"Barndomsvännens död blev en väckarklocka"

– Jag hade arbetat som plåtslagare och ventilationsmontör i 16 år när jag slutade 2011. Jag mådde dåligt, jobbade på trakt och var ofta borta från familjen. Egot fick ju bränsle när jag gjorde ett bra jobb, men till vilket pris? Jag blev mer som en lekfarbror som hälsade på hemma torsdag till söndag. I samma veva hade en gammal barndomskamrat omkommit när trappkonstruktionen rasade vid bygget av Vattenfalls huvudkontor i Solna. De hade krav på sig att göra vissa saker innan de fick åka hem. Det är ett oerhört ultimatum. Han var också från byn Färila där jag bor och när någon man känner dör blir det en väckarklocka om hur bräckligt allt är.

– Det bekräftade en farhåga jag känt ett tag, att något inte står rätt till i branschen. Jag tror att många går runt och mår dåligt. Även om man har olika roller hemma och på jobbet går det inte helt att skjuta det ifrån sig. Det behövs en medveten ledning och kommunikation. Nu är jag hälsoentreprenör och är i startgroparna att ta fram verktyg för byggbranschen. Det måste finnas plats att prata om hur man mår, ett utrymme för sårbarheten. Jag intervjuar byggchefer och det finns en gemensam strävan på många arbetsplatser. Det är en bra början. Men många säger att det är svårt att hinna ett 30-minuterssamtal. Ligger man under press länge blir det på bekostnad av hur man själv mår, då bryr man sig kanske inte så mycket om säkerheten.

– Jag kan fortfarande sakna yrket, när solen skiner och man ska lösa ett problem, det finns inget bättre. Det är något väldigt tillfredsställande i det fysiska.