Snart val – men var är arbetarna i riksdagen?

– Det handlar ju om förtroende och igenkänning. Kliver jag in så här i en byggbod är det ju ingen som kommer att lyssna på mig. Det är först när jag tar av kavajen och berättar vem jag är som de – kanske – börjar lyssna.

Socialdemokraten Leif Nysmed sitter i sitt arbetsrum i riksdagen och tittar ner på den skräddarsydda kavajen. Hans arbetskläder, säger han. Så fort han kommer hem åker den av – precis som snickarbyxorna gjorde förr – och ersätts med jeans och t-shirt.

Bakom honom hänger tavlor med Byggnadsmotiv. I soffan ligger en Stark, Stolt, Trygg-påse och vid skrivbordet hänger en socialdemokratisk ros i blyinfattat glas, skapad av hans farfar glasmästaren.

– Jag försöker att aldrig glömma var jag kommer ifrån, förklarar han.

Vägen hit gick från snickare, till ombudsman på Byggettan, till kommunpolitiker. Och nu, sen 2014, i Sveriges högsta beslutande organ: riksdagen. Valet av parti var självklart, säger han.

– Vi pratade mycket politik hemma, nästan alla i min familj har varit sossar och fackligt engagerade. Som snickarlärling gick jag med i Byggnads, så var det bara. Sen, under lågkonjunkturen och uppsägningarna på 90-talet, insåg jag att man också måste vara med i politiken och påverka.

Men medan det kryllar av byggnadsarbetare utanför riksdagen – flera renoveringsprojekt pågår – är de försvinnande få som har tagit sig in till plenisalen. Bara en handfull av dagens ledamöter har innan politiken svingat hammare, byggt hus eller målat, visar Byggnadsarbetarens kartläggning.

Arbetarklass i generationer

Några våningar upp från Leif Nysmeds kontor står Magnus Persson vid fönstret i Sverigedemokraternas intervjurum och skrockar åt vinschen som ställningsbyggarna där utanför använder för att hissa upp grejer.

– Såna där slutade vi med i Skåne på 90-talet!

Innan han kom in i riksdagen 2014 jobbade han 26 år som ställningsbyggare. På armen sitter guldklockan hans pappa fick efter 30 år som bergsprängare på NCC. Hans bror jobbar med ställningar, sonen pluggar sista året på byggprogrammet.

Det är skånsk arbetarklass och socialdemokrati sen generationer tillbaka. Han var själv fackligt aktiv i Byggnads och skyddsombud, innan han träffade Jimmie Åkesson på ett torgmöte i Sölvesborg och så småningom engagerade sig i Sverigedemokraterna.

– Jag kallas ju SD-sossen ibland och det har jag absolut inga problem med, skrattar han och fortsätter:

– På den tiden var det ju saker som lex Laval och utstationeringar som slog väldigt hårt mot vårt företag och mina kollegor i ställningsbranschen. Det var såna frågor som gjorde att jag ville engagera mig, och som jag fortsatt jobba med sen dess.

Underrepresenterad grupp

I dagens politiska landskap står de på helt motsatta sidor. Men båda tillhör en minoritet i Sveriges högsta beslutande organ: politiker med arbetarbakgrund.

Drygt var tionde nuvarande riksdagsledamot har en bakgrund inom ett LO-yrke, visar vår kartläggning. Räknar man lite bredare – även med personer som till exempel jobbat som butiksbiträde eller mejeriarbetare några år innan de skolat om sig – landar siffran på mellan 15–18 procent.

Det är en bra bit ifrån hur det ser ut bland väljarna, där ungefär hälften har ett arbetaryrke.

Och medan andelen kvinnor, unga och invandrare har ökat bland ledamöterna har andelen arbetare i stort sett varit densamma i riksdagen de senaste 50 åren.

– Arbetare är en av de mest – om inte den mest – underrepresenterade gruppen i politiken. Och det har inte blivit bättre över tid heller.

Det säger Olle Folke, professor i statsvetenskap. Han har tillsammans med Johanna Rickne, professor i nationalekonomi, forskat på vad de kallar ”klasstaket” i svensk politik.

När de undersökte vilka politiker som har arbetarbakgrund, baserat på senaste yrke innan politiken åren 1973 till 2018, landar de på snarlika siffror som i vår kartläggning.

Det är någon form av klassdiskriminering, att man inte kommer in i de sociala nätverken eller att partierna inte ser arbetares kvalifikationer

– Det blir färre och färre arbetare ju högre upp du kommer i politiken. Det finns nog flera anledningar, men det vi kan se är att även om man har kommit in i politiken på till exempel kommunnivå så har man en stor nackdel som arbetare om man vill ta det där sista steget och komma in i riksdagen. Det är någon form av klassdiskriminering, att man inte kommer in i de sociala nätverken eller att partierna inte ser arbetares kvalifikationer på samma sätt, säger han.

Spelar det här någon roll för den förda politiken?

Enligt Olle Folke finns det ingen svensk forskning på ämnet. Men studier från andra länder pekar mot det:

– När man har tittat på det i Storbritannien har man sett att politiker från arbetarklassen och fackligt håll prioriterar andra frågor – frågor som ligger mer i linje med arbetarklassens intressen – jämfört med politiker som inte har samma bakgrund.

”Någon måste göra jobbet”

Tillbaka i riksdagens korridorer. På Leif Nysmeds skrivbord tronar utredningar om arbetslivskriminalitet och bostadsbyggande upp sig.

Magnus Persson ska strax iväg till en debatt om arbetstidsförkortning.

– Jag brukar säga att det är svårt att stå för ett beslut som du är med och fattar i Sveriges riksdag om du aldrig varit i den situationen själv. Visst kan du besluta efter ett papper som tjänstemän lagt framför dig, det ser jag varje dag i kammaren. Men det blir ju inte trovärdigt, säger Magnus Persson.

De politiska motståndarna är överens om att fler arbetare behövs här, men hur ska det gå till?

Enligt statsvetaren Olle Folke har partierna själva – särskilt S och SD som har störst andel arbetarväljare – det största ansvaret. Det är något båda politikerna håller med om. Och socialdemokraten och tidigare fackombudsmannen Leif Nysmed är dubbelt självkritisk.

Ibland hör jag människor säga att de inte känner igen sig i politiken. Men fan, kliv in i politiken då, engagera dig.

– Partiet har varit dåligt på att rekrytera arbetare. Och fackföreningsrörelsen har många gånger stått bredvid och kritiserat i stället för att gå in och göra förändring. De borde bli bättre på att klä på personer, ge dem självförtroendet att våga ta plats i politiken.

Men han tycker också att alla har ett ansvar.

– Ibland hör jag människor säga att de inte känner igen sig i politiken. Men fan, kliv in i politiken då, engagera dig. Att sitta framför tv:n eller fikabordet och gnälla löser inga problem. Någonstans måste man spotta i näven och göra jobbet.

LÄS MER:
5 snabba frågor till politikerna – grön eller röd hjälm?
Vem bryr sig om målaren Adams röst?

Mer inför valet: Byggnadsarbetaren.se/val-2026