar det den vill ha och vi andra nickar och hoppas att vi själva ska bli starka en dag och få ta del av kakan. Några av de svaga försvarar till och med den starka. ”Han har förtjänat sina miljarder”, kan man höra dem säga.

Starka ger sig på de svaga

Vi ser det runt oss i världen hur Trump vill ha ett land. Då tar han det. Eller han kidnappar presidenten. Sen vill han ha Grönland – då tar han det. Eller försöker. Putin vill ha Ukraina – då tar han det. Eller han startar ett krig för att göra det. Detta är i den stora världen.

Den starka ger sig på den svaga för att den kan. För att den starka vill det då gör han det. Den starka vill hämnas – då gör han det.

Det värsta är att det rinner neråt. För hur har vi det hos oss? Vi startar inga krig, men är vi snälla? Kan vi rakryggade gå och säga att det här landet där är vi snälla mot varandra?

Nej, jag tycker inte det. Vi stampar allt som oftast på dem som har det tuffast. A-kassan till exempel, det som någon kallade ett bidrag, den ger man sig på. Den ska sänkas. Och försörjningsstödet. Pengar till de allra mest utlämnade.

Med stor risk för att låta gubbig kan jag inte låta bli att tänka på hur det lät förr. När folkhemmet byggdes och framtiden var ljus. När politik handlade om att så många som möjligt skulle få så mycket som möjligt. När klyftorna mellan rik och fattig minskade. När solidaritet var ett ord som betydde alla – inte bara mig och min familj. Där vi insåg att vi inte är starka ensamma. Vi visste att vi behöver varandra. När vi trodde på att ta hand om varandra.

Första steget är att börja

Finns det någon lösning? Klart det gör. Det första steget är att börja. Läs en bok. Gå en kurs. Gå på ett kretsmöte. Åk på kongress. Skriv en krönika. Gå med i ett parti. Det viktiga är inte vad. Det viktiga är att. Vi byggnadsarbetare är många och vi måste höras. Det får fan räcka nu. Vi har en möjlighet att förändra. Vi är många som vill vara snälla. Problemet är att vi inte hörs bakom dem som är ännu starkare.

Det är få saker som var bättre förr men en sak är säker: Solidariteten var i alla fall på riktigt.

Demokrati. Det går ju att förändra saker.

Det har varit mörkt länge nu. Lite vår någon gång?

---

Magnus Calén är en hängiven blåvittsupporter, bor i hus i Kungsbacka och gillar sin bastu och Tommy Körberg.

Det har varit svårt att få ut handskar och gnäll om att det går för långsamt. Egentligen inget nytt. Så är det i januari. Det är årets fattigaste månad men lönefredag i morgon ändå – skönt att få januari avklarad.

Då ringer telefonen.

– Har du hört om bolaget du jobbar på?

Klump i magen

Det är Persson i luren. Min bästa jobbarkompis. Vi har jobbat ihop i fem år. De senaste har vi varit på samma firma men olika byggen.

– Det är klart nu, konkurs.

Nej, jag visste inte. Men klumpen i magen växer. Vad händer nu? Konkurs, säger han, och plötsligt är det jag som är arbetslös på riktigt och det är inte något jag läser om. Vad fan gör jag?

Jag plockar ihop verktygen och samlar in allt i byschan som är mitt. Pratar med alla som behöver veta innan jag tar mig hemåt. På vägen släpper jag av samåkningskompisen, som frågar när vi träffas nästa gång.

– Jag vet inte. Jag vet fan ingenting just nu. Bara att det är skit.

– Vi får höras snart, det har varit kul att jobba med dig, säger han innan han kliver ut i kylan. Bokstavligt talat.

Stängd bildörr och ensamhet.

Då kommer ilskan och rädslan. Hur fan kan detta hända? Vi har ju byggt bostäder, som det finns alldeles för få av, inte för många.

Vi är tusentals som står beredda att bygga alla de bostäderna. Varför får vi ingen hjälp?

I stället har vi en regering som vägrar att göra något alls. Som tar bort incitamenten för billiga bostäder. Som sänker a-kassan och vägrar stimulera byggbranschen.

Vi är tusentals som står beredda att bygga alla de bostäderna. Varför får vi ingen hjälp?

Viktigast av allt

Vi byggnadsarbetare vill ha en trygg vardag. Vi vill tjäna pengar. Vi vill veta att vi är med och bidrar. Trots det är det 10 000 av oss som inte har ett jobb nu och som blir tvingade till a-kassa.

Det är alldeles för många. Det borde vara landets högsta prioritet, att se till att alla människor har ett arbete att gå till. Hur ska vi annars få hjulen att snurra?

Så många frågor och så få svar. Jag sväljer hårt och ser byggen jag arbetat på flimra förbi i mitt huvud. Blir det något mer?

Det måste det bli. Det är dags nu alla som styr, att visa att ni vill hjälpa. Det måste bli bättre snart. Jag tröstar mig med den tanken och saknar plötsligt min gråa tråkiga vardag.

Snart är allsvenskan igång.

Arbetslöshet, fy fan vilken skit.

Magnus Calén är en hängiven blåvitt-supporter, bor i hus i Kungsbacka och gillar sin bastu och Tommy Körberg.

