info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Arbesko 980×240 v28-30

Ny och osäker på bygget – då fick Alexander en vän för livet

Snickarna Alexander Degerman och Christoffer Vanhaniemi träffades på ett bygge i Luleå. Flera bistra vintrar och enformiga lunchlådor senare är grunden lagd för en ovanligt fin vänskap.

Vännerna Alexander Degerman och Christoffer Vanhaniemi. Foto: Simon Eliasson

Christoffer Vanhaniemi är bara på besök när Alexander Degerman gjuter några pelare till ett nytt garage vid Storheden en bit utanför Luleå. I surret av betongblandare och borrmaskiner rycker Christoffer in och hjälper vännen att rulla ut plasten som ska skydda en nylagd grund. De tar paus och börjar berätta om hur de träffades.

Det var vid en lyxrenovering av en gammal sekelskiftesbyggnad som snickaren Christoffer en dag för fem år sedan fick en ny lärling: den osäkre 19-åringen Alexander Degerman.

Så började en ovanlig vänskap.

Alexander började som Christoffers lärling för fem år sedan. Foto: Simon Eliasson

Jag kan jobba med vem som helst, men om jag får välja – den här mannen, ingen tvekan

Alexander berättade snart att han har asperger och lite svårt med det sociala. Det var inget som stod i vägen för arbetsuppgifterna eller jobbrelationen, tyckte Christoffer och började uppmuntra sin nye kollega. Han minns tillbaka:

– Du hade lite bekymmer med att jobba ensam men jag sa bara åt dig, ”regla upp den där väggen, här har du ritningen”, och så gjorde du det. Efter ett tag var det inga bekymmer alls, säger Christoffer och Alexander skiner upp i ett varmt leende.

– Jag kan jobba med vem som helst, men om jag får välja – den här mannen, ingen tvekan, säger Alexander och ger sin kamrat en ryggdunk.

Christoffer berättar att Alexander, eller Degen som alla kallar honom, växte med uppgifterna och började pröva sina vingar i situationer som är vanliga för andra. Lunchen till exempel. Alexander är kräsen och brukar äta hamburgare och ketchup. Christoffer utmanade vännen.

– Jag frågade om du inte ska testa originaldressing och sojanuggets också. Du var ofta medgörlig.

– Jag har aldrig träffat någon som tänjer på sin comfort zone så mycket som Degen. Man har aldrig tråkigt på jobbet, han har många roliga historier och djupa tankar. Han hade lite svårt med den sociala kontexten först, men när man lär känna varann är det inget stopp.

Alexander Degerman. Foto: Simon Eliasson

Många med asperger känner sig missförstådda, så har det ofta varit för mig. Det viktiga är att andra försöker förstå vad jag vill säga.

Någon funktionsvariation är svår att uppfatta hos Alexander där vi står på arbetsplatsen i ett norrländskt vårväder som växlar från värmande sol till hård vind och hagel. Han talar med en ovanlig självsäkerhet, långt från den tystlåtne snickarlärling Christoffer en gång mötte. Han berättar att han fick diagnosen vid tretton års ålder.

– Men alla med asperger är väldigt olika. Jag har jobb, bil och vänner. Det värsta med diagnosen är att jag är så fungerande att vissa inte märker det. Men jag känner det invärtes. En del saker kring det sociala lär jag mig än i dag. Jag har insett att jag behöver en bandspelare ibland för att påminna mig hur vissa saker fungerar.

Alexander kommer fram till att bemötandet är en central pusselbit. Det handlar om att bli respekterad.

– Många med asperger känner sig missförstådda, så har det ofta varit för mig. Det viktiga är att andra försöker förstå vad jag vill säga.

– Jag är kanske duktig på att lyssna på människor, funderar Christoffer, som har varit aktiv i Unga byggare och slipat förmågan att engagera sig i andras väl och ve.

