Våga vägra livsfarlig skicross
Risken att köra in i varandra
Jag är övertygad om att många kommer att sitta klistrade framför skärmarna nu under OS i Pyeongchang och njuta av sköna race med många svenska medaljkandidater. För visst är skicross en häftig publiksport? Fyra skidåkare kämpar i närkontakt i höga hastigheter för att ta sig vidare till nästa omgång. Men just närkontakten är farligt. En åkare kan när som helst haka i en konkurrent och slungas ut ur banan eller in i en annan åkare.
De farliga hoppen
Det häftigaste är så klart de spektakulära hoppen. Här visar åkarna sin skicklighet och kan flyga sig till bättre placeringar. Men till skillnad från traditionella alpina grenar har en skicrossbana också kombinationer av hopp, så kallade rullar. Här riskerar åkarna att missa i ett hopp och flyga rakt in i nästa med våldsam kraft. Det var i ett sådant parti av banan i italienska Innichen som storstjärnan Anna Holmlund tappade kontrollen och flög in i ett hopp med huvudet före i 70 kilometer i timmen. Stjärnan slogs medvetslös och opererades för två blödningar i hjärnan. Sandra Näslund fick en hjärnskakning och en spricka i näsbenet i samma bana.
Säkerheten släpar efter
Arrangörerna av skicross vet vad publiken vill ha. Det är lopp med dramatik. Då behövs det svåra partier för omkörningar och det är där olyckorna sker. De ansvariga pratar om att säkerheten blir allt bättre, men olyckorna bara fortsätter. 25-årige Viktor Andersson kraschade nyligen svårt i världscupen. Andersson flög långt och högt i ett av hoppen – rakt in i konkurrenten Thomas Zangerl. Svensken vårdades på sjukhus under flera dagar på grund av problem med ländryggen.
Utförsåkning är tillräckligt farligt som det är. Det vet Pernilla Wiberg, som kraschade otäckt och slet sönder korsbandet. Det vet rullstolsburne slalomåkaren Thomas Fogdö och många med honom. Så varför låter man en sport där farorna är betydligt fler finnas med i OS?
Ni förstår vart jag vill komma: Ta bort skicross från OS-programmet nästa gång. Eller förändra sporten radikalt.