Hallå igen, kamrater. Sist jag skrev så skrev jag att jag är en ständigt trött snickare som överlever på kaffe och tupplurar. Det är jag fortfarande men det har hänt något med mig. Jag är inte lika trött.

Vad beror det på? Troligtvis att jag slipper frysa. Att solen har tittat fram och jag slipper gå omkring i alla kläder som finns för att klara dagen. Tänk att det förväntas av oss i vår bransch: ”Att nu är september slut så nu fryser vi i åtta månader”.

Eller är det för att jag är förbannad?

Det kan vara det med. 18 byggnadsarbetare dog förra året. Det gjorde mig först ledsen, sen uppgiven och nu förbannad.

Betala inte med  liv

Tänk på det, det är 18 kollegor. Räkna omkring dig. När du kommer till 18 så tänker du att ”ni får inte komma hem till era barn och era partner får begrava er.”

Jävlar vad arg det gör mig.

I vår bransch dör det fler än det gör i någon annan bransch. Det dör fler byggnadsarbetare än det dör militärer.

Jag är stolt över att kunna se mig omkring i min stad och säga ”det har jag byggt”. Det ska vi alla vara. Men vi ska ha betalt. Inte betala med våra liv. Våra partner ska veta att vi kommer hem efter jobbet.

Många säger att vi jobbar i en riskfylld bransch. Tänk efter. I vår bransch dör det fler än det gör i någon annan bransch. Det dör fler byggnadsarbetare än det dör militärer. Fler byggnadsarbetare än poliser, brandmän, eller optiker. Det är helt enkelt inte okej.

Tid att njuta

Så gör mig en tjänst du som läser detta, tänk en extra gång innan du gör din nästa ”ska bara” för du vet inte vilken som är din sista. Tänk på dina barn, din fru eller man, dina föräldrar eller vem som står dig nära som vill se dig njuta av din semester.

För semester har vi förtjänat nu, sol och lite välförtjänt vila. De är nära nu. De bästa veckorna på året.

En byggnadsarbetare leder LO.

Folkmord är fortfarande dåligt.

Magnus Calén är en hängiven blåvitt-supporter, bor i hus i Kungsbacka och gillar sin bastu och Tommy Körberg.

Magnus Calén heter jag. Vem är jag? En ständigt trött snart 40-årig tvåbarnspappa. Mitt i livet. Jag dricker kaffe och sover middag för att överleva ekorrhjulet som vi kallar livet. Jobbar som snickare på ”storbyggen”. Har två söner, en fru, hus och bil. Allt ska tas om hand.

Jag är trött. Så där trött som man blir när livet bara snurrar på hela tiden. Två grabbar med idrott, läxor, kompisar, kalas, hämtning och lämning. Mat som behöver lagas, tvätt som behöver tvättas, disk ska diskas och tänder ska borstas. Så var den onsdagen avklarad. Ska det vara så?

Var har jag ont i dag?

Vi pratar om det titt som tätt i byschan. Hur fan hinner vi med?

Det gör vi ju, precis. Men kommer det något oväntat, som en frisörtid, då hamnar vi i skiten och måste sträcka ut en hand för att bli räddade. Ska det vara så?

Jag är också trött på att ha ont. Det vet jag att jag inte är ensam om, det är knän, armbågar, axlar tummar och ryggar. Någonstans gör det alltid ont. Det är som att jag går och väntar på vilket ställe jag ska ha ont när jag vaknar. Ska det vara så?

Det är alltid någon duktig jävel som jobbar med dator och skrivbord som vet hur jag ska göra. Charmigt.

Det jag är tröttast på är att se mina kompisar och kollegor tvingas gå hem. För att de har för ont. Att se deras uppgivna uttryck när de ger upp. När deras kroppar är slut och kortisonet inte hjälper längre. Det är de som tillsammans med oss har byggt det här landet. Hur tackar vi dem? Sjukpension? Höjd pensionsålder? Ska det vara så?

Du måste börja ta hand om dig. Du måste börja träna. Det ger dig energi.

Hur många gånger har jag inte hört detta? Det konstiga är att de som säger detta är aldrig byggnadsarbetare med barn att ta hand om. Det är nästan aldrig någon som jobbar med skruvdragare och najomat. Det är alltid någon duktig jävel som jobbar med dator och skrivbord som vet hur jag ska göra. Charmigt.

Färdig lösning

Så vad är lösningen? Minskad arbetstid såklart.

Vi har sedan många år beslutat att vi ska ”verka för” sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inom Byggnads. Vad händer med det? Det kommer inte att gå.

Vem ska betala det? Samhället kommer kollapsa.

Det är vad vi möts av, både av våra kollegor och våra politiska motståndare. Men vi har gjort det. Vi tillsammans har tvingat fram semester och till och med rösträtt. Det är dags att vi gör det igen. Vi måste börja inse att det går att förändra och att vi inte behöver ha det så här.

Att mäkta med att träna efter jobbet. Att orka vara kärleksfull mot sin partner. Att hinna laga annat än köttbullar och makaroner. Att inte få panik när någon ska hinna till frisören.

Det är så det ska vara.

Varma duschar!

Folkmord är jättedåligt.

Magnus Calén är en hängiven blåvitt-supporter, bor i hus i Kungsbacka och gillar sin bastu och Tommy Körberg.