info

Vill du söka artiklar i papperstidningen?

Använd sökfunktionen i e-tidningen. Öppna e-tidningen

"Jag tänkte: Ska det vara färdigt vid 46 års ålder?"

Den ihärdiga höga febern, tung hosta, påverkad andning och en rädsla för Respiratorn. Joakim Kahlman, ombudsman på Byggnads Väst, berättar om mardrömsveckorna som innebar dödsfruktan och en kamp mot fienden covid.

Joakim Kahlman, ombudsman Byggnads Väst, berättar om sitt dramatiska möte med covid-viruset. Foto: Privat

Känslan när han berättar är att detta skedde för länge sedan, en traumatisk upplevelse som han via en längre tids bearbetning nu kan förmedla till omvärlden. Men sanningen är att detta skedde bara för några veckor sedan.

Det var ingen vanlig förkylning. Det kände han. Den yngsta sonen hade kommit hem några dagar tidigare och varit krasslig. Nu, på kvällen lördagen den 2 maj, började det komma smygande i Joakims kropp. Han fortsatte jobba med förhandlingar via videolänk.

Onsdag. Feber. Hög feber. 40 grader. Torsdag, fredag, lördag. Febern lika hög. Alvedonen rör vid kroppen som en liten pust, knappt märkbar. Jo, det är nog covid. Han och frun luktar på vanilj, kaffe och kryddor som avger starka dofter men han känner inget.

Håll dig hemma, säger man från vården. Se till att dricka mycket. Inte läge att åka in än. Men det tufft för Joakim, svårt att överhuvudtaget förflytta sig någonstans i huset. Ett maratonlopp att bara ta sig till toaletten.

Söndagen kommer och ingen förbättring i sikte. Han tvingas andas försiktigt, försiktigt. Halvandas. Lura hostningarna som drämmer och drämmer när han tar djupa andetag. Han kräks av dem. Frun ringer vårdupplysningen och nu kommer beskedet, det efterlängtade men samtidigt skrämmande: Åk in.

– Det visade sig vara rätt. Prover visade att jag inte syresatte mig tillräckligt.

På den första avdelningen där han hamnade var det ensamt. Han upplevde sig inte få någon information utan fick hålla till godo med en syremask. Han vågade inte somna, rädd för att aldrig mer vakna om han tappade masken. Varför han? Han hade ju hört om riskfaktorerna, övervikt och högt blodtryck, och därför själv varit extra försiktig.Han hade tänkt på att inte belasta sjukvården. Han hade dessutom funderat mycket på det orättvisa i att han som ombudsman faktiskt hade möjlighet att jobba hemifrån, jämfört med kollegor i byggbranschen som tvingats möta osäkerheten på golvet.

Men nu låg han här.

Någon dag senare, på tisdagen, ljusnar det lite grann. Han hamnar på avdelning 303 på Östra i Göteborg där han får mer hjälp och information. En läkare erbjuder honom att ingå i en studie där han får ebola-läkemedlet Remdesivir. Han tvekar inte. Finns det något som kan hjälpa, så.

En natt överhör hans rumsgranne en diskussion om Respiratorn mellan vårdpersonal. Om det är om Joakim eller rumsgrannen samtalet rör framgår inte. Kanske det är dags nu?

– Jag tänkte: Ska det vara färdigt vid 46 års ålder? Jag kände en stor rädsla för att det kanske inte blir så mycket mer i livet. Hamnar man i respirator vet man inte om man blir väckt någon mer gång eller om man är färdig.

Istället vänder det. Sakta, sakta vänder det. Febern försvinner.

– Det kändes helt fantastiskt, då kände jag någonstans att det här går åt rätt håll. Jag ropade inte hej, man har hört att viruset är väldigt lömskt, men det kändes ändå bra.

En vecka efter att Joakim lagts in på avdelning 303 skrivs han ut. Rumsgrannen får även han komma hem. När vi talar har han precis lämnat vårdcentralen. Hans levervärden har förhöjts efter Remdesivir-kuren och måste hållas i balans.

– Men jag mår bra, förutom att jag är tagen av det. Och så är jag trött och sover dåligt på nätterna. Det brukar jag inte göra annars.

Den 3 juni är det tänkt att han ska gå tillbaka till jobbet som ombudsman. Den fasansfulla kampen som inleddes för blott en månad sedan är över.

