info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Byggnadsarbetareförbundet

”Om korna rymmer så lämnar vi snickarjobbet”

Först Aron, sedan Birger och nu Adam. Hjorthages byggservice gnetar på, generation efter generation. Vi besökte den småländska snickarfamiljen som aldrig slutar jobba – och ibland fångar kor på rymmen.

Birger, Aron och Adam i ladugården där tjurarna står. Familjen arrenderar också 14 gårdar i närheten för fodrets skull. Det gäller att inte ta på sig för mycket byggjobb om de ska hinna. Foto: Lars Andersson

Det är behagligt, lite molnigt sommarväder den där dagen i Småland i juni 1981. Sextonårige Birger Hjorthage hoppar upp på cykeln utanför gården i den lilla byn Målen och trampar bort på grusvägen. Det har börjat blomma på ängarna när Birger susar fram på hojen, genom björkalléer, skog och hagar.

Igår gick Birger ut nian på högstadiet inne i Nässjö. Han fick höga betyg, topp tre i klassen. Nu ska han visa dem för pappa Aron, snickaren som sätter garagedörrar åt Clauséns ute i Kvarntorp.

När Birger kommer fram till Kvarntorp tittar far och son belåtet igenom siffrorna på pappret innan det är dags att ta tag i jobbet med dörrarna. Det här är den första riktiga arbetsdagen som Birger gör på familjeföretaget Hjorthages byggservice.

Birger vet inte riktigt vad han vill med livet, men har sommarjobbat för pappa tidigare och trivts som snickare. Nu har han bestämt sig för att ta ett sabbatsår för att testa yrket ordentligt.

– Men jag kände snabbt att det här var för mig. Så det blev ett långt sabbatsår. Det fortsätter ju än, säger Birger med ett skratt, när vi sitter och fikar i köket i Målen.

Birger har idag hunnit bli 54 år och gift sig med Anna-Carin, som också har slagit sig ner vid det robusta furubordet.

Mellan makarna sitter Aron, 83, och sonen Adam, 19, – de två andra snickarna i Hjorthages byggservice. Aron berättar att han minns dörrjobbet i Kvarntorp och sonens första dag.

– De var jättebra, de där dörrarna. Men de görs inte längre. Det är synd, säger han och tuggar på en hembakt bulle.

Själv började Aron sin yrkesbana på den lokala sågen.

– Vi hade 4,75 i timmen. Då kom en byggmästare och erbjöd oss 5,50, vilket var stora pengar. Så jag började som snickare och sedan har jag kört på det, säger han.

I 50 år har det ”knallat på” för gnetsamma familjen Hjorthage.

Efter några år i branschen startade Aron eget. Det har ”knallat på”, som 83-åringen uttrycker det. I runt 50 år har Hjorthages byggservice snickrat altaner, bytt fönster och lagt om tegeltak i bygden.

Men det är bara halva sanningen. De tre snickarna driver samtidigt ett stort jordbruk tillsammans med Anna-Carin. De har 200 kor och arrenderar 14 gårdar i trakten för att få ihop till foder till djuren.Arbetsdagarna för Aron, Birger och Adam börjar ofta sex på morgonen och sträcker sig till halv åtta-snåret på kvällen.

– Om korna rymmer, eller om de kalvar, är det bara att lämna snickarjobbet och komma tillbaka senare. Annars gäller det att inte ta åt sig för mycket byggjobb, så att man klarar jordbruket, förklarar Birger.

I trakten kallas Hjorthages för ”de gnetsamma”, eftersom de jobbar på utan uppehåll. Och för att kunna arbeta heldag efter heldag krävs att man tycker om sitt arbete.

– Jag ska inte gnälla för att jag jobbar 70 timmar i veckan. Det är otroligt tacksamt att få skapa med händerna. Det är en livsstil och jag trivs med den. Det skulle nog inte vara roligare att ha fritid och spela golf. De gånger jag har provat minigolf har det inte varit så roligt, säger Birger.

Adam berättar att han trivs med de flesta snickarjobben, men att det känns lite extra när kunderna blir positivt överraskade av familjens händighet.

– Vad man än lyckas med när man jobbar, som ett snyggt verandabygge, så känns det riktigt bra. Och så blir jag nöjd om andra blir nöjda, säger han.

Vi har nära kontakt och ett bra samarbete hela tiden. Behöver man hjälp är det bara att kolla upp var han finns.

Aron om att jobba med sonen Birger

83-årige Aron förklarar att han visserligen hör dåligt numera, men att åldern inte hindrar honom från att utföra favoritsysslan: lägga tegeltak. Tillsammans med parhästen Adam bär han ofta ut mellan sex och sju ton tegel på en timme inför jobben.

– Trots att det är jobbigt är det rätt roligt. Det syns vad en har gjort, säger Aron, drar lite i ena hängslet på de blå snickarbyxorna och tillägger att ”orket avgör” hur många år till han kan jobba.

När vi lämnar köket och går bort till ladan där några tjurar hålls berättar Aron att han den senaste tiden börjat bevara familjens snickarhistoria genom att lämna små spår på byggena.

– Jag skriver våra namn och årtalet på något i trä, till exempel en takstol. Jag ville göra en skylt med våra namn på ladugaveln som vi byggt här. Men det blev stopp, de lyssnar inte på en gamling, säger han och pekar mot sin son och sonson.

Trots liknande smågnabb upprepar Aron gång på gång hur stolt han är över Adam. Den gamle snickaren är glad över att traditionen går vidare med sonsonen i firman. För Adam var det inget svårt beslut att börja i familjeföretaget.

– Jag gjorde ju som pappa. Jag var lite trött på att plugga efter nian och då var det smidigt att haka på pappa och farfar. När jag växte upp jobbade jag en del med dem, så jag visste vad som gällde, säger han.

– Du var väl åtta år när du la ditt första tegeltak? Det kan man kalla barnarbete, eller hur? säger Anna-Carin.

De tre snickarna skrattar.

Det bästa med att jobba med Adam är glädjen över att han vill vara med oss.

Birger om att jobba med sonen Adam.

Det är behagligt, lite molnigt sensommarväder när vi lämnar Målen. Innan vi åker bort genom björkallén, skogen och hagarna får vi veta att liknande sysslor som 1981 står på programmet under veckan: Det ska bytas fönster på olika byggnader i trakten, spikas panel och plockas äpplen till korna ”hos tanten i Nässjö”.

Hjorthages byggservice är ungefär vad det var för knappt 40 år sedan och det hela ser ut att fortsätta.

Vid köksbordet pratade Adam pliktskyldigt om att kanske börja plugga igen någon gång i framtiden. Men när han höjer handen i en avskedshälsning och återgår till arbetet med sin far och farfar spricker han upp i ett stort leende som är svårt att misstolka. Det är här på gården, med en skruvdragare i handen, som han trivs bäst. Det ser ut att bli ett långt sabbatsår även för hans del.

arrow_forward Senaste nytt
Annons
Bluebeam 250×600 V42-43 PC