info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

Annons
Bluebeam 980×240 V49-50 PC

Så räddar de Skaras landmärke: "Nya bekymmer varje dag"

Fallande fasadbitar, stål som rostat sönder och växter som trängde igenom mellan stenarna. Om inget hade gjorts riskerade Skaraborna sin älskade symbol. Operation Rädda vattentornet inleddes.

Den gamla stenhårda betongen som satt i kupolen har tagits bort och byts ut med sprutbetong. Foto: Tobias Andersson

Det syns från stora delar av stan. Ett av Skaras två landmärken. Tillsammans med den mäktiga domkyrkan är det vattentornet som sticker upp, som sticker ut. Byggt 1898 men tänkt att leva länge till.

Det har kommunen bestämt när de ännu en gång såg stenbitar falla ner från tornet och oron för byggnadens framtid blev starkare. En grundlig undersökning gjordes och man fann att stålkonstruktionen i kupolens torn, där vattentanken satt, var förbrukad. Hela kupan, ”äggkoppen”, behövde kapas ner och bytas.

Dessutom hade växtlighet letat sig in i byggnadens stenpartier vilket gjorde att jobbet behövde vidgas än mer.

I januari påbörjades den noggranna restaureringen av Halmstadsföretaget Sydskiffer AB, som har stor erfarenhet av att arbeta med liknande objekt.

Det första mödosamma arbetet: Ställningen.

– 42 spiror på ett varv, och det är rätt krångligt för att det ska stämma när man kommer upp. Det ska ju kragas in och kragas ut. Vi har en ställning inne också eftersom vi rivit puts 15 meter upp på insidan. Där finns inte så mycket plats. Men våra ställningsbyggare är jätteduktiga. De höll nog på i en och en halv månad, säger Fredrik Rönntoft, platschef för Sydskiffer.

Efter ställningsbygget tvättades hela tornet med algmedel innan det riktigt tunga arbetet med renoveringen kom igång, ett jobb som blev svårare än de inblandade trodde på förhand. Detta på grund av, eller kanske tack vare, föregångarnas klockrena hantverk med betongen i kupolen.

– Vi trodde att det skulle vara ganska lätt att såga ner betongen med tanke på att den var 120 år gammal. Vi tog var sin motorkap och började kapa, sen tittade vi bara på varandra: ”Det här kommer inte gå, vi kommer aldrig att bli klara” säger företagets arbetsledare Anders Oscarsson.

Muraren Lörinc Kurko gräver runt med sin kniv för att förstå hur mycket som är löst runt stenarna. Ywonne Lilja, byggnadsingenjör, följer arbetet. Foto: Tobias Andersson

Den gamla betongen var stenhård. 1890-talsarbetarna hade använt sig av rabitzputs, som utförts i lager efter lager med hjälp av putsnät. Att få bort materialet förvandlades till en utdragen och envis kamp.

– Stålet var ju slut men betongen skulle ha hållit i hundra år till, säger Fredrik Rönntoft.

Att arbeta med just äldre byggnader tycker Fredrik är spännande; att förstå och lära sig gamla tekniker och hur man arbetade förr. Men många överraskningar hade han gärna sluppit.

– Det är både och, ibland blir man trött på att bara jobba med gamla grejer. Det är ju så med alla äldre objekt, man vet inte vad man pillar i. Oftast ser det bra ut på ytan men när man väl börjar rota i det så … Men det som intresserar är ju; ”hur fan gjorde de, hur har de fått upp allt”. Vi har ju fina ställningar och hissar och allting som de inte hade.

Liknande funderingar går Mikael Leijon runt och bär på. Han är projektchef på Skara kommun och starkt engagerad i renoveringen.

– Vi kan ju bara spekulera hur länge det tog att bygga, men vi har tänkt många gånger på hur de egentligen gjorde. Ett granitblock här väger kanske tre ton, men de är ju där högst uppe, på 40 meters höjd. Då fanns ju inga byggkranar, på något sätt har man ju vinschat upp det.

Projektet har en budget på 18 miljoner kronor vilket är mycket för en relativt liten kommun som Skara med sina knappa 20 000 invånare. Men symbolvärdet för Skaraborna är enormt.

