info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Annons

Stockholms svartboenden i närbild – reportern flyttade in

Över 11 000 migranter jobbar på byggen i Stockholm. Men var bor de egentligen?
För att få svar gav sig Byggnadsarbetarens reporter in i jakten på en sängplats – och flyttade in på svartboenden.

Byggnadsarbetarens reporter Johan Fyrk flyttar in på olika svartboenden. Foto: Anders G Warne

Klockan är sex en måndagsmorgon i en förort söder om Stockholm. Perrongen till tunnelbanan är fylld av personer i varselgula jackor, snickarbyxor och andra jobbkläder. Det pratas lågmält på ryska och spanska.

Tåget kommer rullande, gnisslar lite i en kurva och stannar till vid perrongen. Alla tar plats i vagnarna. Sedan åker arbetartåget vidare in mot staden.

Enligt Byggnads Stockholm Gotlands uppskattning bor runt 11 000 utländska byggnadsarbetare i Stockholm och då räknas inte de som får jobba permanent i landet.

Förortsperrongerna är fulla av migranter som tidigt åker till jobb inom bygg, städ och flytt. Många av arbetarna jobbar svart och är långt ifrån ett hyreskontrakt. Så var bor de som bygger vår huvudstad?

– Boendesituationen för arbetare kan vara väldigt tuff. Men exakt var arbetarna bor och hur förmedlingen av bostäder går till vet vi inte. Här har vi en lucka, säger Bengt Sandberg, ordförande för Fackligt center för papperslösa.

Tomas Kullberg, ordförande på Byggnads Stockholm Gotland, förklarar att vissa byggföretag ordnar bostäder åt sina utländska arbetare men att övrig bostadsförmedling är svår att få grepp om. Boendena är ofta olagliga och dolda.

– Arbetarna vill inte att vi kommer dit och det är inte heller vår uppgift att titta på boendedelen, säger han.

En tunnelbanestation söder om Stockholm. Klockan är sex på morgonen och arbetarna är på väg till sina jobb. Foto: Anders G Warne

Författaren Pelle Sunvisson jobbade på byggen som migrantarbetare i sin research inför den skönlitterära boken Svenska Palmen. För att få reda på mer om bostadssituationen tar jag nu rollen som rysktalande arbetare som precis kommit till Sverige och söker boende.

Jag går in på Ruletka, en sajt för ryskspråkiga i Sverige. Under rubriken Sdam (uthyres) hittar jag sida efter sida med lägenheter, rum och sängplatser. 416 annonser publiceras på bara en månad  – och över 3 500 annonser finns totalt. På den liknande sajten Svenska Palmen är utbudet ungefär lika stort.

Jag hittar också ryskspråkiga chattgrupper och Facebookgrupper med mängder av annonser om bostäder som hyrs ut.

”Rum eller sängplats uthyres omedelbart i fyrarummare i Skärholmen. Övrig info på telefon.”

”Två sängplatser uthyres. 3 000 kronor vardera. All bekvämlighet finns.”

I princip alla annonser gäller lägenheter i förorter där hyresrätter dominerar stort: Rinkeby, Fisksätra, Tensta, Flemingsberg.

Jag börjar ringa.

– Hallå, jag ringer om sängplatsen …

– Redan uthyrd!

♦ ♦ ♦

– Hej, jag såg annonsen om en sängplats och tänkte …

– Kan du betala i förskott?

– Nja. Hur mycket?

– Tre månadshyror. Och en depositionsavgift på 1 000 kronor.

♦ ♦ ♦

Bara efter några samtal till annonsörerna blir det tydligt att det här är uthyrarnas marknad. Rummen och sängplatserna försvinner snabbt – och ibland har priset från annonserna hunnit höjas när jag ringer.

Jag inser att jag måste vara snabbare och slänger mig på telefonen så fort det dyker upp en ny annons på Ruletka eller Svenska Palmen.

