Vi startar inga krig, men är vi snälla?
Varför är det inte tufft att vara snäll längre? Varför går så mycket ut på att sparka på dem som redan ligger ner? När blev det okej att den starka ska få mer än den svaga?
Frågorna hopar sig i mig när jag ser mig om i världen just nu.
Det är klart att man kan argumentera för att den starka har förtjänat det.
Men jag kan inte se det så, när alla egentligen vet att ”om man är stark så måste man vara snäll”. Det är inte bara fint och klokt utan också väldigt viktigt för att få ett fungerande samhälle.
Varför slutade vi med det? I stället lever vi i en tid där det går ut på att trampa på andra. Den starka tar det den vill ha och vi andra nickar och hoppas att vi själva ska bli starka en dag och få ta del av kakan. Några av de svaga försvarar till och med den starka. ”Han har förtjänat sina miljarder”, kan man höra dem säga.
Starka ger sig på de svaga
Vi ser det runt oss i världen hur Trump vill ha ett land. Då tar han det. Eller han kidnappar presidenten. Sen vill han ha Grönland – då tar han det. Eller försöker. Putin vill ha Ukraina – då tar han det. Eller han startar ett krig för att göra det. Detta är i den stora världen.
Den starka ger sig på den svaga för att den kan. För att den starka vill det då gör han det. Den starka vill hämnas – då gör han det.
Det värsta är att det rinner neråt. För hur har vi det hos oss? Vi startar inga krig, men är vi snälla? Kan vi rakryggade gå och säga att det här landet där är vi snälla mot varandra?
Nej, jag tycker inte det. Vi stampar allt som oftast på dem som har det tuffast. A-kassan till exempel, det som någon kallade ett bidrag, den ger man sig på. Den ska sänkas. Och försörjningsstödet. Pengar till de allra mest utlämnade.
Med stor risk för att låta gubbig kan jag inte låta bli att tänka på hur det lät förr. När folkhemmet byggdes och framtiden var ljus. När politik handlade om att så många som möjligt skulle få så mycket som möjligt. När klyftorna mellan rik och fattig minskade. När solidaritet var ett ord som betydde alla – inte bara mig och min familj. Där vi insåg att vi inte är starka ensamma. Vi visste att vi behöver varandra. När vi trodde på att ta hand om varandra.
Första steget är att börja
Finns det någon lösning? Klart det gör. Det första steget är att börja. Läs en bok. Gå en kurs. Gå på ett kretsmöte. Åk på kongress. Skriv en krönika. Gå med i ett parti. Det viktiga är inte vad. Det viktiga är att. Vi byggnadsarbetare är många och vi måste höras. Det får fan räcka nu. Vi har en möjlighet att förändra. Vi är många som vill vara snälla. Problemet är att vi inte hörs bakom dem som är ännu starkare.
Det är få saker som var bättre förr men en sak är säker: Solidariteten var i alla fall på riktigt.
Demokrati. Det går ju att förändra saker.
Det har varit mörkt länge nu. Lite vår någon gång?
Magnus Calén är en hängiven blåvittsupporter, bor i hus i Kungsbacka och gillar sin bastu och Tommy Körberg.
