info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Brandskyddsföreningen 980×240 V38

De är två ljus i Qatars mörker

De senaste åren har larmrapporterna haglat, om tusentals döda arbetare och usla förhållanden på byggena inför fotbolls-VM i Qatar 2022. Men nu börjar facket mobilisera motstånd.

Det är sen kväll i Qatars huvudstad Doha. Ramesh från Indien står utanför campen till en av de största stadionbyggarna inför Fotbolls-VM. Arbetaren framför honom är rädd. Drar sig längre bort från öppningen till campen. Säkerhetsvakterna cirkulerar. Stannar till. Försöker lyssna. Arbetaren är rädd att bli påkommen, säga något fel, bli hemskickad och förlora sin inkomst.

Ramesh står stadig men vet hur det är. Han har själv känt rädslan in på bara kroppen. Under 23 år var han snickare och migrant. Jobbade i totalitära stater som Saudiarabien och Qatar, ökända för sina kafala-system, som liknas vid slaveri och som ger arbetsgivaren oinskränkt makt.
Men nu har den indiske snickaren ett annat uppdrag. I ett land där fackanslutning är förbjuden för migranter, ska han värva medlemmar och hjälpa utsatta arbetare, tillsammans med två andra organisatörer utsända av globala byggfacket BWI. Facket har dragit igång en flerårig kampanj, för att hjälpa arbetare akut och försöka ändra systemet på sikt. Bakgrunden är Kafala-systemets effekter i kombination med alla larmrapporter om arbetare som lurats på lönen, om usla boenden och tusentals arbetare som dött av olyckor eller sjukdomar orsakade av jobbet.
Ramesh har råkat ut för samma saker som byggjobbarna han träffar. Han har arbetat som snickare i Saudiarabien, Kuwait, Qatar och Ryssland. Har betalat pengar till rekryteringskontor, blivit lurad på lönen, bott i rum med 10-12 byggnadsarbetare, blivit fråntagen pass och hindrad från att resa hem.
-Det värsta landet att jobba i var Saudiarabien. Där blev jag inlåst i 15 dagar av arbetsgivaren, säger han.

LÄS: Snickaren Edgardo – ”Jag har aldrig sett mitt barn

Jag träffar Ramesh och hans två kollegor, Krishna från Nepal och Juan från Filippinerna, i ett Doha där det byggs dag och natt. Får följa med dem ut och se den verklighet som möter dem och arbetarna.
På grund av riskerna måste de vara anonyma. De följer lagen men riskerar vid felsteg att slängas ut ur landet eller fängslas. Ett öde de delar med byggnadsarbetarna de ska hjälpa.
De är här för att det byggs som aldrig förr i Qatar, ett land rikt på olja och naturgas. Fotbolls-VM skapar ett behov av idrottsanläggningar, bostäder, hotell och infrastruktur. De som bygger är migrantarbetare. 1,5 miljoner finns på plats och utgör cirka 94 procent av landets arbetsstyrka. De flesta kommer från Indien och Nepal, en stor grupp även från Filippinerna. Det är också från dessa länder organisatörerna hämtats, efter att ha föreslagits av facken i sina hemländer.
De har bara varit i landet i några få månader men har börjat bygga upp ett kontaktnät. De träffar många byggnadsarbetare som lämnat fattigdomen i hemländerna och kommit med drömmar om ett bättre liv. Men ofta raseras drömmarna i stor skuldsättning eller i värsta fall döden. För organisatörerna handlar det om att vinna förtroende, visa att det finns hjälp att få. Men besöken är inte okomplicerade.
-Jag är själv fortfarande rädd när jag åker ut. Kanske finns det någon som skvallrar, så företaget ringer polisen. Alla vill inte bli störda, säger organisatören Juan. Samtidigt. När arbetarna ser att de kan få hjälp, får veta att de också har rättigheter, blir det en öppning till att tala vidare.

Kafalasystemet

  • Kafala-systemet i Qatar och andra gulfländer innebär att en ”sponsor”, oftast arbetsgivaren, måste garantera arbetarens legala vistelse i landet. Ofta tar sponsorn arbetarens pass vid ankomsten.
  • Gästarbetaren kan inte byta arbetsgivare eller bryta sitt kontrakt utan sponsorns medgivande. Den som lämnar arbetsgivaren kan rapporteras saknad och fängslas.
  • Arbetaren får inte lämna landet utan tillåtelse av sponsorn.
  • Strejk och facklig organisering är förbjuden bland gästarbetare.