Nu går det bättre. En kvinna som hyr ut en sängplats i sin lägenhet i Rågsved söder om Stockholm svarar. Efter att jag övertygat henne om att jag har ett jobb och är skötsam får jag komma och titta på rummet redan till kvällen.

I ett stort höghusområde möts jag i en port av kvinnan, som är gråhårig och lite satt.

– Det kostar bara 2 500 kronor. Det är många som ringer, säger hon i hissen upp till trerummaren.

När jag kommer in i hyresrätten visar kvinnan mig genom en mörk korridor, in ett litet rum med sängen som jag har kommit för. Det finns en till säng i rummet. Där ligger en stor man från Ukraina, som knappt får plats på den smala britsen. Han hälsar avmätt, verkar vara van vid nya rumskompisar. En gardin är fasttryckt mot fönstret för att stoppa dagsljuset att sippra in.

Det bor fler inneboende i lägenheten, men jag hinner bara hälsa snabbt på en lettisk man innan det är dags att gå. Kvinnan verkar ha bråttom och vill helst att jag hyr sängplatsen en längre tid, något jag inte planerar.

Så jag letar vidare.

Hyresetta i Alby, söder om Stockholm. Här finns en säng att hyra i ena änden av rummet – för 3000 kronor i månaden. Foto: Johan Fyrk

Jag får napp på en sängplats i Alby, där jag besöker en kvinna från Centralasien. Jag besöker hennes trånga hyresetta och erbjuds en säng i ena änden av rummet för 3 000 kronor i månaden. Intill står en annan säng som en man redan hyr. Kvinnans egen sovplats är inklämd alldeles bredvid, men framför hennes säng hänger ett blommigt draperi, för att skapa avskildhet.

Vi sätter oss vid köksbordet en stund och kvinnan ställer frågor om mina vanor, om jag dricker eller röker. Jag svarar det jag tror att hon vill höra, att jag är mycket ordentlig.

– Äter du fläsk? frågar hon precis innan jag ska gå.

Jag hinner inte tänka efter och svarar ja.

– Det var synd, säger kvinnan och suckar.

Hon lovar att ringa om jag blir aktuell för sängplatsen, men jag hör ingenting ifrån henne.

Jag besöker hennes trånga hyresetta och erbjuds en säng i ena änden av rummet för 3 000 kronor i månaden.

Jag ringer på nya annonser, besöker fler lägenheter utan att få tag på någon sovplats.

En äldre man i Sollentuna verkar ha en plats ledig. När jag hälsar på i hyresrätten går vi först förbi två mindre rum i hallen, där det bor arbetare. Vi kommer in i vardagsrummet och mannen pekar på en säng som är placerad mellan tv-soffan och väggen. Här ska jag visst sova. Mannen och hans fru trivs i tv-rummet, säger han.

– Jag brukar sitta här och titta på nyheterna på kvällen. Så det är viktigt att vi kommer bra överens.

3 500 kronor för att sova parallellt med tv-soffan. Det är dyrt, otillåtet dyrt.

Film inifrån en lägenhet i Sollentuna norr om Stockholm. Byggnadsarbetarens reporter erbjuds en sängplats vid soffan för 3500 kronor. 

Susanna Skogsberg, förbundsjurist på Hyresgästföreningen, förklarar att hyran för en inneboende i en hyresrätt ska beräknas utifrån hyran för lägenheten.

– Man ska beräkna hur stor andel av lägenhetens yta som utgör den del man hyr ut – och så räknar man ut hyran utifrån det, säger hon.

Att då ta några tusen för inställda sängar i en hyresrätt är ett regelbrott och kan också vara ett brott mot hyreslagen. Men för någon med små resurser som har lagt beslag på en hyresrätt finns så klart möjligheter att tjäna pengar.

Jag tackar nej till tv-rummet och börjar leta efter sängplatser i större lägenheter, där utbudet verkar vara betydligt större.

