info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Byggnads 980×240 v21

Så fick Danmark med polackerna i facket

Det danska fackets satsning på öppna träffar för alla som talar polska har blivit en succé. De gör sig fria från exploaterande chefer, kliver in i samhället – och går med i facket. Trots att de ibland får stryk.

Od 15 lat klub informuję Polaków o tym, jak funkcjonuje duńskie społeczeństwo – tak, żeby mogli uniezależnić się od swoich szefów kturzy ich wykorzystywają. Foto: André de Loisted

Fotografen är först på plats i Dansk El-forbund Københavns lokaler. Han och de fyra fackliga representanterna (”aktivisterna” som de själva kallar sig) sitter och har hygge. Det är uppdukat med kaffe, chokladfyllda croissanter och andra bakelser i smördeg. Stämningen är avslappnad och glad, trots allvaret. Bakverken är bland de godaste jag smakat.

Karol Niedojadlo. Foto: André de Loisted.

– Det är Karol som har bakat, säger Robert Olejnik glatt och ler när vi lyfter på ögonbrynen.

– Jag är bagare från början! När jag kom hit för tio år sedan tog jag byggjobb för att klara mig, men när jag lärt mig danska och fått kontakter genom det här (sveper med handen över rummet), så ville jag försöka mig på att jobba inom mitt yrke, berättar Karol Niedojadlo.

– Så jag gick till ett bageri och nu, efter fem år, är jag chef för 150 personer.

Foto: André de Loisted.

Robert Olejnik, grundare och sedan 15 år ordförande för klubben, är heltidsanställd konsulent för paraplyorganisationen Byggefagenes Samvirke København (ett mini-LO för endast byggsektorn). Han och resten av gruppen jobbar oavlönat med klubben på helgerna.

Bredvid Robert och Karol sitter ytterligare två aktivister ur kärngruppen i Polsk Faglig Klub ved Byggefagenes Samvirke København: Jolanta Kucharska, som städar (men åt kommunen, fyller Robert i, hon har schysta villkor!) och Zbigniew Piasecki, förman på en kemtvätt.

Robert Olejnik. Foto: André de Loisted.

Ingen i rummet arbetar alltså inom bygg. Varför sitter vi då i elektrikerfackets lokaler? Varför får de representera de danska byggfackens samarbetsorgan? Och varför är de så förbaskat glada?

Faktum är att de alla kom till Danmark för att jobba med bygg, utom Jolanta, fast hon var ihop med en polsk byggare. Och de menar alla att de tog sig ur beroendeställningen till sina polskfödda chefer just tack vare kunskaperna och kontaktnätet som klubben erbjudit. Nu jobbar de där de trivs och får bra betalt.

De jobbar på en polsk firma, där det bara finns polacker, chefen är polack, de bor i ett område med mest polacker, hemma pratar de bara polska och kollar på polsk tv.

Verksamheten ligger långt ifrån vanligt svenskt fackarbete. Minst åtta gånger om året har klubben öppna möten dit alla är välkomna som talar polska. Oavsett om de är medlemmar i facket, oavsett vad de jobbar med, ja,  oavsett om de ens har ett jobb.

Mötena går mest ut på att förklara hur en viss del av det danska samhället fungerar. Vilka rättigheter och skyldigheter man har. Hur man ordnar en lägenhet. Hur man vet ifall arbetsgivaren lurar en. Vilka myndigheter som finns och hur de arbetar. Det kostar 20 danska kronor att komma in. Kaffe ingår. Efter varje möte står Karol vid dörren med medlemsblanketter till de olika facken – och varje gång är det några som går med.

Robert Olejnik talar på ett av infomötena. De flesta av deltagarna är byggare, men alla som pratar polska är välkomna. Foto: Privat.

Det finns ett stort behov av att informera om de här sakerna. Många av de polska arbetarna har ingen koppling till ”det vanliga” Danmark.

– De jobbar på en polsk firma, där det bara finns polacker, chefen är polack, de bor i ett område med mest polacker, hemma pratar de bara polska och kollar på polsk tv. De är helt inneslutna i en polsk bubbla. När ska de lära sig danska? De är utan egentlig kontakt med samhället och det är precis så deras arbetsgivare vill ha det, säger Robert Olejnik med eftertryck.