Jag följer med Juan ut till en camp där arbetarna bor. Vi åker i dammet i ett industriområde i utkanten av Doha. På campen är det stökigt, trångt och hett. Köket är skitigt och gasolplattorna är genomrostiga på ett sätt som får dem att verka livsfarliga. 8-10 personer bor i rum där de egentligen bara ska vara fyra. På ett anslag förbjuds arbetarna att lämna byggnaden efter klockan nio på kvällen. En byggnadsarbetare sitter i trängseln i ett rum. Två års kontraktstid är slut och nu vill han bara hem.
– Jag har väntat i 15 dagar på en returbiljett och jag har fortfarande inte fått den av min arbetsgivare. Flera kollegor är i samma situation.
I sängen bredvid väntar en fembarnspappa på samma sak. Enligt lagen får de inte lämna landet utan att arbetsgivaren godkänt det. Det är också omöjligt att bryta ett kontrakt och komma hem ens om en nära anhörig dött.


Arbetarcamp i Dohas utkanter. Foto: Margite Fransson.

I Qatar är fackligt medlemskap förbjudet för migranter, men numera kan de ändå bli medlemmar på plats genom ett samarbete mellan BWI och facken i deras hemländer. Hittills har cirka 1 300 arbetare anslutits på detta sätt. Arbetet med att hjälpa migranterna har utgått ifrån en tradition med olika sociala stödgrupper som bildats av migranterna själva. Arbetet har fortsatt genom att BWI och hemlandets fackorganisationer i samarbete stöttat sociala nätverk med målet att ge råd, stöd och juridisk hjälp. Lagliga Qatargrenar har bildats av fackförbund.
En del av arbetarna har redan före avresan deltagit i möten som facken ordnat, i sina hemländer. Medlemskap är inget man talar högt om på arbetsplatserna. Och det krävs mod att gå iväg på möten som handlar om att ta vara på arbetarnas villkor.
Ramesh och hans kollega Krishna från Nepal har varit ute på camperna och mött arbetarna under sena kvällstimmar. Övertygat dem om att de ska gå.

Nu är det fredag och ledig dag i det muslimska Qatar. Lokalen, en restaurang, är proppfull. Arbetarna får veta om sina rättigheter och initiativ som planeras, men nu vågar de också själva berätta om vad de råkat ut för. Uteblivna löner, dubbla kontrakt, fråntagna pass, arbetare som hindras från att åka hem. Berättelserna radas upp. Flera har fått lönerna försenade ett par, tre månader. Andra vittnar om att de tvingas köpa mat på camperna till höga priser. Och så olyckorna. Hittills beräknas 1 800 byggnadsarbetare ha förlorat livet i olyckor eller sjukdomsfall orsakade av arbetet. Siffrorna är osäkra, men samtidigt vittnar arbetarna på mötet om att många olyckor aldrig rapporteras.
– Igår hände en olycka en kollega till mig. Hans vänstra hand höggs av, säger en arbetare.
Andra vittnen till samma olycka berättar att kollegan förlorade sin hand då han fastnade med skjortärmen i en maskin. Till slut tog polisen honom till sjukhus. Ingen annan vågade hjälpa till.
En man, tyngd av svåra skador i ett ben, sitter längst fram. Han har sina handlingar med sig, en bild på sitt blodiga ben med ett stort jack inpå skelettet. Han är murare, föll och skadade sitt ben svårt i en fallolycka. Trots ett stort antal operationer består skadorna. Arbetsgivaren säger att olyckan är hans eget fel, trots att han blev beordrad. Nu är han rädd att aldrig mer kunna jobba- och tvingas återvända hem utan ersättning. På mötet får han kontakt med sitt hemlands ambassad och kan lyssna till en jurist som berättar om arbetarnas legala rättigheter.
-Behoven av hjälp är hur stora som helst, säger en representant för BWI. Han har länge varit verksam i regionen och samarbetar nu med organisatörerna.

LÄS: Fotbollsexperten Erik Niva – ”Fifa bryr sig inte”

De nepalesiska arbetarna är i många fall de värst utsatta, har de lägsta lönerna. Organisatören Krishna möter många problem bland sina landsmän. Något av det värsta han upplevt var när familjen först efter 22 månader fick hem kroppen efter en nepalesisk byggnadsarbetare som dött i en olycka.
Han har varit polis, säkerhetsvakt och själv jobbat som migrant i Qatar.
-Jag har själv blivit lurad. Därför vill jag hindra att det drabbar andra, säger han.
Juan säger att han drivs av en vilja att förändra.
-De fina arenorna är resultatet av arbetarnas blod, svett och tårar. Under fotbolls- VM kommer tv att visa ett vackert grönt paradis- men bakom det finns en chockerande värld, med låga löner och fruktansvärda förhållande.

Fotnot: Vissa av namnen på personerna i texten är fingerade.

arrow_forward Senaste nytt
Annons
Bluebeam 250×600 V38-39 desktop