Jag ringer på en annons om en sängplats i ett hyresområde i förorten Vårberg söder om Stockholm. En man svarar. Han ställer de sedvanliga frågorna om jag är skötsam, har jobb och pengar. Sedan bestämmer han sig snabbt och säger:

– Det finns en plats ledig. Kom hit och titta på lägenheten så kommer vi överens.

Han meddelar en tid och en adress, men när jag kommer till den avtalade porten till hyreshuset i gult tegel är mannen inte där. Istället kommer en mörkhårig kvinna i 40-årsåldern som bor i lägenheten ner och öppnar.

Hon presenterar sig inte utan visar runt i den dunkla hyresrätten där det bor flera andra personer. Jag får en hylla i skafferiet och en plats i kylskåpet. Det hela går snabbt men jag förstår att jag ska sova i vardagsrummet.

– Okej. Kom ihåg det här: Du får inte ta hit kompisar. Och det ska vara lugnt och tyst.

Jag nickar och betalar 4 200 kronor kontant, inklusive depositionsavgift. Sedan kan jag flytta in. Det viktigaste verkar vara pengarna – och att svartboendet inte ska väcka uppmärksamhet.

Mannen som jag pratade med på telefon hör inte av sig igen. Han verkar vara en förmedlare.

Jag betalar 4 200 kronor kontant, inklusive depositionsavgift. Sedan kan jag flytta in.

Byggnadsarbetarens reporter Johan Fyrk i en lägenhet i förorten Vårberg. 

När jag framåt kvällen kommer tillbaka med lakan och en väska med kläder ser jag att det lyser från vardagsrummet.

Jag kliver in och hittar min säng i mitten av rummet. På var sin sida om min sovplats sitter två män i sina sängar. Den smalare av dem ser ut att vara i 30-årsåldern, ler snett och säger att han heter Oleg.

Den andra är större, lite äldre och presenterar sig med ett kraftfullt handslag som Volodymyr. Sedan tar han upp en trasig keps från sängen och börjar sy ihop den med nål och tråd.

– Som ny! säger han och ler belåtet när han fått till stygnen.

Persiennerna är nerdragna i vardagsrummet och en naken glödlampa i taket är det enda som ger ljus. Två gamla byråer är placerade mellan våra sängar, i övrigt är det tomt.

För att stoppa insynen till vardagsrummet har någon tejpat kartongbitar över glaset i glasdörrarna. Liknande kartongbitar är också inkilade bakom våra sängar, för att skydda väggarna från fettfläckar.

Oleg och Volodymyr berättar att de är snickare från Ukraina. Vi småpratar lite om arbetsmarknaden i Sverige innan Volodymyr vill släcka redan vid niotiden. Han somnar efter bara några minuter.

Oleg är däremot uppe länge. Antingen röker han ute på balkongen eller så ligger han under täcket och pratar viskande i telefon med en kvinna. Till slut somnar även han och tidigt morgonen därpå lämnar alla lägenheten.

En kväll bjuder Volodymyr på te och snackar om löner i olika länder och om hur svårt det är att få uppehållstillstånd och bostad i Sverige. I övrigt är det få sociala inviter.

Den mörkhåriga kvinnan och en annan kvinna sover i ett rum vid hallen.

Alla jobbar långa dagar, somnar tidigt och håller sig mest för sig själva.

Jag bor här några nätter, men vill se fler organiserade svartboenden och söker därför vidare på sajterna och i chattgrupperna.

En dag stämmer jag möte med en kvinnlig hyresvärd för att titta på en sovplats för 3 000 kronor i Farsta söder om Stockholm.

Kvinnan är över en timme försenad och jag får vackert vänta.

Maktbalansen blir ännu tydligare när den medelålders kvinnan dyker upp i en vit fleece-jacka och vi tillsammans går igenom lägenheten på det blixtsnabba sätt jag blivit van vid. Lägenheten är uppbyggd runt en lång korridor, där hyresvärden utan att knacka öppnar dörrarna för att visa rummen. Ett halvnaket par som gosar i en säng i ett av rummen slänger sig in under täcket när värden rycker upp dörren.

