Rutinjobbet ändrade allt: "Jag skrek i panik och bet sönder tungan"
Stefan Toftedahl, vvs-montör i Strömstad, råkade ut för en elolycka som sedan dess har påverkat hans liv. För oss berättar han vad han upplevde innan ambulansen kom.
”Det började med ett rutinjobb i ett radhus. Jag är ju vvs-montör och skulle ner i ett utrymme under trappan för att släppa på vatten. Jag gick in på alla fyra men visste inte att det fanns en trasig glödlampa i huvudhöjd bakom mig. Jag tog samtidigt om ventilerna till båda kranarna och lutade huvudet bakåt och kom åt lampan som var strömförande. 220 volt gick genom min kropp.
Jag blev jordad, fick inte upp händerna utan hade fastnat totalt. Jag skrek i panik, bet sönder kind och tunga, jag hann tänka att nu går det åt helskotta, innan jag tuppade av.
Då såg jag plötsligt en tunnel och längst bort i öppningen mina barnbarn, Levi, då tre år och Lennox, då nästan två. Båda lintottar fulla med bus, två killar jag står otroligt nära. Där i tunneln hörde jag Levi säga: ”Inte dö morfar”. Och Lennox sa ”Det går bra morfar, det går bra”, precis som han brukar. Det är otroligt, jag vet att där och då stod det och vägde om jag skulle klara mig. Så vaknade jag till igen och tänkte: ”Jag ska fanimej inte dö, jag har inte bestämt mig för att dö ännu”. Jag befann mig ute i hallen och hade ingen aning om hur jag kom dit. Jag hade också ringt till min kompis Glenn som är insatsledare på brandkåren, där jag själv har uppdrag på deltid. Jag sa ”Jag har fått ström i huvudet, jag tror jag dör”. De kom direkt.
Så vaknade jag till igen och tänkte: ”Jag ska fanimej inte dö, jag har inte bestämt mig för att dö ännu”.
Jag fördes med ambulans till sjukhuset, de tog lite prover och gjorde test och så blev jag hemskickad två timmar senare. Helt oacceptabelt. Efter olyckan har jag lidit av konstant svår huvudvärk, jag drömmer ofta mardrömmar och kan ha svårt med minnet. Jag har sökt flera gånger för att få hjälp med värken och drömmarna. Nu ska jag äntligen få träffa specialister i Linköping.
Jag tycker jag skulle fått bättre hjälp och stöttning efter olyckan. Men jag är tacksam att jag lever, det faktum att jag blev jordad räddade mig. Nu hoppas jag på många år med mina barnbarn, att få leka, busa och lära dem fiska kräftor.”
Berättat för: Margite Fransson
Gå gärna med i Byggnadsarbetarens Facebook-grupp ”Arbetsmiljö på bygget” och få nyheterna i ditt Facebookflöde.