Precis som i Sverige ordnar firmornas ägare ofta bostad åt sina anställda, många gånger med vinst, fyller i deras myndighetsblanketter och håller dem utanför facket. Samma chefer ser till att de inte får vidareutbildning eller papper på sina kunskaper. Byggnadsarbetarna blir beroende av dem och kan inte ställa krav. På sikt får de allt svårare att ingå i det danska samhället. Det blir en form av livegenskap.

– I söndags höll vi informationsmöte om hur man fyller i skattedeklarationen. Vi frågade hur många som någonsin fyllt i en dansk skattedeklaration själva. Av femtio deltagare räckte tre upp handen!

Foto: André de Loisted.

Den här sortens konkreta integrationsarbete – som man måste undra varför inte myndigheterna sköter – har klubben drivit i 15 års tid nu. Verksamheten står på två ben:

– Det ena är att öka förståelsen om det danska samhället, det andra är att få in folk i ett kontaktnät. Vi inleder mötena med att para ihop oss två och två med någon vi inte känner och så pratar man i några minuter, berättar vem man är, vad man jobbar med. För det är så här i Danmark, du hittar inte jobb genom tidningsannonser. Det är kontakter som gäller.

Det är grundläggande fackligt arbete. Frågan är hela tiden vem folk känner solidaritet med: arbetsgivaren eller andra arbetare?

Att fatta hur saker funkar plus att lära känna folk. Det är grunden till att bli en fullt integrerad del av det danska samhället. Med de två delarna på plats följer ett snabbt lyft för språkkunskaper, social samvaro, självkänsla och karriär – inom bygg eller någon annanstans.

Men varför ställer Byggefagenes Samvirke upp med den här servicen?

– För att det är grundläggande fackligt arbete. Frågan är hela tiden vem folk känner solidaritet med: arbetsgivaren eller andra arbetare? När jag drog i gång klubben 2007 var fackledningen rätt osäker till en början. Men så var det demonstration på första maj. Jag snackade med alla jag kände och sa kom, det blir kul! Så ringde jag tv-nyheterna och tipsade dem.

– Det dök upp 120 polacker i våra fackliga t-shirts. Ledningen var helt chockad! Det gick live på tv, att facket lyckats organisera så många utländska byggare, till att följa kollektivavtalen och så där. Sedan dess har det inte varit några problem att få lokaler och all annan hjälp.

När det fackliga trycket satt synligt på bröstet vågade nya medlemmar inte ha på sig tröjorna. Nu står texten på ryggen, så att man kan dölja den. Foto: André de Loisted.

Men att tro att problemet därmed var löst är naivt. Inte alla var lika förtjusta i utvecklingen. Att det fanns en fackklubb som hjälpte Köpenhamns polacker var inte populärt bland ägarna till de polska firmorna.

– Danskarna har undrat varför färre utländska medlemmar dök upp på demonstrationerna efter det. De kan inte ens föreställa sig anledningen: att folk är rädda för sina arbetsgivare! Om chefen upptäcker att en anställd gått med i facket så blir de i bästa fall mobbade och satta på jobbiga arbetsuppgifter. Eller får sparken. Men vissa blir helt enkelt misshandlade.

– När de går på krogen i de ”polska” områdena där de bor så blir de påhoppade och får stryk. Till en början hade våra t-shirts trycket på bröstet, ”Jestem związkowcem – Jag är med i facket”. Men det var ingen som ville ha dem. Till slut fattade vi och satte trycket på ryggen i stället, så att man kan dölja det med jackan. Sedan dess vill alla ha tröjorna.

Men det där var väl förr? Och det gäller väl bara nyanlända polska arbetare? Samtliga i gruppen skakar på huvudet.

– Nej, nej. Så är det fortfarande. Vi fortsätter att jobba.

Liknar sverige

Enligt professor Anders Kjellberg på Sociologiska institutionen i Lund har Sverige och Danmark en snarlik organisationsgrad, på hela arbetsmarknaden mellan 60-70 procent. I Danmark, liksom i Sverige, skedde ett medlemstapp i samband med förändringar i a-kassan.