Tio personer bor i den lilla fyran, vilket är precis vad som får plats.

Kvinnan erbjuder en sovplats för 3 000 kronor i Farsta söder om Stockholm. ”Som svartvärd drar hon oskattat in 30 000 kronor i månaden på boendet jag besökt.” Foto: Johan Fyrk

Vi sätter oss i köket för att komma överens om min sängplats.

– Så du vill bo här? Visst är det lugnt! säger hyresvärden. Jag åker hit då och då och om jag hör eller ser någon som inte sköter sig så säger jag direkt till dem att flytta.

Kvinnan erbjuder mig också ett annat boende i en annan lägenhet, i ett eget rum som kostar 8 000 kronor att hyra.

– Men det är väl för dyrt för dig?

Jag nickar, betalar en mindre depositionsavgift i kontanter och kan flytta in här i lägenheten om någon vecka. Kort därefter ringer kvinnan och meddelar att det inte blev någon sängplats för mig, trots allt.

– De som sov i ditt rum ville bo kvar, säger hon.

Jag gissar att pålitliga hyresgäster som betalat hyra varje månad går före en ny, osäker intäktskälla. Kvinnan, som åtminstone kontrollerar två boenden, lär tjäna en hel del på sin olagliga verksamhet. Som svartvärd drar hon oskattat in 30 000 kronor i månaden på boendet jag besökt.

Tio personer bor i den lilla fyran, vilket är precis vad som får plats.

Här annonseras svartbostäderna ut

Annons på sajten Svenska Palmen: ”Sängplats i tvårumslägenhet uthyres till en manlig arbetare utan dåliga vanor. Lägenheten finns i Hjulsta … pris 3 000 kronor …”

  • Ruletka och Svenska Palmen, sajter för rysktalande i Sverige. Här finns bland annat annonsering om bostäder. Över 3 500 bostadsannonser fanns på Ruletka när Byggnadsarbetaren gjorde ett stickprov i oktober.
  • Facebookgrupper för rysktalande, ukrainare och ryssar i Sverige och i Stockholm.
  • Rysk- och ukrainskspråkiga grupper i mobilapparna Viber och Whatsapp.

Via en annons på Svenska Palmen kommer jag i kontakt med en man som jobbar på ett liknande sätt som kvinnan i Farsta – med flera boenden.

När jag ringer undrar mannen om jag har kollegor som också är ute efter bostad. I så fall har han en lägenhet med flera sängar i Rinkeby, norr om Stockholm.

Jag förklarar att jag bara behöver en bostad till mig själv. Då är det ett annat boende i samma förort som gäller, en tvårumslägenhet där vi ses en eftermiddag.

Svartvärden jobbar i byggbranschen och verkar ha sängplatserna som ett inkomstbringande sidojobb. Iklädd varseljacka kommer han till lägenheten i en svart stadsjeep tillsammans med sin flickvän.

Den storvuxna mannen, som liksom de flesta värdar aldrig säger sitt namn, visar runt i lägenheten. Precis som i de andra större boendena finns inga lampskärmar eller gardiner, bara nakna glödlampor och neddragna persienner.

I det största rummet står fem sängar, uppställda utmed väggen. Ett par rysktalande byggnadsarbetare har kommit hem från jobbet och satt sig i sängarna. De hälsar artigt. Toaletten är smutsig men i övrigt är det städat. Jag ska bo i ett smalt rum där två sängar står.

– Om du vill ha in en kompis så går det så klart bra, säger värden och pekar på utrymmet vid min sovplats, där det med lite god vilja kan få rum en säng till.

Den här svartvärden jobbar i byggbranschen och har sängplatserna som ett inkomstbringande sidojobb.

