Dödsraset – ”Vad fan skulle de med ett torn för”
Plötsligt hörs ett muller. En pojke skickas upp för att varsko byggnadsarbetarna, men han vänder och springer. Det är maj år 1866 och de sista delarna av ett katolskt kapell byggs mitt i centrala Stockholm. Det hela slutar i katastrof.
Kapellet, som byggdes av den katolska församlingen Sankta Eugenia, skulle prydas av ett 40 meter högt, ståtligt torn. Den sista biten skulle byggas i trä och innehålla kyrkklockor. I en tidning från 1866 står att läsa:
”Sedan flera dagar har arbetarne vid byggnaden märkt sprickor i de båda pelarne som stod närmast det gamla kapellet /…/ flera främmande personer hade ock sett detta hotande tecken”.
Den 23 maj samma år arbetade ett tjugotal snickare på ställningarna runt tornet, trots vetskapen om sprickorna. Plötsligt hördes ett muller. Man beslutade att skicka upp en pojke för att varsko byggnadsarbetarna, men pojken vände och sprang ner när tornet började svikta. Hela konstruktionen föll därefter ihop med ett fruktansvärt dån.
Tornet föll över det nybyggda kapellet och fler än 20 byggnadsarbetare omkom.
Kung Karl XV infann sig snabbt på plats, vilket var vanligt på den tiden i Stockholm vid eldsvådor och katastrofer. Enligt Herman Lindqvist var kungen med om att gräva fram en man som hördes jämra sig under rasmassorna. Journalister skrev att den ”svettdrypande och grävande monarken” utropade: ”Vad fan skulle de med ett torn för”. Katoliker var illa ansedda i Sverige på den tiden då protestantismen var allenarådande.
Ett trettiotal arbetare grävdes fram, 21 var döda på plats och tre dog senare på lasarettet. Resterande fick skador för livet.
Den tyske byggmästaren Johan Laschinger var arkitekten bakom kyrktornet och han ledde också det praktiska arbetet. Åtal väcktes mot byggmästaren efter olyckan men ingen rättegång kunde hållas eftersom Laschinger försvann spårlöst när de första sprickorna upptäcktes.