Faktum är att den här verksamheten är det minst kostsamma vi gör. Vi har fortsatt med det i 15 år därför att det hela tiden kommer nya människor dit.

Henrik Juul. Foto: Privat.

Henrik Juul Rasmussen är ordförande för Rør- og blikkenslagerne i København (rörmokarfacket) och sedan 2020 även Byggefagenes Samvirke i København.

Varför hjälper facket människor som inte är anslutna?

– Från början var det bara för medlemmar men vi insåg snart att man måste gå ut brett. En anledning är rekrytering, att etablera en kontakt med dem som kommer hit. Deras första vän är arbetsgivaren. Så det här är en dörröppnare, efter en viss tid går de med. Först hjälpa dem med praktiska saker, därefter erbjuda medlemskap.

– Vi vill också göra det som är rätt, hjälpa folk. Samtidigt är det en balansgång. Vissa av våra medlemmar gillar inte att vi hjälper folk som inte är anslutna. De säger ”de är inte våra kollegor, de betalar inte, varför ska vi hjälpa dem?”. Det är därför vi endast erbjuder information och rådgivning. Vi upplåter våra lokaler, men arbetet utförs ideellt.

Har ni fått fler medlemmar genom föreningens arbete?

– Ja, absolut! Jag har inga exakta siffror, vår organisation består ju av många olika fackföreningar. Men definitivt så många att det täcker kostnaden. Faktum är att den här verksamheten är det minst kostsamma vi gör. Vi har fortsatt med det i 15 år därför att det hela tiden kommer nya människor dit. Och de kommer tillbaka.

Vad ger du för råd till andra fackföreningar som vill starta en liknande verksamhet?

– De måste hitta sin egen Robert! Någon som talar språket och brinner för uppdraget. Börja på golvet, prata med folk. Många invandrare är rädda för facket. De tror att vi kommer ta deras pengar, skapa problem för dem. Att börja med en dialog är nyckeln till framgång.

Finns det något man bör undvika att göra?

– Det största misstaget skulle vara att kräva medlemskap från början! De måste börja lita på facket först.


Byggnads svarar: ”Vi måste börja där vi började själva”

Christer Wälivaara. Foto: Privat.

Varför finns det i dag ingen satsning från Byggnads sida för att organisera permanent boende invandrare? Christer Wälivaara, internationell strateg för svenska bygg- och träfacken, svarar:

– Dels har man kanske dåliga erfarenheter, dels för att man behöver hitta eldsjälar, precis som i Köpenhamn och Oslo. Ska man sälja in idén om en fackförening så måste man börja där vi började själva. Vi har strukturen och faciliteterna men kanske har vi blivit för institutionaliserade.

– Det jag har lärt mig av ett projekt med tolkar som vi haft är att man behöver börja träffa folk informellt, där de finns. Kanske till och med utanför katolska kyrkan. Fråga dem: Vad har ni för behov? Och sedan erbjuda dem det.

Vad är det för förutsättningar som krävs för att en eldsjäl ska kunna arbeta med det de brinner för?

– En miljö med högt i tak där man vågar testa nya saker. Och i Köpenhamn öppnar man ju sina lokaler utanför kontorstiderna.

– Det finns erfarenheter från tolkprojekten med utstationerade byggarbetare. Många av dem ligger väldigt nära sin arbetsgivare, de har fått information om hur de ska göra ifall vi kommer. Man behöver bryta den barriären på nåt sätt. Det finns ju redan polsktalande på Byggnads. Om man hittar eldsjälar där…

Letar man efter sådana idag?

– Jag tror inte att man letar aktivt. Det tror jag inte, men jag kan inte svara specifikt.

Hur gagnas de svenska byggarbetarna av att invandrare organiserar sig?

– Det handlar om att förklara ”what’s in it for me?”. Integration sätter stopp för arbetslivskriminalitet och lönedumpning. Att man står upp för samma avtal i stället för att konkurrera ut varandra. Snarare än att prata om hur man har en demokratisk struktur kanske man ska prata om hur man har en tillåtande struktur.

Annons
EHRAB 250×600 v21 version B
EHRAB 250×600 v21 version A
EHRAB 250×600 v21 version C

Du läser: Så fick Danmark med polackerna i facket