Månadshyran på 2 500 kronor betalar jag i kontanter till värden och kvällen efter flyttar jag in. Det är tyst i lägenheten efter arbetspasset. De flesta byggnadsarbetarna som bor här vilar eller skriver meddelanden på sina telefoner.

Min rumsgranne är ukrainaren Alexander, en lång ljushårig man i 30-årsåldern. Han verkar vara lika tyst och trött som alla andra. Alexander somnar tidigt in till en film på mobilen och snarkar sedan högt.

En kväll är Alexander lite piggare. Han bjuder på burköl och berättar att han bott i Sverige i ett par år och jobbar på byggen här. Varje morgon blir han upphämtad av en minibuss som kör hans arbetslag till olika arbetsplatser.

Samtidigt som jag tillbringar nätterna i Rinkeby försöker jag under dagarna få reda på hur hyresrätterna görs om till svartboenden. I internetforumen finns många erbjudanden om hela boenden som hyrs ut och på Ruletka hittar jag en ledig trerumslägenhet för 14 000 i Märsta norr om Stockholm.

Jag får kontakt med kvinnan som hyr ut lägenheten. På telefon ger hon mig adressen och jag åker dit.

En av de boende öppnar och jag får själv titta runt. I hyresrätten bor kvinnor och män, de flesta från Georgien. Men här finns varken sängar eller möbler. I rummen ligger istället tunna madrasser utbredda på de kala golven.

Det står klart att kvinnans hyresrätt används som svartboende.

Hyresrätt i Märsta med madrasser utbredda på de kala golven. Foto: Johan Fyrk

Jag ringer tillbaka till kvinnan, säger att jag vill hyra lägenheten och undrar hur vi gör.

– Då träffas vi och du ger mig två, tre tusen, så att jag vet att du kommer att hyra den. Sedan betalar du resten av pengarna före inflyttning.

– Ska vi inte skriva något kontrakt?

– Nej, då måste du skriva dig på adressen och då börjar de ställa massa frågor. De kontrollerar alldeles för mycket.

”De” syftar troligtvis på myndigheterna.

Det verkar även finnas större förmedlare av svartbostäder. Efter ett par månader av bostadssökande har jag nämligen upptäckt att vissa telefonnummer och mejladresser återkommer i annons efter annons.

En användare har lagt ut mängder av rum och sängplatser i Upplands-Väsby, Flemingsberg och Tensta. Jag hör av mig och en mansröst svarar med ett sedvanligt: ”Allo, da!” (Ja, hallå!)

– Jag ringer angående annonsen.

– Vilken annons?

– Den om sängplats i Upplands-Väsby.

– Jaha, den. Den är tagen. Men ring tillbaka om tre, fyra timmar så ska jag se vad som har kommit in.

– Gärna. Är ni någon sorts förmedlingsbyrå?

– Ja, det kan man säga. Vi letar bostäder och hyr ut dem. Säg bara vilka preferenser du har så kan jag leta efter det.

Jag tittar igenom alla annonser från användaren och hittar en annons där man öppet gör reklam för sin verksamhet:

”Vårt företag erbjuder mäklartjänster för att hitta och hyra ut bostäder i Stockholm. Vi hittar också bostäder till era arbetare.”

Företaget hänvisar till sin digitala Whatsapp-grupp där lägenheter och sängplatser hyrs ut. Jag går med i gruppen och ser att flera hundra personer också har gjort det, för att få erbjudanden om boende.

”I den här lägenheten kan ett helt arbetslag få plats. Pris: 14 000 kronor.”

”Tvårumslägenhet i Hässelby … 10 000 kronor i månaden … andrahandskontrakt … Våra tjänster: 7 000 kronor”.

Företaget tar alltså ut olika summor för sin förmedling. I gruppen och i annonserna påtalas att företaget är seriöst och att alla affärer med lägenheterna görs lagligt. Men när jag gör en snabb slagning ser jag att bolaget är avregistrerat sedan över ett år tillbaka.

