På ett bygge i Göteborg i slutet av det halvglada 80-talet hade ett par av de unga snickarna som körde utfackningen najat fast en plyfaskiva på ställningen och med jättelika versaler textat: SNYGGA TJEJER, GÅ LÅNGSAMT FÖRBI.

Under skyddsronden hade en arbetsledare föreslagit att skylten skulle tas ner, men skyddsombudet hade låtit den sitta kvar, förebärande ett medicinskt argument: ”Annars riskerar ju gubbarna whiplash, ju!”

Ur ett långt, och jämlikhetssträvande, perspektiv skulle naturligtvis händelsen, och mitt återgivande av den, kunna tas som ett exempel på förrädiskt sega strukturer i patriarkatet, alltså ”manssamhället”. Och kanske skulle vi män inte längre skaka oförstående på våra huvuden åt kvinnlig kritik mot sådana ”oskyldiga” hyss om det istället var vi som ständigt blev betraktade och bedömda utifrån vår attraktionskraft, istället för vår kompetens.

Kvinnokampen behövs fortfarande. Tyvärr har feminismen urvattnats så till den milda grad att samtliga riksdagspartier utom det som i stället framhåller svenskheten som sin -ism påstår sig vara feministiska partier. Av ovan nämnda skäl kallar jag mig inte feminist; den plattform är ännu inte byggd där Annie Lööf och jag får plats samtidigt. Men så länge ett sjukvårdsbiträde – behöver jag poängtera att 93 procent är kvinnor? – tjänar cirka 24 000 i månaden så behöver vi inte leta efter jämlikhetsargument.

Ljusglimtar saknas inte; att en 17-årig svensk tjej slår ut USA:s president när Time Magazine utser ”person of the year” 2019 är förstås uppmuntrande. Det förefaller också vara en positiv trend att de klokaste statscheferna just nu är kvinnor, som Sanna Marin i Finland och Nya Zeelands Jacinda Ardern.

Men för varje social rörelse finns en motrörelse. Och de krafter som tjänar på att behålla status quo ser till att underblåsa den.

Vad vi måste se upp med är de falska jämlikhetsprofeter som gärna talar om fria, stolta, starka kvinnor som förebilder; för vilka är dessa förkämpar och ”role models” — dubbelarbetande sjuksköterskor, ensamstående mammor på a-kassa eller den växande andelen kvinnor inom byggbranschen?

Äsch, det är förstås ”sexarbetare”. För något år sedan kom filmen ”Hustlers” och kritikerna hyllade Jennifer Lopez rollfigur som dominant chefsgnoa på en strippklubb där gränsen var mycket tunn, för att inte säga obefintlig, mellan pole dance, lap dance och lönsam extraservice där allt ingår, i en diskret knullhytt. Och denna höst sänder C-More serien ”P-valley” med liknande tema — solidariska sexarbetare som inte tar skit från kunder eller ägare.

Ansedda The Guardian i England menar att detta ”strip club drama is one of the year’s best new shows” och Göteborgs-Posten tycker att serien ”hyllar strippdansen som konst”, medan SvD:s recension vill få oss att tro att Pasolini återvänt från de döda med ett post-neorealistiskt mästerverk.

Under falskt sken av att skildra kvinnor som samarbetar för att lägga beslag på en större andel av torskarnas pengar pumpar streamingjättarna ut dramaserier där de gamla unkna patriarkala könsrollerna sannerligen inte ifrågasatts utan i stället förstärkts; sällan har så mycket pattar och rövar fått ta så stor plats i en filmproduktion. Och jag är lika delar förbryllad och förbannad över att den här porrklubbsfeminismen oreserverat hyllas på våra fina tidningars kultursidor.

För om både de och streamingjättarna menade allvar med att ge dagens unga flickor positiva förebilder, så kunde de lägga bara en bråkdel av alla sexmiljarderna på att göra en fantastisk dramaserie om den växande andelen tjejer som väljer att utbilda sig till, och jobba som, byggnadsarbetare. Men det är väl för låg tits’n’ass-faktor för att tilltala Weinsteinproducenterna.