– För 18 miljoner kan vi få en liten förskola eller flera nya lärare. Men frågar du Skarabon; ”kan du tänka dig ett Skara utan vattentornet som profil?”, nä, det är det ingen som kan. I Skara finns inte så många höga byggnader, det är domkyrkan och vattentornet. Det har funnits önskemål om att få bygga åtta våningar men för att bevara stadens karaktär får man inte bygga högre än fyra våningar plus en vindsvåning.

För att klara av arbetet med den komplicerade stenhuggningen har Sydskiffer tagit hjälp av kunskap utifrån. Foto: Tobias Andersson

När vi är på plats i oktober är det inte länge kvar innan arbetet ska vara helt klart. Men överraskningarna fortsätter att dugga tätt vilket vi får erfara när vi beger oss upp med hissen till mitten av byggnaden.

Där står Lörinc Kurko, murare från Ungern, och knackar med baksidan av sin kniv på några av kalkstenarna för att höra vilka stenar som är ”döda” och behöver bytas ut.

Runt några av stenarna sipprar sand, jord och små rötter ut. ”Aj, aj”, kommenterar någon av kollegorna som tittar på och undrar hur mycket jobb det krävs för just den här delen för att hållbarheten inte ska äventyras.

– Varje dag kommer det nya bekymmer, säger Lörinc Kurko. Det är en gammal byggnad och mycket växter, så vi måste stärka bakmuren. Men det är roligt med specialjobb.

– Med sten är det så mycket mer jobb. Vi måste göra måtten, bila och kapa här på plats. Det kan vara lite svårt att få till rätt form och storlek.

För att klara av arbetet med den komplicerade stenhuggningen, där varje sten måste passa perfekt, har Sydskiffer tagit hjälp av kunskap utifrån.

– Det finns knappt några svenskar kvar som kan sten, det är utdött. Kolla hur många stenbrott i Sverige som bryter sten för bearbetning, det är inte många. De får ju inga bryttäkter längre. Runt Halmstad fanns ju massor av små stenbrott tidigare, halva Berlin är ju byggt i granit från Halland; gatsten, socklar, allting! Så kunskapen försvinner ju. Då får man ta folk från exempelvis Syrien där de är så in i helvete duktiga på att hugga sten, säger Fredrik Rönntoft.

Denna kunskap imponerar starkt på de båda arbetsledarna. Att kunna knacka ut sten i exakta mått som precis passar in i objektet. Att med blotta ögat lyckas räkna ut var mejseln ska sättas.

– Hur många svenska murare har vi i dag? Ingen vill ju jobba med det. Alla vill sitta framför en dator. Det är en sådan tid. I vissa länder är man ju efter, även om det låter lite elakt, vilket gör att hantverkskunskapen finns kvar. Men även där kommer man ju inte att hugga sten i all evighet, säger Fredrik.

I november ska hela renoveringen vara klar. Ställningarna plockas ner och nytt ljus ska omgärda byggnaden. Skaraborna får återigen se sitt vackra vattentorn slåss med domkyrkan om uppmärksamheten.

Fakta: Fasad av kalksten
  • Skaras befolkning ökade kraftigt i slutet på 1800-talet och ett ökat behov av infrastruktur krävdes.
  • Vattentornet, som mäter 52 meter från marken till spiran, var först tänkt att byggas i tegel men eftersom det skulle bli för kostsamt bestämde man sig för att satsa på kalksten hämtad från huggerier i närheten av Vänern.
  • Fasaden är gjord av grå och röd kalksten och cisternen i kupolen har ytterväggar gjorda av stenhård rabbitzputs som lagts på en stålkonstruktion.
  • Taket täcks av koppar.
  • Cisternen rymde 300 kubikmeter och tömdes för allra sista gången 1986, men redan 1964 slutade
    man använda tornet till vattenförsörjning när ett nytt torn byggdes på Skaraberg.
  • På slutet användes vattentornet som utjämningsmagasin för närområdet.
  • I dag kommer Skaras dricksvatten från Vättern.
  • 1995 blev tornet byggnadsminnesförklarat.

Källa: Skara kommun.

 

 

Tomasz Pozar
arrow_forward Senaste nytt
Annons
Byggnadsarbetaren 250×600 V49-50