När svaren från de ansvariga kommer, undrar vi: Pratar vi verkligen om samma bygge?
När Byggnadsarbetaren varje år sätter sig ner för att utse Sämsta bygget är det en diger lunta som sätts på bordet. Innehållet i pappershögen representerar så klart inte hela byggbranschen, den fungerar alldeles utmärkt på väldigt många håll. Men där i luntan finns ändå alldeles för mycket nedslående i ett Sverige vars ambition i generationer varit att tillsammans skapa arbetsplatser där folk trivs, inte stressas sönder, blir schyst bemötta, respekteras och lyssnas på. Arbetsplatser där man inte ser på byggnadsarbetaren som ett verktyg som gjort sitt och snabbt behöver bytas ut, eller städaren som en trasa redo att vridas ut igen och igen. Arbetsplatser där människor överlever.
Det är folk som jobbar skyddslösa med asbest, last som gång efter annan svingas över gubbar på marken, mängder med byggjobbare som blir blåsta på det de har rätt till, ”svartlistningar i branschen” om du snackar för mycket och förstås, de otaliga fallriskerna. Ja, ni känner till allt det där.
Under den här perioden leker jag ofta med tanken hur en ”kontorsråtta” hade tolererat det som sker på många byggen.
Jag ser en välklädd revisor hosta sönder sina lungor och i panik försöka skaka av sig dammet från den smutsiga kostymen. Hennes papper är oläsbara, svarta av sot.
Där går en arkitekt på väg till den nedpissade toaletten. Han måste ta med sig eget toapapper till jobbet för att arbetsgivaren inte beställt städning och fyllt på.
Jag ser mig själv gå till kopieringsrummet. På vägen dit tvingas jag hoppa över ett hål som plötsligt bildats. Det är tillräckligt stort att falla igenom och när jag tittar noggrannare ner i hålet ser jag att det är ett fall på åtminstone tio meter ner. När jag säger det här till min chef, att så här kan vi väl inte ha det, himlar hon bara lite lätt med ögonen, suckar, och säger att det är dags att jobba. Vi ligger efter i arbetet.
Har vi blandat ihop något? Är vi i fel stad? Finns det två kvarteret Johanna i Göteborg?
Desperation, frustration och ilska
Redaktionen har pratat med mängder av personer som befunnit sig på kvarteret Johanna under de senaste åren. Det är desperation, frustration och en jävla ilska. Genomgående finns en stor besvikelse över att deras varningar inte lyssnats på. Ett tag har det blivit bättre men sen …
När vi sett bilder och lyssnat på alla berättelser var det förstås dags att också få NCC:s syn på byggarbetsplatsen. Men när min kollega fick de första svaren från storbolaget började vi undra om vi pratade om samma bygge. Har vi blandat ihop något? Är vi i fel stad? Finns det två kvarteret Johanna i Göteborg?
”Vi har varit i kontakt med projektledningen som inte alls känner igen bilden av brister i arbetsmiljön”.
”Vi har inte funnit några belägg för problematik med damm”.
För andra året i rad tilldelas NCC den skamliga (och extremt dammiga) trofén. Ställs den upp på kontoret?
LÄS MER: Här är Årets sämsta bygge: ”Alla som jobbar här kommer dö i förtid”
LÄS MER: NCC och Hufvudstaden: ”Delar inte bilden av byggarbetsplatsen”
Tomasz Pozar, redaktionschef Byggnadsarbetaren