Efter projektet i Luleå fortsatte de unga snickarna att odla sin vänskap. Att hänga dygnet runt på traktamente vid bygget av den nya stadskärnan i Kiruna blev ett sammanhållande kitt för hela laget. Alexander hade tidigare berättat att han skriver dikter och nu undrade Christoffer om han inte kunde skildra den bistra tillvaron. Det gjorde han och satte upp en dikt i boden:

Ännu en bitter och kall vinterdag kommen

Och Gud har övergett mig när mina händer nu börjat förfrysa

Då värmer inte längre kamraternas tomma ord något mer

Men nu när ljuset från solen ännu en gång faller

Och klockan slår 6 återigen om en stund

Börjar vi om allting igen dagen efter.

– Efter det frågade vi på skoj om du inte kunde skriva en dikt i veckan och det gjorde du.

Det blev som något kul att se fram emot, vi kunde relatera. Ingen var jättenöjd med att vara där. Vi jobbade i snöstorm och 26 grader kallt i tolvtimmarspass, minns Christoffer med en rysning.

På ett annat jobb var det dåligt med kaffebröd. Degen började köpa in fika till alla och skrev en dikt på ämnet. Plötsligt rådde arbetsledningen bot på bristen.

– Jag har fått många roliga reaktioner och även ledningen tyckte det var kul med dikterna, säger Alexander som nu har samlat dem i en egen bok, sporrad av kollegornas uppmuntran.

Vännerna fyller ofta i varandras meningar och utvecklar varandras tankegångar. När Alexander har svårt att summera tar Christoffer vid och förklarar.

– Du är bra på att sammanfatta mina tankar, säger Alexander uppmuntrande.

Men vad är det egentligen ni gillar med varandra?

– Man kan ha djupa diskussioner med Christoffer. Det gör skillnad. Vi har ett liknande sätt. En bra kemi helt enkelt, säger Alexander.

– Han kör sin egen stil, det är det jag gillar. Ställer alltid upp för andra och tar sina behov sist, fortsätter Christoffer.

Filosofiska diskussioner på jobbet hör kanske inte till vanligheterna i branschen men för vännerna på Nåjden är det vardag. Alexander har ett favoritcitat som de ofta återkommer till: ”Allting är relativt men ingenting är självklart”. Det blev också titeln på diktsamlingen.

– Jag vet inte hur många gånger vi har diskuterat det. För mig finns saker som är självklara, säger Christoffer. Det kommer att stänka vatten om du kastar en sten i en vattenpöl. Då tog du det till en djupare nivå och sa att vissa saker som är självklara för mig i en social kontext inte är det för dig. Det är relativt. Det klickade till när du förklarade på det sättet.

Christoffer Vanhaniemi. Foto: Simon Eliasson

Degen inspirerar med sin diagnos och det han kämpar med. Han gör så mycket mer än någon som inte har den.

Numera träffas de inte så ofta. Alexander bor i Piteå där han är uppväxt och kör de sex milen till och från Luleå varje dag. Lulebon Christoffer är tjänstledig från Nåiden och pluggar matte för att komma in på universitetet i höst.

– Jag har sökt en utbildning som samhällsplanerare. Efter åtta år som snickare är det dags att ta sig vidare.

– Kul för hans del, tråkigt för mig. Men jag stöttar honom i vad han än vill göra, säger Alexander uppmuntrande.

Alexander har jobbat på Nåiden i sju år och kan inte tänka sig många andra jobb än snickare.

– Vissa delar av mig skulle jag aldrig få ut i en kontorsmiljö. På ett bygge får du komma som du är.

Men även för honom väntar nya utmaningar i livet.

– Jag har blivit tillfrågad om att bli lagbas två gånger. Jag vill bli vuxen nog först, men det är kanske nästa steg. Det vore djävulskt kul att vara den ledande människan.

Vännerna pratar ofta på telefon och konstaterar att vänskapen består trots olikheter och nya banor i livet. De längtar efter att ta en öl i sommar, när vädret och smittläget förändras:

– Degen inspirerar med sin diagnos och det han kämpar med. Han gör så mycket mer än någon som inte har den. Han jobbar med sig själv och tar sig framåt. Skriver en bok, prövar olika maträtter trots att det är jobbigt. Det är motiverande för mig med.

Annons
EHRAB 250×600 v28-30b
EHRAB 250×600 v28-30c
EHRAB 250×600 v28-30a

Du läser: Ny och osäker på bygget – då fick Alexander en vän för livet