Sängplatser i en lägenhet i Rinkeby, norr om Stockholm. Foto: Johan Fyrk

En annan typ av förmedlare erbjuder adresser. En byggnadsarbetare på boendet i Rinkeby förklarar att jag inte kan skriva mig där. Om alla gjorde det skulle myndigheterna fatta misstankar mot det illegala boendet.

De arbetare som vill kunna ha kontakt med myndigheter i Sverige måste istället köpa en annan adress av kriminella adresshandlare. På Ruletka och Svenska Palmen finns ett stort utbud och jag ringer på en annons där någon säljer adresser för 700 kronor i månaden. En man svarar och börjar titta i sitt register av adresser. Efter några minuters hummande och prasslande med papper säger han:

– Du kan få en adress som du kan använda till Migrationsverket. Sedan, när du har fått dina fyra sista siffror så hörs vi igen och kommer överens på nytt.

Jag kan alltså få en första adress för att kunna bli folkbokförd i Sverige. Sedan måste jag byta till en adress där lägenhetsinnehavaren tar hand om min post och låtsas att jag bor om Skatteverket hör av sig.

Lägenhet i Rinkeby. En sovande arbetare väcks när svartvärden visar runt i lägenheten. Till höger: Arbetarna slänger i sig något snabbt före jobbet. Foto: Johan Fyrk

På kvällen är jag tillbaka på boendet i Rinkeby. Jag ligger i sängen och tänker på de personer jag hittills kommit i kontakt med:

  • Hyresgäster som tar ut otillåtet stora pengar för att hyra ut sängplatser.
  • Illegala värdar som tar över lägenheter och gör om dem till lukrativa, fullproppade svartboenden.
  • Adresshandlare.
  • Illegala förmedlare som tar ut avgifter som mellanhänder för sängplatser och lägenheter.
  • Arbetare som bor trångt för ett högt pris och måste betala extra för förmedling och för att köpa en ”legal” adress.

Jag tänker på det enorma utbudet av lägenheter, sängplatser och fejkadresser som finns på sajterna och i chattgrupperna. Det är ett stort, parallellt bostadssystem – utanför myndigheternas radar.

Till slut somnar jag till min rumskompis Alexanders snarkningar.

Tillbaka på perrongen efter ännu en natt på ett illegalt boende. Foto: Anders G Warne

Efter att ha sovit några nätter på boendet känner jag mig klar med experimentet som rysktalande arbetare. Jag lämnar lägenheten i Rinkeby för gott vid halv sex-snåret på morgonen.

På perrongen står som vanligt en stor skara människor i arbetskläder och väntar på tåget. De pratar lågmält på ryska och spanska. Från några snickarklädda, rysktalande män hör jag spridda ord om jobb, timlön, tidrapporter – och så frågan: ”Kak nastjot zjilja?” (Hur blir det med bostad?)

Fotnot: Namnen på personerna i lägenheterna är fingerade.

Så kan en lägenhet bli svartboende
  1. En rysktalande person får kontrakt på en hyresrätt i en Stockholmsförort och vill tjäna pengar på sin bostad.
  2. Personen lägger ut en annons på internetforumet Ruletka om att hyra ut lägenheten för en avgift som är betydligt högre än hyran.
  3. En kriminell värd hör av sig och betalar den överenskomna månadsavgiften för lägen-
    heten. Inga kontrakt skrivs.
  4. Värden ställer in så många sängar eller madrasser som får plats i lägenheten och gör om den till ett svartboende.
  5. Värden lägger ut en annons på Ruletka om kojko-mesta (sängplatser). Arbetare inom städ, flytt och bygg flyttar in och betalar några tusenlappar för varje säng. Inga kontrakt skrivs och betalning sker med kontanter i handen.

Läs mer: ”Svartkontrakt och fusk ska alltid få konsekvenser”

Läs mer: Juristen: Svårt att stoppa svartvärdarna

Annons
Annons
Annons
Annons

Du läser: Stockholms svartboenden i närbild – reportern flyttade in