Joakim ska snart tillbaka till jobbet på Byggnads Väst.                                  Foto: Privat
Joakim Kahlmans brev till corona: 

Under sin sjukhusvistelse skrev Joakim Kahlman ett slags öppet brev till viruset, ett brev han delade på sociala medier och som många tog del av. 

”Sluga du! Vem är du?

Till mig kom du på kvällen. Till mig i mitt eget hem. Min Borg jag ritat och byggt med mina egna händer. Min Borg där jag skulle skydda mig och min familj mot vädrets makter, elden härjning och onda människors åverkan.

Du kallar dig Corona. Du kallar dig Covid 19.

Pandemi och epidemi.

Jag skall erkänna en sak för dig även om det tar emot. Jag har varit väldigt rädd för dig!

Jag har gått omvägar för att inte behöva stöta på dig!

Jag vet ju att jag är i riskgrupp. Jag är överviktig men det var jag inte för några få år sedan och hade du bara inte haft så bråttom så skulle jag ju ta tag i det igen!

Jag har högt blodtryck men jag har ju nyss fått reda på det. Kunde du inte vara lite schyst och och låtit mig ta tag i detta?

Det är väl ingen personlig vendetta mellan dig och mig?

Innan du kom in i mitt liv, innan jag lades in på sjukhus så arbetade jag fackligt och allt bygger på att träffa de medlemmarna man representerar men vi har hållit oss åtskilda i två månader för att inte du skall bjuda in dig själv när vi träffas. Nästan samma gällande kollegorna, har knappt träffat dem heller.

Jo då vi har kunnat ses på Skype och där har jag även kunnat träffa medlemmarna under förhandlingar.

Jag har inte varit på restaurang i år, inte varit på krogen, inte varit i simhall, ja du förstår. Vänner har jag och min familj träffat sex gånger. i år. Det var när vi fick afternoon tea hos Folkesson, då hade du ju knappt börjat härja. Sedan när Folkessons var hos oss men då var vi ute vid brasan hela tiden. Det var den trevliga promenaden med familjen Svensson/Keränen när vi efteråt spontant bjöd på gryta men vi var bara på utsidan och så var det den där väldigt trevliga gemensamfixade påskmiddagen hemma hos Ahlgrens.

Femte gången var på min födelsedag i april när både Folkesson och Ahlgrens kom och överraskade. Men även då satt vi ute! Sjätte gången var när jag tog med mig min familj 11 mil upp till Uddevalla för att träffa min syster och hennes familj. Då fikade vi gott men ute var vi!

Är det detta som är grejen? Har du känt dig utanför?

Med all respekt, det får du väl ändå respektera!?

En fåraherde är inte respektlös mot vargen för att han stänger om sina får!

Jag köpte handsprit innan den tog slut, innan du hade blivit till en epidemi.

Jag köpte ansiktsmasker ifall du skulle försöka nässla dig in! Här är du dock oskyldig det ger jag dig. Här var det stigma i vårt samhälle kring denna fråga som stoppade mig att skydda mig från dig med hjälp av dessa.

Ja ja nu är det som det är. Du är Corona och  du är i min kropp.

Elva dagar med feber. Oftast 40 eller strax under men då är det ju med två febernedsättande var sjätte timme. Syrgas men ändå svårt att syresätta mig. Svårt att andas då jag är rädd för hostattackerna.

Kan det få vara bra nu?

Jag är 46 år. Har en underbar fru och två underbara grabbar 16 och 13 år. Jag har släkt, vänner och kollegor jag bryr mig väldigt mycket om och det är ömsesidigt. Det vet jag för det har de berättat för mig när jag ligger här på sjukhuset. Vi har till och med en deal. Dom håller tummarna och jag kämpar på mot dig!

Kan vi inte bara gå skilda vägar? Vi behöver inte ens snacka om det efteråt. No hard feelings!

Jag vet att du har ditt jobb att sköta och du gör det bra. Respekt.

Du och jag är färdiga med varandra nu! Ok?

Eller vi kan till och med säga så här. Låter du mig komma hem till de mina igen och må bra så får du stanna hos mig hela livet om du vill fast då bara i liten dos. En sådan där som gör att du känner igen dig när du kommer nästa gång men då med texten från Rasmus på luffen – ”Här finns inget att hämta!”

Joakim Kahlman

Tomasz Pozar

Du läser: "Jag tänkte: Ska det vara färdigt vid 46 års ålder?"